tag:blogger.com,1999:blog-35707344030562785802024-03-05T00:35:38.905-08:001:a Oktober 2014. En dag som alltid minns.Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/17685740768032115424noreply@blogger.comBlogger123125tag:blogger.com,1999:blog-3570734403056278580.post-48775180583933737502017-09-19T14:32:00.001-07:002017-09-19T14:32:57.625-07:00Operation 1,2 eller 3?<div>Örebro universitetssjukhus.</div><div><br></div><div>Gråa fula tunga byggnader men med fantastiska människor som vandrar i korridorerna.</div><div>När jag blev sjuk så fick jag åka på 3 dagars utredning där och kom då i kontakt med en överläkare - Mathias.</div><div>Han ingav sådan trygghet mitt i all kaos och hans kunnande va en famn att vila i. Mathias åkte även ner till Köpenhamn för att se på min operation. Han vet alltså allt om min resa. </div><div>Idag när jag skulle till plastikkirurgen för att prata lite återuppbyggnad av ansiktet så passade mamma Piia och jag på att fråga om Mathias hade en stund över för att säga hej. </div><div>3 minuter senare kommer han upp till avdelningen med sitt lugna varma leende.</div><div>Han har kontakt med Västerås och vet allt om metastaserna. Vi pratar lite allmänt och han säger att jag ser inte sjuk ut utan pigg och stark - vilket jag också känner mig som. Han berättar också om den operation han vet att jag funderar på och säger att han kommer i sådanfall att vara med på den. Då känner jag mig trygg. Ett litet tag senare är det dax för min avtalade tid hos Dhafir som ska se på mitt ansikte. Dhafir är också en man man känner trygghet hos. Ärlig och öppen och ser på mitt ansikte som en målarduk där han står redo med penslarna. </div><div>Vi kom fram till att det finns 3 olika alternativ just nu att skapa om mitt ansikte på.</div><div>Den stora, mellan och den lilla operationen kallar jag dom.</div><div>Den stora går ut på att ta ben från mitt underben och sätta in som en ny överkäke. Sen fäster man blodkärl under mikroskop från halsen och in till benet och vävnaden. Sen får man hoppas att det läker som det ska. Min fördel är att jag är ung och stark och ickerökare. Men det kan vara en svår läkningsprocess då området det ska sättas i är strålat. Det som gör att jag tvekar nu (efter att ha vart rätt säker på att jag vill utföra den) är att det förmodligen inte sätts in tänder förens efter ett år. Vilket betyder ett år utan tänder i halva överkäken. Det orkar jag inte gå igenom igen. Jag var utan tänder i 4 månader efter operationen, det är ingen rolig känsla. Man kan även i mindre vanliga fall få problem med benet där benbitar är borttagen och tanken på att inte kunna vara aktiv gör mig lite nervös. Min förhoppning hade även vart att man kunde förändra positionen mitt ena öga hamnat i men det verkar klurigt. Ögat är insjunket efter strålningen då vävnaden dog där. Det gör att jag inte kan sminka mig längre vilket gör att jag ständigt känner mig rätt grå och trist. </div><div>Ögat rinner, kladdar och jag saknar dessutom tårkanalen. Fråga mig inte hur det går ihop. 1 vecka på sjukhus och kanske 2-3 veckor sjukskriven. Ett bekymmer var också risken för att se mager och utmärglad ut då det blir ben precis innanför kinden och ingen mjukvävnad utanför som skyddar.</div><div><br></div><div>Mellanoperationen lät lite bättre men kan ändå bli en trist historia. </div><div>Man kan nämligen skära bort en bit fett från magen och placera i ansiktet. </div><div>Då slipper man risken med den kantiga benbiten. Men det finns en risk att det blir tungt och hänger ner som på en person med ansiktsförlamning. Det kan bli så och det är svårt att veta i förväg som jag förstår. </div><div><br></div><div>Sen har vi den lilla operationen som är samma som jag var på väg att göra innan metastaserna uppdagades. </div><div>Man tar helt enkelt fett från magen/midjan och sprutar in i området. Den skarpa kanten under ögat är svår att få bort men själva operationen är helt ofarlig då man använder sitt eget fett. I värsta fall försvinner det från stället man injicerar det på och man får göra om det. Men det är en snabbare, mindre och enklare operation. Vilket betyder att man kan göra om den ifall det inte blev så bra som man önskade från början.</div><div>Jag kan ha kvar dom tänder jag har idag, även om en del av mig önskade få bort protesen som får mig att känna mig som 180 år. Den sitter över hela gommen och när jag i sällsynta fall äter så fastnar det under den och den tar bort känslan av maten i munnen även på den sidan där jag har känsel. Men jag kan ta ut den och komma in med en tandborste vilket jag inte skulle kunna om jag fick permanenta tänder då jag bara kan gapa 1,5 cm.</div><div>Så, Dhafir och jag kom överens om att han skulle ta upp mitt fall imorgon då dom hade möte alla kirurger. "Alla vet vem du är" sa han vilket gör att jag inser hur unikt mitt fall måste vara. Men ska man göra avtryck i livet måste man väl klämma i ordentligt. </div><div>Men som det ser ut nu så blir det den lilla operationen som står på schemat igen.</div><div><br></div><div>Ett litet sista (men inte dåligt) alternativ är att få en specialdesignad fejkad hudbit att limma på i ansiktet och sminka över. Jag fick träffa en kvinna sist jag var i Örebro som gör såna till folk som inte har öron eller näsa kvar. Så varför inte en bit kind?! Kan man ändå inte göra något av varken ögats position eller gapförmågan så känns vitsen av den stora operationen lite bortblåst. </div><div><br></div><div>Så, det är läget just nu. Vad som händer framöver återstår att se. Men det är alternativen!</div>Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/17685740768032115424noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3570734403056278580.post-9131164960749368322017-05-24T11:20:00.001-07:002017-05-24T11:20:24.107-07:00"Dietist"... jo visst<div>Lite kvällsgucka på tillagning på spisen.</div><div>Gapatcho-te med ingefära & färsk citron. Tanken är att göra kroppen basisk för att jag ska bli en sämre hyresvärd till dom inneboende. </div><div>Nu ska jag gnälla lite vilket inte hör till vanligheten, men: </div><div><br></div><div>Men jag blir så förbannad på dietisten som ringer mig när jag begär näringsdrycker för diabetiker (mindre socker) att det finns "inget medicinskt belägg för att socker är farligt om man har cancer"! Hon tycker jag ska fortsätta med de jag har. </div><div>Idag ringde hon för andra gången då jag hunnit testa dom provflaskor jag fick och när jag säger att jag tänker köra på dom nya så skrattar hon. Som om jag "tror det gör skillnad". Jag fattar inte hur man som dietist på den avdelning där cancersjuka befinner sig över huvudet taget kan vara så förvånad över att socker är skit för kroppen och cancer tycker om socker!</div><div><br></div><div>Bättre ta tag i saken själv för går man efter deras schema lär man ju knappast bli bättre...</div>Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/17685740768032115424noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-3570734403056278580.post-84847607115040457532017-05-21T14:47:00.001-07:002017-05-21T14:47:58.192-07:003 goda ting<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69);"><span style="font-family: '.SFUIText';">Och så kommer det där samtalet som gör att man stannar upp, tänker efter och plötsligt känner sig jäkligt naiv.</span></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69); min-height: 24px;"><span style="font-family: '.SFUIText';"></span><br></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69);"><span style="font-family: '.SFUIText';">"Varför kontaktar du inte fler läkare som får ge ett utlåtande"? </span></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69); min-height: 24px;"><span style="font-family: '.SFUIText';"></span><br></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69);"><span style="font-family: '.SFUIText';">Ja du.... för att det i stunden efter beskedet om att skiten hamnat där, va ett skönt besked för att kunna stoppa huvudet i sanden ett tag. Men om/när dagen kommer och det eskalerat iväg, vill jag då inte veta att jag faktiskt gjort allt jag kunnat för att förminska, utrota eller åtminstone dämpat dom?! </span></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69);"><span style="font-family: '.SFUIText';">Det är såna samtal av kloka människor som drar upp ens huvud ur sandlådan, borstar av det med lena fingrar och kramar om ens axlar och hjälper en en bit framåt. </span></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69); min-height: 24px;"><span style="font-family: '.SFUIText';"></span><br></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69);"><span style="font-family: '.SFUIText';">"Jag hjälper dig om du vill".</span></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69); min-height: 24px;"><span style="font-family: '.SFUIText';"></span><br></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69);"><span style="font-family: '.SFUIText';">Jag tackar ja. Kanske för att personen vill ha något annat att lägga sina egna tankar på och för att man faktiskt vill hjälpa andra om man kan. </span></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69); min-height: 24px;"><span style="font-family: '.SFUIText';"></span><br></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69);"><span style="font-family: '.SFUIText';">Och jag tänker fortsätta tacka ja till hjälp. Dels för att det känns bra att inte bara läsa att folk bryr sig och vill hjälpa utan för att dom faktiskt finns där också. Precis som jag trott. Men känslan är stor, tacksamheten större.</span></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69); min-height: 24px;"><span style="font-family: '.SFUIText';"></span><br></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69);"><span style="font-family: '.SFUIText';">Men jag tror också att som åskådare när någon åker på en nitlott i livet, så vet man oftast inte vad man kan göra för att hjälpa. Men kommer det upp ett förslag där man kan bidra praktiskt så mår man själv bra av det. </span></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69);"><span style="font-family: '.SFUIText';">Jag gör det i varje fall, för då är man inte en som säger utan en som gör. Sen är ju inte tanken att man ska sitta på en piedestal och bli serverad bara för att möjligheten finns, då är man ute och cyklar.</span></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69);"><span style="font-family: '.SFUIText';">Men folk vill oftast hjälpa och vill inte känna sig maktlösa och man gör nog både sig själv och den som vill bidra en stor tjänst. Nästa gång är det ombytta roller, vilket skulle ge mig ett heltidsjobb om jag skulle ge tillbaka all hjälp jag fått. </span></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69); min-height: 24px;"><span style="font-family: '.SFUIText';"></span><br></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69);"><span style="font-family: '.SFUIText';">Den här helgen har bjudit på 3 bra saker bara genom att folk vill hjälpa.</span></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69); min-height: 24px;"><span style="font-family: '.SFUIText';"></span><br></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69);"><span style="font-family: '.SFUIText';">Det började med önskan av att lära sig att dansa. Vips så va det dansbandstakter i högtalaren på gräsmattan och allt efter som solen vaknade till så ökade skratten och poletten föll på plats när min gamla kompis aka dansläraren stampade takten med mig. Det är helt klart något jag vill fortsätta med! Och jag tror dessutom jag får med mig Tomas också.</span></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69);"><span style="font-family: '.SFUIText';">Till hösten vill jag boka in mig till danscentret här i krokarna för att bli en riktig inbiten dansnörd!</span></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69); min-height: 24px;"><span style="font-family: '.SFUIText';"></span><br></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69);"><span style="font-family: '.SFUIText';">Lite senare så hade jag en avtalad tid hos en tjej med hästar endast en kvart bort. Det roliga är att hon som såg till att vi kom i kontakt med varandra bor själv i Portugal. Så från mitt lilla hus, till Portugal, från Portugal och tillbaka till hästarna. Jag vill gärna börjar rida igen. Dels för att bygga muskler och dels för att det ger sådan livskvalité, jag har ju alltid pysslat på med hästar mer eller mindre. Så nu fanns det ett 4-årigt varmblod som behöver komma ut och motioneras och det va henne jag kom ut på idag. I solen. Bland fågelkvitter. Solvarma hästar, lena mular och ljudet av hovar. Jag älskar det. Jag har inga större behov av att rida välutbildade hästar även om jag gärna gör det. Men jag gillar det enkla också. </span></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69);"><span style="font-family: '.SFUIText';">Men kan jag kicka igång livet lite mer så gör jag det nu.</span></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69);"><span style="font-family: '.SFUIText';">För att jag kan, det är skäl nog.</span></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69); min-height: 24px;"><span style="font-family: '.SFUIText';"></span><br></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69);"><span style="font-family: '.SFUIText';">Den tredje bra saken va det där knacket på axeln som fick mig att skymta lite utanför mina skygglappar. Jag tänker fortfarande äta av livets goda så mycket jag kan, men inte utan att se på anledningen. Det är inte så att jag förnekar vad som finns i min kropp men jag ska vara mer lyhörd för vad fler än en läkare tycker och tänker om mig. </span></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69);"><span style="font-family: '.SFUIText';">Jag tänker nämligen ha många år kvar som vision, jag tänker bli gammal. Men då får jag inte sätta krokben för mig själv, även om jag upplevt allt på min lista snabbare än jag trott. Men på min lista så står även 2 barn och familjen med. Och mina barn ska ha kvar sin mamma länge länge och jag tänker begrava min mor och inte tvärtom (om sisådär 138 år.)</span></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69); min-height: 24px;"><span style="font-family: '.SFUIText';"></span><br></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69);"><span style="font-family: '.SFUIText';">Så tack för samtalet och för allt kul som hänt denna helg som kanske kunde ha gått i svart men som blev den mest levande helgen på länge.</span></p>Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/17685740768032115424noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3570734403056278580.post-84997735469224184472017-05-19T14:05:00.001-07:002017-05-19T14:05:53.938-07:00Domen rond II<div>Prognos: lev livet, du kommer aldrig bli fri från cancer men den växer långsamt och nu är det inte mycket att börja gräva i. </div><div>Så löd den ungefärliga prognosen av en positiv och bra läkare på onkologen. Att börja med cellgifter som inte kanske biter eller strålning kan göra kroppen svag istället för att stärka mig och ha en bra livskvalité. Om/när dom växer på sig så tar vi det då. Men nu lever vi livet inifrån och ut. Tack alla underbara fina människor, jag älskar er alla! </div><div>Och tack som faaaaan för att ni finns.</div><div><br></div><div>❤️❤️❤️</div>Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/17685740768032115424noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3570734403056278580.post-10490970592142164482017-05-19T12:42:00.001-07:002017-05-19T12:42:32.906-07:00Sommarlistan 2017<div>I sommar vill jag:</div><div><br></div><div>🚤 Åka båt, guppa i vattnet och plaska med fötterna </div><div><br></div><div>🍷 Dricka rosé på en uteservering i gamla stan </div><div><br></div><div> 🏇🏽Galoppera på mjuka skogsvägar med en snabb häst</div><div><br></div><div>💃🏻 Dansa bugg, något jag inte kan men vill lära mig</div><div><br></div><div>☀️ Ha en stor fet "leva livet fest"! </div><div>(Slutet på augusti, alla välkomna)</div><div><br></div><div>🍽 Äta mat med mycket smak</div><div><br></div><div>✈️ Åka utomlands med familjen</div><div><br></div><div>👩❤️👩 Semestra med Junie och mamma som vanligt </div><div><br></div><div>🚘 Åka på spontana roadtripps någonstans med någon</div><div><br></div><div>🚫 Njuta av tystnad</div><div><br></div><div>🎤Lyssna på livemusik </div><div><br></div><div>📩 Bli medbjuden till otippade händelser</div><div><br></div><div>🏋🏼♀️ Hitta styrkan i kroppen igen</div><div><br></div><div>🏏 Spel brännboll</div><div><br></div><div>🏕 Tälta i naturen </div><div><br></div><div>❤️ Vara med dom som betyder mest</div>Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/17685740768032115424noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3570734403056278580.post-7038848557749118262017-05-18T13:27:00.001-07:002017-05-18T13:27:00.926-07:00Livet skuggorna och jag<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69);"><span style="font-family: '.SFUIText';">Hornet har blåsts, signalen är ljuden. </span></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69);"><span style="font-family: '.SFUIText';">I den varma försommarluften tornar det upp skuggor bakom mig. Som på befallning kommer dom en efter en. Samtidigt känner jag styrkan i mig växa, jag känner hundratals händer på mina axlar som för att sprida energi i min kropp och ge mig styrka att klara av. Det finns ingen tvekan, det finns bara tro. När känslan av värmen tornar upp bakom mig så vet jag att jag inte är ensam. Som på en given signal är armén bakom mig igen, stöttar tar emot och bär fram. Jag är inte rädd. </span></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69);"><span style="font-family: '.SFUIText';">Jag är beslutsam och lugn.</span></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69);"><span style="font-family: '.SFUIText';">Jag vet inte vad som väntar men när får vi ens veta det i livet?</span></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69);"><span style="font-family: '.SFUIText';">När är livet förutsägbart och inte nyckfullt? Det enda vi med säkerhet vet är gårdagen och timmarna bakom oss. Framtiden är ett blankt papper. I 34 år fick jag leva bekymmersfritt och utan tragedier. Sakta fylldes mitt dåliga självförtroende med styrka och en tro på mig själv och på livet. Livet är min egen Gud. Jag tror på det och jag tror det vill ha mig kvar. Jag tror att jag ska fortsätta lära, ge tillbaka och förmedla något. Jag missade något som jag måste lära mig så vi måste ut på avtagsvägen igen livet och jag. Men jag ska hålla livet i handen. Inte för hårt och inte för löst utan bara självklart. För att om jag tror på att vi ska gå genom det här hand i hand så gör vi det. För jag litar på livet och livet litar på mig. En dag måste vi skiljas åt men vi är inte där än det vet vi båda två. Det vet skuggorna också det är därför dom sluter upp. För att alla vi tror på att livet ska fortsätta. Mina skuggor gör mig stark och dom är mina osynliga krigare. Jag känner inte dom alla men jag känner dom i mitt hjärta. </span></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69);"><span style="font-family: '.SFUIText';">Mitt i allt kaos så är tacksamheten min största känsla. För när signalen ljöd kom skuggorna fram utan tvekan. </span></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69); min-height: 24px;"><span style="font-family: '.SFUIText';"></span><br></p>
<p style="margin: 0px; font-size: 19px; line-height: normal; font-family: '.SF UI Text'; color: rgb(69, 69, 69);"><span style="font-family: '.SFUIText';">Jag tror på livet.</span></p><div><span style="font-family: '.SFUIText';"><br></span></div>Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/17685740768032115424noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-3570734403056278580.post-87489069482621505082017-05-17T11:05:00.001-07:002017-05-17T11:05:39.197-07:00"Jag har tyvärr ett dåligt besked".<div>Den som sa det hade rätt. Vart man än har haft cancer så sätter det sig till slut i huvudet.</div><div><br></div><div>Den ständiga ångesten över minsta lilla felkänsla i kroppen och svaret på den årliga röntgen.</div><div><br></div><div>Tankar som snuddar vid i hur det skulle behöva vara att ringa dom där samtalen igen. Samtalen till dottern, mamma, syskon, pappa och vänner.</div><div>Och att se på sina barn och veta att dom kanske kunde bli moderlösa om det ville sig riktigt jäkla illa.</div><div><br></div><div>Svaret på förra årets röntgen va en pärs. Jag fick ett samtal av en sköterska som ville att jag skulle komma in två dagar senare. Jag frågade om svaret på röntgen hade kommit och svaret blev ett kort - ja.</div><div>I två dagar gick jag med en grov ångest över att något va fel. </div><div>Varför ville dom annars ha in mig?</div><div>Två dagar gick och dagen kom. Med hjärtat i halsgropen. Väl inne så satte jag mig skakande ner i den bruna undersökningsstolen och frågade vad svaret var. Beredd på det värsta.</div><div>Men allt visade sig vara tipptopp och detta va bara min 3-månaders kontroll och dom slog ihop det.</div><div><br></div><div>I år sa jag till min läkte att dom inte fick göra så och hon förstod min rädsla där och då.</div><div><br></div><div>Men den här gången blev det värre.</div><div><br></div><div>Jag har redan varit på rutinkontroll för det här kvartalet och när samtalet kom och sköterskan bad mig komma in på torsdag sa jag ifrån.</div><div><br></div><div>Jag sa att min läkare lovade mig att inte göra så mot mig. Sköterskan sa att hon skulle kontakta läkaren och vi la på.</div><div>Ångest, tick tack, klockan går och inget samtal kommer. Klockan blir efter 17 och jag tänker att läkaren gått hem.</div><div>18.14 sitter jag vid köksbordet när telefonen ringer, skyddat nummer.</div><div>Mitt hjärta skenar och jag svarar. </div><div>Det är hon. Hon ber om ursäkt att hon ringer men att hon vet att jag bad henne. Hon vill inte komma med såna här besked via telefon. Men jag vill veta för jag vill inte vänta i två evighetslånga dagar och nätter.</div><div>Så hon berättar. </div><div><br></div><div>"Det är tyvärr dåligt besked. Vi har hittat små metastaser i dina lungor"</div><div><br></div><div>Mer kunde hon inte säga. Hon var bara så hemskt ledsen över att hon va tvungen att berätta över telefon och någonstans där bröt jag ihop. </div><div>Andningen eskalerade och orden ville inte riktigt ta fäste. Det enda jag tänkte på var samtalet till Junie. Hur det här skulle trycka ner henne igen och aldrig låta henne komma upp och få vara en vanlig tjej. En glad tjej utan oro och ångest. </div><div><br></div><div>Vi la på. Hon lovade att ringa mig och höra läget imorgon och vi behöll tiden på torsdag för att träffas och prata. Dom är fantastiska mina läkare, det är människor med medmänsklighet. Så som alla borde vara inom vården. </div><div><br></div><div>Så här sitter jag nu. Med en telefon som gått varm till familjen och de närmaste. Med jobbiga jävla samtal bakom mig som måste ringas. Nu sitter jag här med en tunn hinna av oro, men med ett sinne som börjar rusta sig för kamp - igen.</div><div>Det är nu vi reser oss upp igen, för att damma av rustningen, sätta på oss hjälmarna och ge oss ut i strid. </div><div>En strid jag inte ens hade vetat att jag skulle ut i, om inte en ny vän på Facebook sagt till mig att be om en lungröntgen samtidigt som den vanliga. Hade hon inte sagt något om det hade jag gått med dom utan att veta om dom. Så kanske har jag burit på dom här länge utan att veta om det. </div><div>Just nu är jag ovetande bortsett från att det är 10 metastaser i ena lungan och 5 i den andra och den största är 7 mm. </div><div><br></div><div>Jag är som sist fokuserad och målmedveten. Om än aningen mer skör och medveten om vården som kan tänkas vara. Det enda som gläder mig är att mitt ansikte får vara ifred. Och den operation jag skulle gjort igår, men som blev framflyttad 2 veckor blir väl förmodligen inte av. Så nu ligger mitt fokus på att bli av med mitt jäkla skavsår jag har av protesen i munnen och sen samla kraft. </div><div>Sen ta tjuren vid hornen och rida ut stormen. </div><div><br></div><div>Fuck cancer. Igen. </div>Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/17685740768032115424noreply@blogger.com7tag:blogger.com,1999:blog-3570734403056278580.post-83894867349148004562017-01-31T14:01:00.001-08:002017-01-31T14:01:19.207-08:00Jag fick frågan: hur mår du?Jag fick frågan om hur jag mår. <div><br></div><div>Det är en enkel fråga men som inte ger annat än ett luddigt svar. </div><div><br></div><div>Jag mår bra, förutom mina krämpor efter allt så är allt bra. Tror jag. </div><div><br></div><div>Älskar nya arbetsplatsen med allt vad det innebär.</div><div> Men min kropp säger att den behöver återhämtning. Jag vill träna, men jag kommer inte iväg. Jag orkar helt enkelt inte. Det resulterar i ond rygg, dålig hållning Och en självkänsla som åker rätt ner i backen. </div><div>Känslan av att känna sig slapp, omusklad, grå & trist tar knäcken på en. Hatar känslan av att inte kunna bära smink som förut, inte kunna känna mig fin. För det gör jag inte, oavsett så kommer jag alltid känna mig uttittad enbart pga av mitt utseende efter C & ingen annat. Därför glor folk. Enbart därför. </div><div>Jag börjar vänja mig men det är så krävande. Varje blick påminner om att jag aldrig kommer se ut som förr. Det påverkar så mycket, fotografering, umgänge, samlivet & allt omkring.</div><div>Jag vill kunna känna mig vacker igen, men vet att det inte är möjligt. </div><div><br></div><div>Jag vill kunna känna mig stark men orkar inte ta mig dit. Jag vill hitta rätt person att bena ut mina humörsvängningar med & bara räta ut den här kroppen och själen igen.</div><div>Det känns som om det har gått 20 år fast det bara gått drygt 2. Jag behöver en personlig tränare, en utlandsvistelse i solen, en matcoach och en terapeut. </div><div><br></div><div>Men jag behöver dom gratis. Jag har inte dom pengarna som behövs för att lyfta mig ur den här ynkliga sitsen nu. Landstinget har inte hittar rätt personer för mig att prata med, men jag har hittat en själv där jag känner 120% rätt. Jag skulle behöva åka en dag i veckan tills jag fått lite rätsida på skutan så jag kan segla vidare för egen vind. </div><div>Men nu behöver jag hjälp att blåsa i seglen. Jag vill så mycket men det har vart krävande 2 år & jag måste få återhämta mig. Komma igen mentalt för att lära känna mig själv i alla situationer med mitt nya jag. Acceptera gör jag men lära mig leva med det är en annan sak. </div><div>Allt jag vill just nu är att flyga till solen & värmen, bara få ligga & värmas upp av sol & vatten. Återhämta krafter, det är vad kroppen skriker efter främst.</div><div><br></div><div>Sen vill jag få hjälp att bygga tillbaka de bitar som föll av i farten efter operationen. Från att vara fin till att vara ful. Ja det är min känsla. Sen spelar det tyvärr ingen roll vad folk säger. Så känner jag och det är min verklighet. Jag kräver ingen medkänsla eller ömkan. Men så känner jag. Men jag vill inte vara ett offer i det här och därför vill jag bygga upp allt igen. Det som går i varje fall, jag vill ha en stark kropp att känna mig trygg och nöjd med och kanske framför allt stolt! Nu känns hela jag som ett vrak och den känslan är osexig, otrevlig Och fruktansvärt ocharmig - för alla! </div><div><br></div><div>Just nu mår jag såhär ibland men samtidigt är jag rikast i världen med mina ungar & familj. Att få komma hem till en som kastar sig om halsen på en och att få gosa in sig i hans lilla hals. Jag är fullkomligt galen i honom. Och så har jag min stora kloka tjej som växer upp i en rasande fart. Hon gör mig så stolt. </div><div>Och nya arbetsplatsen är det bästa jag har gjort. Att få jobba sida vid sida med sin bästa vän är det bästa & tillsammans strör vi ut den bästa känslan vi har till våra kunder. </div><div>Men jag orkar inte hålla ihop allt hela dygnet runt. Hus som ska städas, hundar som ska rastas, kläder som ska tvättas & sen en själv... trött, glåmig, slapp & det där ansiktet...</div><div><br></div><div>Hur jag mår, oftast bra om jag inte tänker så djupt ner. </div><div>Men jag vet att det kommer efter en och jag har inte varit redo att möta allt förr. Var sak har sin tid och nu är det här den tiden.</div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div>Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/17685740768032115424noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3570734403056278580.post-11834498935819401122017-01-01T13:36:00.001-08:002017-01-01T13:36:04.286-08:002016<div>2016 är åter då jag återupplevde livet som småbarnsmamma. Året då mina krämpor efter cancern inte fick den luft de ville för mina tankar och fokus låg på bajsblöjor, blöta pussar & att älska den nya lille killen vi fått.👶🏼</div><div><br></div><div> Det va det året jag såg min dotter växa upp med en rasande fart för att få fäste i vad hon anser vara det viktigaste i livet - att alla är lika värda & man har rätt att vara den man är. 👊🏽</div><div><br></div><div>Det bjöds på få hundutställningar men desto fler nya valpar i kenneln & fler underbara valpköpare kom innanför vår dörr. Vänner för livet visade det sig. 💜</div><div><br></div><div>Ett år då jag insåg att hur mycket man än vill hjälpa andra så måste den energi som ges, även komma åter. </div><div>Ge & ge utan att få är över. 🤚🏼</div><div><br></div><div>2016 är också det år där jag stolt tillsammans med en vän kunde kicka igång "en rosa hundpromenad mot cancer" på riktigt! Nu fick vi hjälp från många håll & Cancerfonden fick närmare 100.000kr tack vare oss.🎗</div><div><br></div><div>Det året har också gett mig möjligheten till att flytta min verksamhet & äntligen få öppna ett nytt hundtrim med min bästa vän. En era är över & en ny spännande ska börja.👭</div><div><br></div><div>Det var inte bara en bebis som växte upp hos oss detta år. En ny fyrbent medlem hamnade hos oss & han tog sin plats i mitt hjärta med storm och utan att fråga. Cracker Genstat "Maffin" är en självklar del av oss nu.🐶</div><div><br></div><div>Ett år då jag fortsatte att fundera på vad jag vill göra när jag blir stor & insåg att vi hamnar där vi ska, tids nog. Att ha tålamod med det utan att bli passiv. 🦉</div><div><br></div><div>Ibland måste man få hjälp att se på sig själv & med det kan fantastiska saker hända insåg jag det året. Fokusera om, lära sig att släppa tag om det gamla & fokusera framåt. 🐢</div><div><br></div><div>2017 har just börjat & imorgon kan vara en dag som alla andra. Men det är även ett nytt år som är här. Ett år med 364 oskrivna blad. Sorg, saknad, kärlek, skratt, svek, överraskningar, tacksamhet & värme. Vad som helst kan hända. 📝</div><div><br></div><div>2017, ge mig det bäst du har så ska jag vara den bästa jag kan😇</div><br><div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhywgK4KYrJedkmxVaEqa_LY0QH4NnAwU7TRoPDKZ6WTxz7-GY3EJGU2zgbtM-MrpewZ8gEcSOiK9_DbsPeD2JBQuPeQBIh9CS-QI5IGQePrxGpv3VCVx191uRX29SItU5rHa69AgRLnTE/s640/blogger-image--612982996.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhywgK4KYrJedkmxVaEqa_LY0QH4NnAwU7TRoPDKZ6WTxz7-GY3EJGU2zgbtM-MrpewZ8gEcSOiK9_DbsPeD2JBQuPeQBIh9CS-QI5IGQePrxGpv3VCVx191uRX29SItU5rHa69AgRLnTE/s640/blogger-image--612982996.jpg"></a></div>Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/17685740768032115424noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3570734403056278580.post-598307085310000412016-10-11T12:35:00.001-07:002016-10-11T12:35:10.949-07:00Hej jag, vem är du?<div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">- "Men sätt dig bara & skriv" säger dom. <br><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Men hur då. Vart ska jag börja nu. Hur ska jag få ihop allt i slutet & i början och i mitten och däromkring? Ska jag skapa karaktärer utifrån det verkliga livet eller ska det komma nya till liv? Ska man hänga ut folk verkligen, vilka vill vara med och vilka vill vara anonyma?<br><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">-Skit i det, skriv bara så faller bitarna på plats under tiden. Men viktigast - skriv. </span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Och ja jag vill och nu tänker jag göra det. Jag ska skriva om hur 2-årsdagen har gått, passerat & försvunnit. Hur dagen i ära bjöd upp till en promenad i cancerns tecken. Hur jag ännu ett år stolt kunde promenera med rosaklädda hundar & deras ägare för att malligt kunna vara en del av ytterligare 27.000kr till cancerforskningen. För jag har ju själv haft cancer. </span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Cancer cancer cancer. </span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Jag hatar ordet, slänger cancefondens tidning när den kommer för jag orkar inte läsa. </span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Samtidigt har det just gått upp för mig att det är just så jag ser mig själv. Hon som är ärrad - efter cancer. Ni vet känslan av att ha en stor fet finne mitt i pannan, en sådan som man bara inte kan undvika att glo på när man ser sig själv i spegeln. Mitt i pannan, på den annars så fina släta hyn. För finnar har man inte i min ålder annars, så den här syns. Den lyser liksom ikapp med dom röda höstlöven som hänger på en tunn tråd på träden. Men den här jäveln hänger inte på en tunn liten tråd för den sitter fast med ett ordentligt tag på pannan och den kommer inte släppa taget på ett bra tag. Som en lysdiod som inte går att dra ur sladden på så lyser den där. Blink blink här är jag, det är ingen som kan missa den. Så känner jag mig och så har jag identifierat mig. </span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Gropen i ansiktet är allt jag är medveten om när det gäller självuppfattning. Den har blivit jag. Det är också den jag tror att alla människor fokuserar på när jag träffar dom. "Herregud, hon saknar en del av ansiktet! Vad kan ha hänt, vågar jag fråga? Oj oj oj..." Och där står jag och är så förbannat mottaglig och mer än gärna berättar om hur cancern kom en dag för ganska precis två år sen och hur den skapade mig ett nytt ansikte och hur jag inte kan äta och gapa och bla bla bla. Inte för att jag egentligen vill, men för att jag är skyldig att förklara varför jag ser ut så. </span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Men hallå! Stop nu. vadå skyldig liksom? Skyldig vem? Inte fan kräver jag förklaringar av folk som man möter i olika sammanhang om varför dom saknar ett öra eller om ett finger verkar ha trillat av. Det är bara så det är, men bara för att den där gropen känns hela tiden som tandläkarbedövning och bara för att jag fräser när jag pratar för att tandprotesen inte passar perfekt ännu så tror jag det är det folk ser. </span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Eller så tittar dom mig fakriskt bara i ögonen så som vanligt hövligt folk gör, och då tror jag att det är det enda jag är, hon med ansiktet - efter caaaaaanceeeeern. </span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Jag inser efter att det börjar bli tjatigt. För jag hörde dom orden själv. Men hur bygger man en ny identitet när man inte vill vara sin nya identitet, eller man rättare sagt trodde man var skyldig att ha den identiteten för andras skull. Jag kanske måste sluta se på mig själv ur andras ögon som om jag trodde jag visste vad deras ögon såg. Inte ser jag det stora röda stoppmärket i pannan på någon jag träffar. Så ytlig är jag inte utan ser faktist en personlighet efter de ord som hoppar ur munnen. Också energin, glöden, flowet ilskan mörkret eller vad som möter mig. Jag måste sluta vara hon med ansiktet för jag tror inte att jag är det för någon annan. Jag fattar att folk undrar, men den där finnen kanske inte är hela världen även om den sitter där och man bara känner sig som en enda stor röd sprängdfylld blema. Bakom finns insidan. Och det är ju trots allt efter den vi minns och skapar bilder om människor vi möter. Så nu är mitt nya mission i livet att ändra om min identitet för mig själv och inte se mig så längre. Jag är ju trött på skiten så då borde det falla sig rätt naturligt att inte ens vilja identifiera sig med det längre. Så ge mig ett tag så ska jag försöka mentalt klämma finnen och sen låta såret läka och sen ska jag känna mig trygg i vem jag är.</span></div><div><br></div>Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/17685740768032115424noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-3570734403056278580.post-55850557695041029962016-08-12T12:35:00.001-07:002016-08-12T12:35:22.756-07:00Sorg<div>Jag gjorde misstaget ikväll att titta på gamla bilder. Bilder från innan, från förr. Mitt liv är då & nu, innan & efter. Då när livet va glatt & maten smakade i munnen. Då man kunde ta en tugga av ett äpple utan bekymmer, då synen va som den skulle & ansiktet va vackert. Det va då. </div><div>Tänk om jag hade kunnat uppskatta min sneda tänder, min hy, min matlust & mig själv bättre. Tänk om jag bara hade vetat att den där jäveln skulle skulle förstöra mig och se till att jag aldrig fick leva som förr igen. Tänk om jag vetat det & bara kunnat njuta än mer av maten, av att få i mig det jag ville & behövde och kanske lite mer ändå. Om att jag en dag aldrig mer skulle känna mig fin igen.</div><div>Aldrig. Inget i hela världen förutom en återställande obefintlig operation kan ge mig den känslan igen.</div><div>Jag är borta, det skal jag en gång hade är förintat & kommer aldrig mer tillbaka. </div><div>Kvar är en mosad självkänsla med ett ständigt medvetande om dessa blickar som tittar på mig för att jag ser annorlunda ut. Sargad, hålig & hemsk. Jag har sett mig i spegeln, jag vet hur jag ser ut i min ena ansiktshalva. Jag vet & min uppfattning är vad den är oavsett vad andra ser. För mina ögon ser det som speglar sig tillbaka i spegeln. Ett monster. Ett monster som är inspärrad i sitt ansikte. Munnen går inte öppna & efter första lilla näsoperationen är det omöjligt att dra ner överläppen. Hela högerkinden är bedövad som om man vart hos tandläkaren. Näsborren stängd & den andra ger bara besvär. Jag spottar när jag pratar av tandprotesen & läpparna täcker inte tänderna längre.</div><div><br></div><div>Sjukdomen tog en stor del av mig & den delen får jag aldrig tillbaka. Den tog min förmåga att äta normalt. Alla matprogram, alla restauranger, alla viner, alla glassar & goda bakverk. Aldrig kommer det smaka som förr. </div><div>Det är en så stor sorg inom mig att aldrig få uppleva det. Jag sörjer det, jag saknar det. Det finns inte mer. </div><div>Den delen av mig finns inte mer.</div><div><br></div><div>Straffet är så oändligt hårt. Jag kan i stunder längta bort från denna värld för att bli fri från mitt fängelse. Jag drömmer drömmar om att jag åter kan gapa, att ögat är där det ska & att den vassa benkanten under ögat inte syns längre. Alltid är drömmen så befriande. Men alltid är den en dröm.</div><div>Jag vill inte bort från den här världen nu men ser fram emot när det är över, men inte förens det är dax. </div><div><br></div><div>Jag sörjer mig, hatar det som blivit oavsett vad andra ser. Jag kommer aldrig mer bli vacker på det sättet igen. Cancern är borta & kvar blev det här. </div><div><br></div><div>Sista bilden från då. Från förr. Från innan.</div>Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/17685740768032115424noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3570734403056278580.post-45136712393236958112016-02-18T13:08:00.001-08:002016-02-18T13:08:19.756-08:00RöntgenJag vill Inte säga något.<div>Jag vill inte tänka på det. </div><div>Men oundvikligt så kommer dagen närmare. Den kommer fort på ett sätt men oerhört långsamt på ett annat.</div><div><br></div><div><i>Rädslan för vad det innebär att göra en ny röntgen är så stor</i>. </div><div><br></div><div>Tänk om.</div><div><br></div><div>Tänk om dom hittar något nytt. </div><div><span style="font-family: 'Helvetica Neue Light', HelveticaNeue-Light, helvetica, arial, sans-serif;">En ny cancer. En ny operation. Gå igenom allt en gång till med fler biverkningar.</span></div><div>Vad händer om det spridit sig. Jag kommer alltid att vara rädd för det. </div><div>Även om jag inte vill låta det påverka mitt sätt att se på det liv jag har idag. Men tanken på att lämna mina två barn.... </div><div>Det skär som en kniv i min kropp. Jag tittar på min 2 månaders bebis och tänker att han skulle aldrig minnas sin mamma om jag dog. Vem skulle ta hand om mina barn, vem skulle fylla det tomrummet.</div><div>Vem skulle bära min syster, min mamma & alla andra. </div><div><br></div><div>Skulle dom veta att jag vill ha "show must go on" på min begravning? </div><div><br></div><div>Min begravning.... Alla ska vi dö men jag vill inte veta när eller om det är C som tar mig.</div><div>Jag vill inte göra den där röntgen om inte svaret är positivt för min del. Jag vill inte. Jag vill aldrig i mitt liv ha ett nytt cancerbesked.</div><div><br></div><div>Jag lider varje dag efter dom sviterna.</div><div>Ser mig själv i spegeln & försöker tycka om det jag ser. </div><div>En överlevare.</div><div>Jag kommer aldrig igen känna mig vacker - aldrig. Jag vet att skönheten inte sitter i ansiktet utan inne i mig. Men jag hatar det cancern gjorde med mitt yttre. Jag kan aldrig dölja den delen av mig, inga långärmade tröjor eller byxor kan dölja mitt ansikte. </div><div>Ingen spegel kommer ljuga för mig. Sanningen kommer alltid speglas tillbaka i mitt ärrade håliga ansikte.</div><div><br></div><div>Kanske är det nu det finns tid för eftertanke & insikt. Nu när det har gått ett drygt år, 16 månader för att vara exakt. Det är nu när allt har lagt sig, beskedet, tankarna, operationen, rehabilitering, strålningen, fysiska uppbyggnaden, graviditeten, förlossningen & nu sitter jag här. </div><div>Jag har levt så många år det sista året & så mycket har hänt. Nu när hormonerna svallar & jag känner mig för tjock för mina gamla kläder, jag har för svag kropp för att orka som jag vill. Nu när tiden finns att tänka för mycket på allt, titta ner på min fantastiska nyfödda & tänka på min 11-åring som kämpar med sitt. Det är då jag är så rädd att förlora om jag går in i strid igen. Tänk om.</div><div>Vad händer om jag inte är så stark den här gången. Nu vet jag ju vad som väntar.</div><div><br></div><div>Jag vill bara leva ett normalt liv utan denna rädsla som knackar på. Oftast öppnar jag inte för den, men nu är den så påtaglig & nära. Jag är bara så jävla rädd.</div><div>Rädd. Rädd. </div><div>Ingen kan trösta för ingen kan ge mig svaret nu. Svaret på den röntgen som ska ge mig ett nytt år med eller utan cancer. </div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div>Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/17685740768032115424noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-3570734403056278580.post-35539925373888700172016-01-29T14:55:00.001-08:002016-01-29T14:55:35.394-08:00TristessJag har alltid varit en människa som gillar att göra saker, träffa folk, umgås, var kreativ och röra på mig.<div>Under det dryga år som har gått så har så mycket hänt och jag har blivit hämmad på en del sätt. </div><div><br></div><div>Först gjorde operationen mig oförmögen attt vara mitt "gamla jag", jag blev svag och orkeslös efter ingreppet. Strax efteråt en graviditet som tog den lilla styrka som hade byggts upp och gjorde mig illamående enormt trött och osmidig. </div><div>Nu när vi har fått våran Billy så är energin tillbaka i kroppen och jag börjar läka igen efter snittet. Men då blir jag hämmad av att inte kunna göra det jag vill för att jag har Billy. Missförstå inte mig, jag älskar honom och vill inte leva en dag utan att ha honom vid min sida, han är det bästa som hänt på länge länge. Men jag är så frustrerad av att sitta hemma och känna mig obehövd, oförmögen att ta mig ut när jag vill. Dels på grund av det väder som har varit och dels på grund av att man inte kommer så långt med barnvagn där jag bor om man inte vill gå längs med vägen. Jag blir tokig av att gå hemma snart! Samma sak varje dag, </div><div><br></div><div>Allting har gjort att en välkänd huvudvärk börjar komma tillbaka och tar ett grepp om mig, stresskänslan knackar på och ångesten börjar göra sig förberedd.</div><div>Jag blir stressad av att inte kunna gå på toaletten med risk för att han vaknar, kräks eller behöver mig blixtfort av någon anledning. Och jag kan inte ta med honom överallt hela tiden i huset. Jag saknar saker att göra. Jag känner mig småfet runt magen då den fortfarande inte gått ner så jag kan ha mina gamla kläder. Hatar de fula amningströjorna & BH:arna som jag har men har inte möjlighet att köpa nya. Allt det mynnar ut i att jag känner mig ful i ansiktet, börjar åter igen tänka på att den här tandprotesen gör att jag pratar orent och sänker mig självkänsla.</div><div><br></div><div><br></div><div>Jag är väl bekant med de signaler kroppen sänder ut och pratade därför med min barnmorska idag och berättade om symptomen. Vi kom fram till att ett samtal med psykolog nog kan vara på sin plats. Kanske har jag massor som ska ut fast jag tycker mig ha bearbetat allt under tidens gång. Men jag har ingen prestige i att försöka klara det här själv.</div><div>Jag vill bara inte hamna längre ner i det här träsket.</div><div><br></div><div>Boken jag vill skriva hamnar i ett slags låst läge nu. Allt blir låst och jag har ingen lust att ta tag i saker. Jag vill aktiveras, komma ut och få vara jag. Den Madde som jag har saknat sen efter operationen.</div><div><br></div><div>Jag behöver få plocka ihop delarna av mig som jag börjar få tillgång till nu men som blir svåra att nå då jag har Billy på dagarna. Jag saknar att få jobba, träna och känna mig behövd.</div><div>Och jag tänker inte skämmas över att jag vill det. För det har ingenting med att göra med hur mycket jag älskar mitt barn. Jag tror att det är många många nyblivna mammor som känner samma sak som jag gör, men det är tabu att säga det. Livet blir upp och nervänt med en bebis i huset. En bebis som man står ajour till 24 timmar om dygnet men som behöver dig 2-3 timmar och resten av tiden står du givakt. Det stressar mig.</div><div><br></div><div>Snart är han dock så pass stor att vi kanske kan gå på mammabarngympa ihop, åka till badhuset eller öppna förskolan. Inte för att det sistnämna tilltalar mig så mycket, men kanske Billy.</div><div><br></div><div>Han är trots allt viktigast, men för att han ska få det allra bästa så måste jag få vara mitt allra bästa.</div><div><br></div><div>Som sagt, det turbulenta som hänt kanske måste få benas ut och bearbetas på "professionell" nivå.</div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div>Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/17685740768032115424noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3570734403056278580.post-10696818238947631192016-01-13T14:09:00.001-08:002016-01-13T14:09:15.329-08:00Ett möteUnder mina många besök på öron/näsa/hals mottagningen hösten 2014 så hade jag oftast en och samma läkare. Hon gjorde undersökningar, brände blödande blodkärl & gick upp med kamera i näsan flera gånger. Men trots allt detta så löstes inte mina bekymmer. En röntgen gjordes där det konstaterades att min nässkiljevägg var sned & trots att jag svarade nej på frågan, om jag fått en smäll på näsan så var det bara konstatera att något hänt. Näsmusslorna va påverkade och en operation av näsan gjordes. Jag sövdes ned rätade ut nässkiljevägen och tog bort en del av näsmusslorna. Men trots det så återkom samma symptom bara några veckor senare.Och vid varje behandling, varje gång saker stoppades upp i min näsa så sa mitt låga blodtryck till mig att det var bäst att svimma av lite.<div><br><div>Jag vet att jag frågade henne om en till ordentlig röntgen för att få veta att det inte var cancer eller något liknande. Men fick svaret att det va oerhört ovanligt att ha cancer där så det var inte det.</div></div><div><br></div><div>Efter många besök och många frågetecken så fick jag en röntgen och en läkare på käkkirurgen gick in och tog ut en bit ben från min käke och skickade på analys.</div><div><br></div><div>Den 1a oktober 2014 satt 3 kvinnor i undersökningsrummet för att ge mig beskedet. Bland annat min läkare från Ö/N/H.</div><div><br></div><div>Hon är bara något år äldre än jag, en lugn trevlig kvinna som jag vet gjorde det hon trodde va rätt.</div><div>Men tyvärr missades hela tumören ganska länge innan svaret kom.</div><div><br></div><div>Det gjordes en intern utredning på hela mitt fall för att se vad som kunde gått snett. De kom fram till att ingen hade kunnat gjort på ett annat sätt. Eller snarare hade ingen misstänkt saken då jag faller utanför dom "kriterier" för att få den här tumören. </div><div><br></div><div><br></div><div>Idag när jag var på sjukhuset för att se varför min ständiga infektion inte ger sig så stötte jag på den kvinnliga läkaren. Hon gav mig en stor kram & gratulerade till Billy som låg i vagnen. </div><div>Hon berättade att hon skrivit ner allt som hänt för att det ska undvikas att det händer igen. Hon hade frågat förut om detta var okej att min historia kom ut för att uppmärksamma andra och självfallet va de det. För att alla fall inte är likadana & att uppmärksamma att även "omöjliga" saker kan hända.</div><div>Jag tycker mig se sån ånger i hennes ögon och jag säger att </div><div>- det är sånt som händer. </div><div>-ja men med facit i hand så borde jag sett det. </div><div>-Ja visst, men det är lätt att vara efterklok säger jag och ler lite. </div><div><br></div><div>Men sedan får jag också chansen att säga det jag velat säga länge men aldrig fått tillfälle.</div><div>Jag får säga henne att jag inte är arg och inga "hard feelings" finns från min sida och jag vill att hon ska veta det. På riktigt. Människor gör misstag, man är ingen gud som kan se och göra allt rätt och därför kan jag inte döma en ensam människa till att det här drabbat mig och att det gick så lång tid innan det upptäcktes.</div><div>Hon sa att hon har gått igenom det här fallet tusentals gånger i sitt huvud och jag vet att det stämmer då hennes kollegor sagt att detta är något hon inte mått så bra över.</div><div>Därför känns det så bra att det kanske va skönt för henne att höra min syn på det hela.</div><div>Människor gör misstag, även när dom inte får eller bör. Men det händer. </div><div>Och ingen blir lyckligare av att lägga skuld på någon annan och ingen blir lyckligare av att gå med skuld hela livet.</div><div>Jag hoppas hon känner en liten lättnad över att vi sågs, det känner i varje fall jag.</div><div><br></div><div>Hon är en bra läkare som fick ett stort bakslag då hon inte hittade nålen i höstacken, men vem skulle gjort det. Ingen visste ens om nålen, hur ska man då veta att man ska leta efter den.</div><div><br></div><div><br></div><div>Jag är glad att jag stötte på henne idag. Ett steg till bort från de.</div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div>Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/17685740768032115424noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-3570734403056278580.post-358455491556264202016-01-09T09:03:00.001-08:002016-01-09T09:14:01.972-08:00Är det dax nu?Jag kanske inte ska tänka så mycket och inte låta andra åsikter ta över mitt flöde. Jag kanske bara ska sätta mig ner och låta allt komma i den takt och ordning som det blir. <div>Ord efter ord & rad efter rad kommer sakteligen hamna på rätt plats och det är då mitt pussel börjar ta form. <div>Tankar som gror och vill växa kommer få komma till sin rätt, om jag bara börjar öppna upp dom slussar som slagits igen. Väcka upp och gå igenom allt som varit & allt som har hänt. </div><div>Men vart är början, från och med när blev jag den jag är idag. Hur ska det fångas på rätt sätt och bli en intressant vinkling av ett vanligt människorliv. Vad gör mig unik och inte som alla andra när det är exakt en sådan person jag är. Jag är varken mer eller mindre än någon annan. Vem som helst hade klarat av det här på samma sätt & tom bättre. Men aldrig kan man se hur man själv är om man inte får ta del av livets hårda utmaningar. </div><div>Kanske blir min resa en speciell sådan för att jag får vara med i den? Men det gör inte mig mer spännande än någon annan. Jag har bara möjligheten att skriva om allt inifrån kärnan och se allt från en annan vinkel. </div><div>Vad vill jag förmedla och vem vill jag beröra och ge ett hopp om livet?</div><div><br></div><div>Ett annat sätt att se på saker, att kunna uppskatta de små ljusglimtarna när allt är mörkt.</div><div>Är det unikt eller finns överlevnadsinstinkten hos oss alla. Eller va det inte instinkten som fick mig att ana hur allt skulle gå. Var det så att jag kunde lita på livet & bara veta slutet på den här avtagsvägen.</div><div>Var det så att jag kunde känna mig trygg för jag visste att livet tog hand om mig?</div><div>Just den här avtagsvägen har kommit till sitt slut. Nu är jag tillbaka på min vanliga, fast samtidigt nya väg som ska leda mig vidare på nya uppdrag. Det är nu jag ska försöka se meningen med det som hände och ta tillvara på händelserna jag fick vara med om. Det är nu det ska ges tillbaka, kunskapen jag har fått. Det tillsammans med min kärlek till att vilja beröra ska komponera ihop svaret på varför just jag fick vara med & varför jag är kvar i livet.</div><div>För jag kan inte låta det här gå i graven utan att hela berättelsen får komma ut. </div><div>Så kanske ska jag bara sätta mig ner och skriva, låta allt få sin plats på pappret & låta känslorna bilda sina kapitel utan att jag tänker för mycket.</div><div><br></div><div>När jag känner att allt är där det ska så får jag börja ta tag i det stora, att bygga ihop allt och hoppas det ger ett bra resultat.</div><div><br></div><div>Och en dag, om livet har det som uppdrag åt mig så finns jag i bokhandeln till slut. En självbiografi om en helt vanlig människa som hade fått ett helt vanligt öde men som hade som uppdrag att få ner det på print.</div><div>Inte för att hon på något sätt var annorlunda än andra utan för att detta var hennes öde & ödet sa åt henne att använda sin skrivarkärlek till att berätta för andra.</div><div><br></div><div>För att kanske kunna hjälpa.</div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div></div><br><div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiyg6YKGrQywq0bvPR835EhFGLV8NOu1KWmipElSBkkgO9dh4AEz_b5jLiDzuccBYtHTGzPcyI9ewNIl9IKytX4rNWT7-mpZ6Ll2CX-CAxL2KzClpDnAfYZu0ZX8gImXFVtnuIG0fROAtc/s640/blogger-image--26403770.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiyg6YKGrQywq0bvPR835EhFGLV8NOu1KWmipElSBkkgO9dh4AEz_b5jLiDzuccBYtHTGzPcyI9ewNIl9IKytX4rNWT7-mpZ6Ll2CX-CAxL2KzClpDnAfYZu0ZX8gImXFVtnuIG0fROAtc/s640/blogger-image--26403770.jpg"></a></div>Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/17685740768032115424noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3570734403056278580.post-33975287064949015252015-12-30T09:03:00.001-08:002015-12-30T09:21:28.518-08:00Tacksamhet Styrka KärlekÅret 2015.<div><br></div><div>Hur ska jag kunna sammanfatta det på ett kort och begripligt sätt.</div><div><br></div><div>Jag gick in i det här året med blåsor i munnen, fastspänd i en nätmask minst en gång om dagen. Tandlös, ärran och bara förbannat målmedveten.</div><div><br></div><div>Jag har alltid varit en tvivlare, en som har tvivlat på mig själv och det jag tar mig för. Förmodligen för att jag aldrig rott särskilt många drömmar i mål.</div><div><br></div><div>Men cancern va ingen dröm, snarare en mardröm och med den i medvetandet så vaknade en sida hos mig jag inte trodde jag besatt. En vinnarskalle, järnvilja och en känsla av överlevnad. </div><div>Jag klarade allt det jag skulle, jag bara jag . Ingen kunde ta min smärta eller min förtvivlan. Men många är ni som har underlättat allt och burit mig framåt.</div><div><br></div><div>Jag vet att jag har sagt det förr men det tål att upprepas. Det stöd jag har fått på alla sätt och vis har fört mig framåt steg för steg, för att ni har brytt er. När jag idag, går tillbaka och läser kommentarer från förra året så förstår jag. Hundratals kommentarer, låtar som länkats, bilder med texter, ja allt har gett mig sån styrka. Kramar, böner & omtanke. Min födelsedag är ett exempel på hur stora ni är. </div><div>Så mycket folk som kom. Jag vet att jag timmen innan allt skulle dra igång, så låg jag hemma på soffan och va näst intill oförmögen att ta mig upp. Jag mådde skitdåligt rent ut sagt men kunde bara inte ställa in allt då. Jag tog en tablett mot illamåendet och sen va det all in som gällde. Tänk om jag hade missat denna dag. Så otroligt mycket folk som var där bara för mig, fantastiska presenter som jag aldrig kunnat drömma om. Min bror som tagit dit bandet poplabbet som spelade min favoritlåt med queen, bohemian rhapsody. Tyvärr tog jag inga bilder den dagen men minnet lever kvar av en fantastisk dag.</div><div><br></div><div>Tacksamhet, styrka & kärlek är nog de tre ord jag vill ge det här året.</div><div><br></div><div>Tacksamhet övet att få leva kvar och att få ha haft världens starkaste armè i ryggen, hela vägen fram i mål. Tacksamhet av att få njuta av allt det goda livet har att ge, få vara mamma, sambo, dotter, vän och krigare ett tag till.</div><div><br></div><div>Styrkan min kropp besitter är för mig obegriplig. Jag har aldrig känt mig så svag i kroppen som efter operationen men ändå så va kroppen så stark att den bar mig genom en 9 månader lång graviditet. Och det va 3 månader efter strålningen. När jag kände mig som svagast, okapabel till att äta och röra mig så blev jag gravid. Hur stark är kroppen inte då! Jag älskar min svaga, svinstarka kropp. Jag lovar att ge tillbaka den fysiska styrkan jag en gång hade till den, som tack för allt.</div><div><br></div><div>Kärlek. Jag känner bara kärlek när jag tänker på allt. Kärlek till Junie, Tomas, familjen & alla underbara vänner. Kärlek till alla kända & okända vänner. Nya & gamla vänner som aldrig dömt ut eller ömkat. Kärlek till Billy, den största kärleken detta år. En ny familjemedlem som är som en stor tung diamantkrona som jag sätter på toppen av detta år. Han är min Show must go on. Han & Junie är mina Champions of the world. Jag har en miljard anledningar till att välja att se livet ljust och glittrande.</div><div>Jag inser att jag är så lyckligt lottad som lever idag. Och det känner jag så stor kärlek till. </div><div><br></div><div>Jag är bara så innerligt jäkla tacksam & jag känner mig så förbannat innerligt stark och det är en stor kärlek i sig.</div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div>Föreställ er en arena med miljoners människor omkring, alla i en eufori efter en fantastisk framförd show. Föreställ dig hur DU står på scenen och tar emot alla applåder, visslingar & värme. Det är så jag vill göra med varenda en av er som stöttat mig. Bära upp dig, hylla dig och visa hela världen vilken sjujäkla stjärna & medmänniska du är.</div><div><br></div><div>Tacksamhet</div><div>Styrka</div><div>Kärlek.</div><div><br></div><div>2016, show must go on!</div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><br><div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiqbLxDdwy6JdvQyG7xKLMuM-aPpavf4DJLONE2VqiwfOj2SgCjuYAGfC9TJe3YdtL_WHpKAPEbXnOSG1cgBXF9PL5tMDb2jtBu4dMM_eGGqPJDD9b8UUXIutzohuNavJ98dtPNkL0IsJY/s640/blogger-image--626679469.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiqbLxDdwy6JdvQyG7xKLMuM-aPpavf4DJLONE2VqiwfOj2SgCjuYAGfC9TJe3YdtL_WHpKAPEbXnOSG1cgBXF9PL5tMDb2jtBu4dMM_eGGqPJDD9b8UUXIutzohuNavJ98dtPNkL0IsJY/s640/blogger-image--626679469.jpg"></a></div>Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/17685740768032115424noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-3570734403056278580.post-54939091716401188272015-12-27T09:27:00.001-08:002015-12-27T09:27:01.565-08:00Billy 2015-12-16<div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Plötsligt är han här, som en liten ängel skänkt från ovan.</span><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">För det är vad han är, en riktig pralin som vi fått efter det hårda år vi haft.</span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Ett år som jag inte kan sammanfatta riktigt då det är så fruktansvärt mycket som har hänt. Jag läser gamla blogginlägg och förstår inte att det är mitt liv som det gäller.</span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Men nu finns det bara en sak jag vill fokusera på & det är och det är att vara här och nu. Lägga ner telefonen när han är vaken så vi kan mysa utan störande moment. Okej, kameran åker på då & då så jag kan stanna ögonblicket lite. Men resten är så oviktigt, jag vill inte missa något.</span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Vi åkte in till BB den 16 december kl 07.00 för vårt planerade kejsarsnitt som vi, efter lite om & men fick. Till en början kändes allt bra, det va äntligen dax att få träffa den som guort mig otymplig, rund, gett mig halsbränna & som terroriserade mig med karatesparkar. När klockan var 8 så började förberedelserna med katerer, dropp & byta till sjukhuskläder. När det var dax att gå in i operationssalen började jag bli nervös och jag började skaka som ett asplöv. Jag försökte mig på att andas bort alla skakningar men det gick inte. Jag la fick sätta mig på kanten av britsen medans spinalbedövningen skulle ges och höll Tomas hand för att försöka fokusera på annat. En bedövningsspruta satte ryggen och innan jag visste ordet av så försvann känseln i min kropp från brösthöjd & nedåt. Dom kontrollerade att jag itte hade känsel & sen sattes skynket upp så vi skulle slippa se.</span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">9.59 hördes de första skriken från honom & allt såg bra ut, jag fick se honom en sväng innan Tomas och barnmorskan försvann, klippte navelsträngen och vägde & mätte honom.</span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">3146 gram & 48 lång. Nu var våran Billy här. Namnet hade vi bestämt sedan länge och han passar perfekt i det.</span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Sen fick jag åka ner på uppvaket i 2 timmar medan Tomas fick ligga med Billy på bröstet. Han var lite kall efter snittet så närhet va viktigt. Det måste ha varit mina längsta 2 timmar någonsin!</span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Här hade man längtat i 9 månader och när han väl var ute så fick jag inte vara där.</span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Väl uppe på avdelningen igen så fick jag se våran skatt & hålla honom. Det är en galen känsla när alla ens hormoner triggas igång och plötsligt så är man hopplöst förälskad i någon man aldrig har träffat förut.</span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Min stora dotter kom på besök med sin mormor först av alla. Junie skänkte sin älskade nalle till Billy, Solis, en gul solnalle från bumbibjörnarna. En redan djupt älskad nalle som får gå i arv & jag fick absolut inte tvätta den.</span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Eftter 2 dygn åkte vi hem igen, jag är inget stort fan av sjukhus och snittet såg fint ut & vi blev utsläppta. Peg-läkaren hade även vart upp till oss och sagt att peges satt så pass bra nu att en röntgen inte va nödvändig, phu!</span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Billy hade haft lite lågt blodsocker, det låg på 2,2 & han fick en flaska ersättnig & jag fick lite tips om hur man skulle väcka honom innan amningen. Värdet gick upp till 3.6 och allt var lugn igen. Dom spasmiska skakningarna han hade haft minskade när allt stabiliserade sig.</span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Väl hemma så gjorde snittet så förbannat ont när jag stod upp, det liksom brann på ena sidan. Jag vart sittande i soffan de första dygnen, eller snarare veckan. </span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Sen har allt bara rullat på, folk har besökt oss & underbara presenter har kommit på posten. Jag är mest av bara i himmelriket. Även om jag känner mig som en mjölkko, så behöver jag bara titta på honom så är jag såld. Totalt hopplöst förälskad i denna lilla 3-kilos varelse. </span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Dett bästa för mig själv är att min aptit har ökat! Jag kan nu dricka mina näringsdrycker istället för att ta dom genom pegen, jag har ätit smörgåsar & bullar. Kan äta fil & dricka nyponsoppa. Mat är fortfarande svårt av flera anledningar. Men jag äter igen! Och jag kan knyta skorna, knäppa jackan, nästan sova på mage, sova utan 100 toalettbesök osv! Jag börjar få min kropp tillbaka!</span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Ännu ett ärr pryder mig, men det ärret vill jag aldrig vara utan, så som jag aldig vill vara utan Billy.</span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Och Tomas är precis den pappa som jag visste att han skulle bli, lika förälskad som jag.</span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Nu är ett nytt kapitel i livet här. Ett nytt kapitel som handlar om livet.</span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Jag välkomnar 2016 och hoppas på ett friskt år för oss alla.</span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Ett speciellt stort tack vill jag ge till Louisa som hade möjligheten genom sitt jobb på lasarettet att vara med under Billys födelse. Det var så skönt att ha hennes bekanta pigga ansikte framför sig när snittet gjordes. Proffsig underbar person ska är på rätt plats! Puss på dig!</span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Nu ska jag snusa på min bebis, dofta och ta in att han är våran. Och när jag förstår det så är det som om världen fösvinner under mina fötter, så förälskad är jag.</span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Älskade lilla Billy Bertilsson</span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div style="font-family: 'Helvetica Neue Light', HelveticaNeue-Light, helvetica, arial, sans-serif;"><br></div></div>Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/17685740768032115424noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3570734403056278580.post-57194497942762918192015-12-15T15:46:00.001-08:002015-12-15T15:46:57.541-08:00Sista kvällenIkväll är sista kvällen utan dig. Sista kvällen av fattigdom och ovisshet om den kärlek du kommer skänka oss. Aldrig mer kommer mitt liv se ut som idag. Aldrig mer kommer jag uppleva en värld utan dig. Snart är du den självklara del som vi saknat utan att veta om det. Ikväll är sista kvällen med en så innerlig längtan om att få veta vem du är, vad du har att ge och vem som fått oss att vänta så länge. Men även om vi aldrig mötts öga mot öga, även om du aldrig har fått vila mot min hud så vet jag din betydelse för mig. Jag har en kärlek som du, den starkaste kärleken man kan känna. Och nu, snart en till. Två kärlekar har jag förtjänar tycks det. <div>Jag längtar efter dig. Och efter denna sista kväll vill jag aldrig mer uppleva en sån här kväll igen. Det vet jag, för det är kvällen innan du fanns. Sista kvällen av fattigdomen som är innan du kommer.</div><div>Du kommer berika våra liv det vet jag redan, precis så som min andra kärlek gör. </div><div>Och någon annan ska för första gången få uppleva den omvälvande kärlek som bara en som du kan ge. Jag längtar efter att få se det, se den kärlek som kommer växa fram explosionsartat i hans ögon. </div><div>Ikväll är sista kvällen utan dig. </div><div><br></div><div>Snart, snart är du den självklara del av oss som vi längtar så efter.</div><div><br></div><div>Billy </div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div>Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/17685740768032115424noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3570734403056278580.post-4593479069970978052015-12-09T11:08:00.001-08:002015-12-09T11:08:22.385-08:00Skarpt läge - hopplöst lägeJag vet knappt själv om jag kan greppa det gångna året. Det är så mycket jag har varit med om. Förmodligen mer än vad många går igenom på en livstid.<div>Operation för sned näsa (felaktig), graviditet, cancerdiagnos, abort, operation i Danmark, Insättning av peg (slang att inta föda med som sitter i magen), inopererat rör i örat, utprovning av tandprotes, problem med rinnande öga, infektion i näsan som aldrig ger med sig som är en äcklig varig gegga med "snor" som fastnar i näsa svalg, under den tiden en ny graviditet med illamående och enorm trötthet, rosfeber i somras och uppsvullet ansikte vilket resulterade i att vara inlagd några dygn med antibiotikadrop. Massor av besök hos läkare både i västerås & örebro. Och känslan av att känna hur ens matlust sakta men säkert försvinner och förtvinar. </div><div><br></div><div>Tänker jag på mat nu så känner jag bara avsmak, Lukten av max eller Mcdonalds gör att jag får kväljningar. Peggen i min mage är min räddning. Den ser till att jag får i mig mina näringsdrycker som jag måste ha varje dag. Jag har ofta känt att jag förmodligen inte skulle överleva utan den. Strålningen & operationen har gjort att min smak är till viss del borta. Ingenting smakar detsamma. Konsistensen av mat i min mun är inte detsamma då jag har tandprotes & saknar känsel i halva munnen. Eftersom munnen inte kan gapa mer än 1 1/2 cm så får jag inte in mat på samma sätt heller. Och när man inte kan gapa eller flytta käken i sidled så kan m an inte justera vart maten i munnen är.</div><div><br></div><div>Ibland drömmer jag, senast 2 gånger denna vecka drömmer jag att jag kan gapa. Stort och fullt gapar jag. Ena gången åt jag en cheesburgare och andra gången kunde jag ta en tugga på ett äpple. Jag minns fortfarande triumfen & smakerna jag kände. </div><div><br></div><div>Men det är bara drömmar. Drömmar om någon som känns så avlägset.</div><div><br></div><div>Pegen i magen har dock gjort stundtals så fruktansvärt ont att jag inte kunnat gå upprätt. Jag har varit in till kirurgmottagningen och justerat plattan på utsidan av magen & det har hjälpt för stunden.</div><div>Smärtan kan jämfäras med att skrapa med en nål i ett öppen sår. Det går inte ta i slangen eller plattan utan att man nästan vill gråta. Det har kommit i omgångar & går över på en vecka eller så. </div><div><br></div><div>Nu har det varit så igen. Men den här gången ringde jag läkaren som ville att jag skulle komma in. Tack och lov så va det samma läkare som satte in pegen 26/12-14. Han mindes mig & hur svårt det hade varit att få in slangen i halsen på mig, tack och lov när jag var sövd. Han rörde på pegen och jag kunde inte annat än att skrika rakt ut. Jag fick hålla sköterskans hand för smärtan var olidlig, hemsk!</div><div><br></div><div>Han kunde bara konstatera en enda sak, den sitter förmodligen fel. Som jag förstod det så kan den ha fastnat i bukväggen i och med min graviditet. </div><div>Varje gång jag rör mig så drar den alltså på insidan av magsäcken, vilket gör att den inte sitter i magsäcken längre. Eller en del av den gör väl det, men inte hela.</div><div>Det finns bara en sak att göra enligt honom & det är att ta ut den.</div><div><br></div><div>Jag har tidigare varit i kontakt med min dietisk på sjukhiset & berättat för henne om min relation till mat & att det är ett problem. Hela det sociala med att äta frukost, lunch & middag ihop är helt borta & förstört för mig. Jag vill inte äta, vill inte stoppa saker i min mun. Jag vet hur sakerna smakar, men det stämmer inte när jag äter dom igen. Jag fick ett samtal med kuratorn & dietisten som inte hjälpte mig. Dom gjorde sitt bästa men jag behöver en ätstörningsspecialist. Jag vet vart problemet sitter & det är mentat. Inte för att dom inte försökte, men det va inte rätt för mig. </div><div><br></div><div>Och idag när han säger att slangen måste bort blir jag livrädd. Hur ska jag få i mig föda? Samtidigt som jag ska amma mitt barn som snart kommer?</div><div>Jag är rädd, hur ska jag få i mig mat? Ja visst, jag kan tänka att det är för mitt barn osv men avsmaken för att äta är starkare än jag kan hantera.</div><div>Jag vet att på sikt är tanken att ta bort pegen, men inte nu, inte med en förberedelse på en vecka!</div><div>Ska sanningen fram så är jag skiträdd och vet inte hur jag ska göra. Jag vill inte äta. Men jag kan inte leva på fil. Jag måste ha i mig näring så jag & lillen klarar oss. Näringsdryckerna kan jag dricka men det ger mig kväljningar. Kräkkänslor.</div><div><br></div><div>Jag har alltid älskat mat innan operationen så detta är så främmande för mig. Och det är så lätt för alla att säga att det är "bara att göra det". </div><div>Är du höjdrädd så är det inte "bara" att stå högst upp på ett tak. Är du rädd att prata inför folk så är det inte "bara" ställa sig inför 100 personer och tala. Det sitter en djupr rotad spärr som jag inte vet hur jag ska lossa.</div><div><br></div><div>Den fantastiska sköterksan idag skulle höra om jag kunde få hjälp av hennes kollega från aneroxiklilniken. Jag behöver veta hur jag ska få mina tankar att se på mat som positivt.</div><div>Hade det smakat rätt, känts rätt så hade det kanske varit lättare. Men när bröd smakar som tidningspapper och fastnar i halsen för jag är så torr i munnen så är det inte så lätt.</div><div><br></div><div>Jag vill helst bara lägga mig ner och grina nu, så rädd är jag för det här.</div><div>Vad gör jag utan pegen, hur ska jag kunna på en dag, få mig allt jag behöver genom munnen när jag knappt får i mig en tallrik fil i veckan nu?</div><div><br></div><div>Jag vet att jag måste göra det för bebisen skull, men det ställer mer krav på mig än hjälper mig.</div><div><br></div><div>Rädd, rädd, rädd för något som alltid har varit en stor del av mitt liv.</div><div>Men med facit i hand efter detta omtumlande år så har maten varit min stora sorg & förlust. Fick jag välja att se ut som vanligt eller kunna äta igen så är maten det jag väljer. Mat som smakar som förr och som kan upplevas som förr.</div><div><br></div><div>Jag längtar oändligt efter nedkomsten av vår bebis, men nu vet jag också att en stor utmaning ligger i samband med det. </div><div><br></div><div>Kan inte allt bara få vara normalt ett litet litet tag....</div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhJZSV4eGC_P5L9uwKeHhYIYd3EdoLq5PKaOvqaMc7ByZzyykGosprCjdwbimd94UBxZoRP4g7QmP7kuB13n2jkg1vLDFYwuc-RvPwffDUphFn3p7aD5WfFOFb6qcA7oSrgL0m4dwqkN2k/s640/blogger-image--1852906200.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhJZSV4eGC_P5L9uwKeHhYIYd3EdoLq5PKaOvqaMc7ByZzyykGosprCjdwbimd94UBxZoRP4g7QmP7kuB13n2jkg1vLDFYwuc-RvPwffDUphFn3p7aD5WfFOFb6qcA7oSrgL0m4dwqkN2k/s640/blogger-image--1852906200.jpg"></a></div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div>Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/17685740768032115424noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3570734403056278580.post-53551345590938945482015-10-10T14:08:00.001-07:002015-10-10T14:08:03.427-07:00Snart är han här....Lilla älskade parvel.<div><br></div><div>Tänk att du snart är här hos oss. För ett år sedan satt jag med det hemska beskeden i min hand, cancer & stora operationer, strålning. Allt sådant som var så främmande för mig. Nu har jag gått i mål och med det vann jag det högsta priset - du.</div><div>Du mitt redan nu älskade lilla knyte, som sparkar och härjar som en vilding i min mage är beviset på varför jag skulle överleva. För att du skulle komma till oss. </div><div>Det är fortfarande overkligt att tänka på det här senaste året, hur snabbt allt har svängt. Aborten vi var tvugna att göra innan dig. Hur ont det gjorde att ta det piller som skulle förinta livet i mig.</div><div><br></div><div>Men nu är du snart här. Efter allt.</div><div>Livet är så oförutsägbart. Ingen kan någonsin veta vad som väntar. Om 12 veckor ska du komma enligt uträkningen.</div><div><br></div><div>Och då blir ingenting sig likt igen.</div><div> För att då är du en del av våran familj. Då blir vi 4 stycken. Jag, Tomas; Junie och så du.</div><div><br></div><div>Jag längtar efter dig, men ta den tid du behöver innan du kommer. Men jag längtar efter att få lukta, känna, pussa & krama på dig. </div><div><br></div><div>Snart snart....</div>Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/17685740768032115424noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3570734403056278580.post-47357301530100608412015-10-10T13:55:00.001-07:002015-10-10T13:55:11.507-07:002014-10-10 1 år sedan idag<div style="color: rgb(69, 69, 69); font-family: UICTFontTextStyleBody; text-decoration: -webkit-letterpress;"><br></div><div style="color: rgb(69, 69, 69); font-family: UICTFontTextStyleBody; text-decoration: -webkit-letterpress;"><br></div><div style="color: rgb(69, 69, 69); font-family: UICTFontTextStyleBody; text-decoration: -webkit-letterpress;">2014-10-10</div><div style="color: rgb(69, 69, 69); font-family: UICTFontTextStyleBody; text-decoration: -webkit-letterpress;"><br></div><div style="color: rgb(69, 69, 69); font-family: UICTFontTextStyleBody; text-decoration: -webkit-letterpress;"><br></div><div style="color: rgb(69, 69, 69); font-family: UICTFontTextStyleBody; text-decoration: -webkit-letterpress;">Beskedet:</div><div style="color: rgb(69, 69, 69); font-family: UICTFontTextStyleBody; text-decoration: -webkit-letterpress;">Trots att jag vetat vad som väntat mig idag så har lugnet stannat kvar. Läget är som det är. Vi har träffat den mest fantastiska vårdpersonal dom finns. Som gravid blir man illamående, vi satt på någon av alla avdelningar. Mamma frågade om det fanns en banan eller liknande att äta till mig. Systern springer iväg och kommer med 2 brödskivor & ett glad mjölk. Alla följer med oss hela vägen mellan hus & avdelningar. Alla med ett genuint leende. Äkta människor. Narkosläkaren med ett "vi ska ta ut lite skit ur överkäken"- inställning. Underbar, han va en frisk fläkt! Sen åter till överläkaren Mathias. En ärlig man, en man att tror på, en man lägger sitt liv i händerna hos. Bokstavligen. Han kom med beskedet. Tumören är allvarlig, sitter dumt till. Så pass dumt att dom helst inte vill operera den här, i Sverige. </div><div style="color: rgb(69, 69, 69); font-family: UICTFontTextStyleBody; text-decoration: -webkit-letterpress;">Köpenhamn har ett än bättre team. Dom tar emot fall från hela världen. I Mathias 10 år som läkare har dom bara skickat 2-3 fall dit. Mitt fall är unikt. Mest för att jag inte hör till kategorin 65+ rökare & alkoholiserad som oftast råkar ut för det här. Utan för att jag är en frisk, tränad & ung kvinna. Det höjer mina chanser. För dom tror på det här, dom tror på den avancerade kirurgi som jag ska utsättas för. Ni kan själva föreställa er hur man måste öppna upp för att ta bort en del av övre käkben & vid näsan. Men jag kommer ÖVERLEVA! Hör ni det, om ett år kan ni räkna med att jag står här igen - frisk! Tack vare er som tror på mig, ber & peppar. Jag vet inte om mina ord räcker halvvägs ens. Ni är soldater & kriget har börjat! Min underbara mamma Piia & min stora kärlek Tomas att ni finns vid min sida gör allt lättare. Kärlek när den är som starkast!</div><div style="color: rgb(69, 69, 69); font-family: UICTFontTextStyleBody; text-decoration: -webkit-letterpress;"><br></div><div style="color: rgb(69, 69, 69); font-family: UICTFontTextStyleBody; text-decoration: -webkit-letterpress;"><br></div><div style="color: rgb(69, 69, 69); font-family: UICTFontTextStyleBody; text-decoration: -webkit-letterpress;"><div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj-ctRRikLG5QgrwbvhVvYFyGQxhYDoGejwLNmUVwcyRDpTpgH0UO2UOn0Du3-kwcaL7Fu3hu-N_EDmi5rDTm94DHfiNBe3fMTWJ8yWs8kKLBZHu-8vNz3FaJsMS5BL6NDzknJiFz32X-w/s640/blogger-image-1392721872.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj-ctRRikLG5QgrwbvhVvYFyGQxhYDoGejwLNmUVwcyRDpTpgH0UO2UOn0Du3-kwcaL7Fu3hu-N_EDmi5rDTm94DHfiNBe3fMTWJ8yWs8kKLBZHu-8vNz3FaJsMS5BL6NDzknJiFz32X-w/s640/blogger-image-1392721872.jpg"></a></div><br></div>Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/17685740768032115424noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3570734403056278580.post-85660362707378857252015-10-10T13:53:00.001-07:002015-10-10T13:53:55.124-07:002014-10-09 från Facebook<div style="color: rgb(69, 69, 69); font-family: UICTFontTextStyleBody; text-decoration: -webkit-letterpress;">2014-10-09</div><div style="color: rgb(69, 69, 69); font-family: UICTFontTextStyleBody; text-decoration: -webkit-letterpress;"><br></div><div style="color: rgb(69, 69, 69); font-family: UICTFontTextStyleBody; text-decoration: -webkit-letterpress;"><br></div><div style="color: rgb(69, 69, 69); font-family: UICTFontTextStyleBody; text-decoration: -webkit-letterpress;">Idag har vi vart runt jag och Tomas . Gjort sånt som vanliga människor gör, köpt vinterjackor, ätit och bara vart. Utan att haft tankar på allt olyckligt. </div><div style="color: rgb(69, 69, 69); font-family: UICTFontTextStyleBody; text-decoration: -webkit-letterpress;">En del av mig är lugn och trygg inför beskeden imorgon. Trygg med att bli omhändertagen, trygg med dom som finns omkring mig. Jag vet att det som sker är för att lära oss något. Lära mig men även lära er. Om livet & medmänskligheten & sin egen utveckling. Kan det här göra någon annan till en bättre människa? Förmodligen. För att vi ska släppa de små sakerna & fokusera på vad som egentligen betyder något. </div><div style="color: rgb(69, 69, 69); font-family: UICTFontTextStyleBody; text-decoration: -webkit-letterpress;">En annan mer "mänsklig" del av mig snuddar vid frågor som varför just jag, hur kunde läkarna missat så länge osv. Men vad gör det saken bättre. Att älta?! Jag försöker att hålla mig vid lugnet, tryggheten och känslan av att livet tar hand om mig på bästa sätt ändå. Att jag är på rätt plats i livet. Det är här jag ska vara just nu. Meningen kanske kommer till oss senare. </div><div style="color: rgb(69, 69, 69); font-family: UICTFontTextStyleBody; text-decoration: -webkit-letterpress;">Men åter igen vill jag tacka från djupet av mitt hjärta för allas enorma stöd. Att jag på något sätt förtjänar all er styrka. Brev, blommor, sms & mail. Jag känner allt ni sänder i tankar & kramar. En otrolig värme som ger hopp om en värld full av kärlek till sina medmänniskor. Ni är alla fantastiska, keep it up! Resan har bara börjat.</div><div style="color: rgb(69, 69, 69); font-family: UICTFontTextStyleBody; text-decoration: -webkit-letterpress;"><br></div><div style="color: rgb(69, 69, 69); font-family: UICTFontTextStyleBody; text-decoration: -webkit-letterpress;"><br></div><div style="color: rgb(69, 69, 69); font-family: UICTFontTextStyleBody; text-decoration: -webkit-letterpress;"><div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgrCmm8GQnlQyL_iaGzS1Hwk8amekQRT9QdPgaXjCXffUoB7nBkqEyEKNvY-IQ07TwTP4ko8o9xila7gOq_lzeC3UG2koGq6B1FSe1984NUH-yKfBzoAMUxfFNZ0n7ozI0Nrhuq1WLtOb4/s640/blogger-image--412633506.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgrCmm8GQnlQyL_iaGzS1Hwk8amekQRT9QdPgaXjCXffUoB7nBkqEyEKNvY-IQ07TwTP4ko8o9xila7gOq_lzeC3UG2koGq6B1FSe1984NUH-yKfBzoAMUxfFNZ0n7ozI0Nrhuq1WLtOb4/s640/blogger-image--412633506.jpg"></a></div><br></div>Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/17685740768032115424noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3570734403056278580.post-78321725058405722992015-10-10T13:51:00.001-07:002015-10-10T13:51:30.704-07:002014-10-08 Facebookinlägg<div style="color: rgb(69, 69, 69); font-family: UICTFontTextStyleBody; text-decoration: -webkit-letterpress;">2014-10-08</div><div style="color: rgb(69, 69, 69); font-family: UICTFontTextStyleBody; text-decoration: -webkit-letterpress;"><br></div><div style="color: rgb(69, 69, 69); font-family: UICTFontTextStyleBody; text-decoration: -webkit-letterpress;">Dag ett i Örebro: tumören är utbredd där den sitter. Kan ha tagit sig fast vid nerver & skelett. Men den har inte spridit sig till andra delar av kroppen. Men den sitter långt bak näsa/svalg. Inte så bra. Jag väntar mig som jag fått veta på ett ungefär idag, en 12-timmars operation. Efter den vara nedsövd i 24h. Sen väntar intensiven i 2 veckor. Efter det strålning om jag förstått rätt. Jag kan ta det, jag känner mig trygg i läkarnas händer. Och skulle min tid vara kommen att vandra vidare, tidigare än jag vill så är jag lugnt med det. Jag är inte rädd för att gå vidare. Jag är rädd för att lämna Junie, & min familj & mina soldater bakom mig. Men himmelen skrämmer mig inte. Men det ska bli en motsträvig väg dit, OM änglarna ska ha dit mig i förtid!! Tro mig! </div><div style="color: rgb(69, 69, 69); font-family: UICTFontTextStyleBody; text-decoration: -webkit-letterpress;">Tyvärr är det en sak till som gör allt detta så oerhört sorgligt. Som är min största sorg just nu...</div><div style="color: rgb(69, 69, 69); font-family: UICTFontTextStyleBody; text-decoration: -webkit-letterpress;">Dagen innan cancerbeskedet kom ett glädjande efterlängtat besked: vi väntar barn. Jag och min älskling skulle bli föräldrar. Tillsammans han & jag.</div><div style="color: rgb(69, 69, 69); font-family: UICTFontTextStyleBody; text-decoration: -webkit-letterpress;">Men beskedet dagen efter slog omkull alla våra drömmar. Ska jag kunna bli bra & få alla behandlingar jag behöver så får vi inte ha kvar våran bebis. Därför får himmelen en ängel till snart, ett änglabarn. Jag måste lägga fokus på mig själv nu, bli frisk först. Jag kan bara hoppas och önska att våran lille kommer tillbaka till oss senare i livet. </div><div style="color: rgb(69, 69, 69); font-family: UICTFontTextStyleBody; text-decoration: -webkit-letterpress;"><br></div><div style="color: rgb(69, 69, 69); font-family: UICTFontTextStyleBody; text-decoration: -webkit-letterpress;">Vi har tider i Örebro på fredag igen, imorgon fick vi "ledigt". </div><div style="color: rgb(69, 69, 69); font-family: UICTFontTextStyleBody; text-decoration: -webkit-letterpress;">Så ligger det till kära ni, mina soldater. Det är en hård värld vi lever i men så länge det finns hopp så lever jag!</div><div><div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiRZutjGU9TOK34rXyZPx2nbFET4T8RG2_Pek-Vsd3QXlFIp3Y749IGjsEmn_5pVNLATVdPLdQmgpnL87ybudE2tYsYEizUAlKvdKpZx41Lt4ZZRL5tRzLvPUeI3_P_n6QE8QJMZh47_N0/s640/blogger-image--584001062.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiRZutjGU9TOK34rXyZPx2nbFET4T8RG2_Pek-Vsd3QXlFIp3Y749IGjsEmn_5pVNLATVdPLdQmgpnL87ybudE2tYsYEizUAlKvdKpZx41Lt4ZZRL5tRzLvPUeI3_P_n6QE8QJMZh47_N0/s640/blogger-image--584001062.jpg"></a></div><br></div>Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/17685740768032115424noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3570734403056278580.post-25647109428077061552015-10-10T13:49:00.001-07:002015-10-10T13:49:22.693-07:002014-10-07 från Facebook<div style="color: rgb(69, 69, 69); font-family: UICTFontTextStyleBody; text-decoration: -webkit-letterpress;"><div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhBuYb9R-kG5EZWL6NilptSuoqGdXQS68sx6KDx7kZyoelUd5L43AJyPtyx-Sp1zxtJ8THmMNCvFP82AJabQ_Be3SOjSoIiWfEfJh_ryCu-XCijsq9MgrMZcR1f53te4oClUE9b1y9e6b0/s640/blogger-image-1004078628.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhBuYb9R-kG5EZWL6NilptSuoqGdXQS68sx6KDx7kZyoelUd5L43AJyPtyx-Sp1zxtJ8THmMNCvFP82AJabQ_Be3SOjSoIiWfEfJh_ryCu-XCijsq9MgrMZcR1f53te4oClUE9b1y9e6b0/s640/blogger-image-1004078628.jpg"></a></div>2014-10-07</div><div style="color: rgb(69, 69, 69); font-family: UICTFontTextStyleBody; text-decoration: -webkit-letterpress;"><br></div><div style="color: rgb(69, 69, 69); font-family: UICTFontTextStyleBody; text-decoration: -webkit-letterpress;"><br></div><span style="color: rgb(69, 69, 69); font-family: UICTFontTextStyleBody; text-decoration: -webkit-letterpress;">Rädslan börjar komma krypande. Ändå vill jag inte tänka på det. Beskeden, omfattningen & chanserna. Jag har inte ens vetat om det i en vecka men ändå känns hela livet annorlunda. Jag har tusen anledningar att kämpa. Ni bakom mig är min armé, jag står i fronten med världens starkaste armé i ryggen. Jag känner mig inte ensam fast striden bara är min. Skölden är stark. Jag ska tänka på det. Jag lovar...</span>Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/17685740768032115424noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3570734403056278580.post-21363198183825802822015-10-08T12:47:00.001-07:002015-10-08T12:49:10.322-07:00"I vilket fall så väljer jag livet" - 2014-10-08<div>På Facebook kommer minnen från förra året upp i statusraden.</div><div>Jag läser dom och nu börjar jag förstå.</div><div>Vilken resa detta år har varit. Ovisshet och frågor utan svar, men hela tiden med ett mål i sikte, att gå i mål. Det var det enda jag fokuserade på och det kom av sig självt. Jag behövde inte övertala mig själv om det utan det fanns en trygghet i mig, något som sa att du klarar det. Jag var aldrig speciellt orolig. Eller jo det är klart att jag var orolig, men aldrig rädd för döden. Dels tror jag på ett liv efter detta, att döden inte är ond och kall. Jag tror vi vandrar vidare och finns omkring dom vi lämnar kvar, som beskyddare & vägledare. Men jag visste att min tid inte var kommen att gå.</div><div><br></div><div>Jag har aldrig förstått vart min kraft kom ifrån, den har bara funnits där hela tiden. Lika självklart som jag har andats. Och som min syster sa, att det är nog lika bra att du aldrig stannade upp och kände efter så du inte började tvivla på dig själv. Och så är det nog. Jag har bara kört på, inte gråtit många tårar, bara sett hur jag ska klara mig. Livets lott har jag tänkt och inget hjälper det att ifrågasätta eller fundera sönder.</div><div>Min största vinst innan det här hände var (bortsett från att ha fött min dotter) ett halvmarathon jag sprang. Otränad 6 veckor innan starten satte vi igång, 3 tjejer från jobbet. Vi tränade och slet och jag minns att jag svor till mig själv "jag ska inte gå en enda jäkla meter". 1 mil inpå loppet på den hårda asfalten började mitt knä värka. Men jag sa inget till tjejerna, för då existerade inte det onda. Så jag sprang varenda meter på det loppet ända till målet. Det lyckoruset kan jag känna än idag. Jag som aldrig kunnat sätta up ett mål & fullfölja det klarade hela 2,25 mil med ett fruktansvärt ont knä. JAG klarade det. Ingen annan gjorde det åt mig.</div><div>Det är samma med den här resan. Det är min resa, mitt liv det handlar om. Det är jag som har varit med om det här. Men med ett stöd utan dess like.</div><div><br></div><div>Idag fick jag ett snabbesök av en bekant på jobbet. Hon tyckte jag skulle bli författare, att mina ord berör och rör saker utan att det ska vara synd om mig. Jag önskar så, att jag någon dag kan få ge ut min bok. En bok om ett helt vanligt liv, som blev ett helt uppochnervänt liv. Men inte bättre eller sämre än någon annans. Bara mitt liv. Hur saker och ting hände och hur jag tog mig igenom. Vart min kraft kom ifrån och hur andra kan få ta del av den styrka jag har känt för att klara sina egna motgångar. Jag är kanske en av få förunnade människor som klarar en sån här resa utan mer än mina fysiska men. Hennes ord var varma, tack för dom.</div><div><br></div><div>För att som jag ser det är min cancerresa över. Jag har haft cancer, nu är den borta även om ingen kan säga det säkert. Men för mig är den borta & jag har annat att fokusera på. Min dotter ska bli storasyster, jag ska bli tvåbarnsmamma och min sambo ska bli pappa.Tänk att ha möjligheten att få ge honom en son. Bara det gör ju livet helt magiskt, jag älskar att det ger tillbaka allt som det en gång tog. Det måste jag vara tacksam över. Jag kände någonstans inom mig att det foster vi var tvugna att ta bort förra året var en pojke. Jag bara visste det. En moderkänsla kanske, jag vet inte. Och nu är det en pojke som väntar på att få födas i december. Magiskt. Våran son och lillebror kom tillbaka.</div><div><br></div><div>Jag hoppas såklart att alla vi som kommer älska honom, kommer finnas där i hela hans liv. Att vi aldrig behöver säga farväl till någon vi håller av. Men även när den dagen kommer då vi viskar ett tyst farväl till dom vi älskar, så vet vi att vi ses igen. Livet på jorden är ett snabbesök och sen är vi tillsammans igen. Jag vill tro det. Jag tror inte det här är allt, det kommer alltid mera.</div><div><br></div><div>Här är ett inlägg jag skrev för exakt 1 år sedan idag, på facebook.</div><div>Vi var på örebro universitetssjukhus för en utredning om tumören, dag 1 av 3.</div><div><br></div><div>"Så länge det finns hopp så lever jag"</div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div>Dag ett i Örebro: tumören är utbredd där den sitter. Kan ha tagit sig fast vid nerver & skelett. Men den har inte spridit sig till andra delar av kroppen. Men den sitter långt bak näsa/svalg. Inte så bra. Jag väntar mig som jag fått veta på ett ungefär idag, en 12-timmars operation. Efter den vara nedsövd i 24h. Sen väntar intensiven i 2 veckor. Efter det strålning om jag förstått rätt. Jag kan ta det, jag känner mig trygg i läkarnas händer. Och skulle min tid vara kommen att vandra vidare, tidigare än jag vill så är jag lugnt med det. Jag är inte rädd för att gå vidare. Jag är rädd för att lämna Junie, & min familj & mina soldater bakom mig. Men himmelen skrämmer mig inte. Men det ska bli en motsträvig väg dit, OM änglarna ska ha dit mig i förtid!! Tro mig! </div><div>Tyvärr är det en sak till som gör allt detta så oerhört sorgligt. Som är min största sorg just nu...</div><div>Dagen innan cancerbeskedet kom ett glädjande efterlängtat besked: vi väntar barn. Jag och min älskling skulle bli föräldrar. Tillsammans han & jag.</div><div>Men beskedet dagen efter slog omkull alla våra drömmar. Ska jag kunna bli bra & få alla behandlingar jag behöver så får vi inte ha kvar våran bebis. Därför får himmelen en ängel till snart, ett änglabarn. Jag måste lägga fokus på mig själv nu, bli frisk först. Jag kan bara hoppas och önska att våran lille kommer tillbaka till oss senare i livet. </div><div><br></div><div>Vi har tider i Örebro på fredag igen, imorgon fick vi "ledigt". </div><div>Så ligger det till kära ni, mina soldater. Det är en hård värld vi lever i men så länge det finns hopp så lever jag!</div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><div class="separator" style="clear: both;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEidI_3UnXR3mSefXWNOCWHvOx9Fr8yEZ_sdPiAZllStrcNQdTjkkJQFdHJX0BsrZeOk9Utp6DtbtOKtDFtvhu4jmahAapp7GbfScRvKmZUanEtuOZKay7Hn6z-I3uSizjK9FV6YNVpJ6Qk/s640/blogger-image-1865665827.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEidI_3UnXR3mSefXWNOCWHvOx9Fr8yEZ_sdPiAZllStrcNQdTjkkJQFdHJX0BsrZeOk9Utp6DtbtOKtDFtvhu4jmahAapp7GbfScRvKmZUanEtuOZKay7Hn6z-I3uSizjK9FV6YNVpJ6Qk/s640/blogger-image-1865665827.jpg"></a></div><br></div>Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/17685740768032115424noreply@blogger.com0