Vad skulle jag säga till dig om du blev sjuk?

Om jag satt med telefonen i handen och, höll den mot örat till en nära sjuk vän. Visste jag då vad jag skulle säga? Förmodligen inte. Skulle jag ens sitta med telefonen i örat & ringa? Eller skulle jag skicka ett sms? Men vad ska man skriva? Jag vet inte om jag skulle veta det. Men jag tror att det viktigaste inte är vad man säger eller skriver utan att man faktiskt gör det. Kanske bara ett "hej, jag tänker på dig, hör av dig om jag kan göra något". Skicka bara ett hjärta i sms:et och kanske "jag  vet inte vad jag ska säga, håller tummarna för dig." En bukett blommor, eller andra gåvor utan ord, men med medkänsla. Det räcker.
Huvudsaken är att man visar att man finns. Jag tror det är viktigt, både för den som blivit sjuk och för som vän som inte vet vad man ska säga.

Jag har aldrig begärt eller tagit för givet att mina vänner ska orka stå upprätt bredvid mig i det här. Men jag är glad att de allra flesta har gjort  det. Men det är ingen självklarhet att dom orkar. En cancerdom är i många fall säkerligen tyngre för dom som står nära än den som är drabbad. I varje fall i mitt fall. Jag vet vad jag går igenom, har koll på varenda känsla, försöker dela med mig för att underlätta för dom nära & för att lufta av mig. Men ibland måste man ha förståelse för att folk inte ligger på och hör av sig också. Folk har ofta fullt upp med sitt eget & det här kan vara det som gör att det blir för mycket. Bara för att jag är sjuk betyder inte att alla orkar backa upp, just nu.
Jag tror inte på att döma ut dom som inte hör av sig. Ofta beror det på något, kanske har dom inte den blekaste aning om vad dom ska säga. Rädsla för att säga fel eller för att man faktiskt inte orkar med en sjukdom i ens eget liv för tillfället. Min sjukdom är ju inte det enda som kan ha hänt i andras liv. Jag accepterar det. Det är helt okej för mig. Och jag tror inte det är fel att vara ärlig. Det är ju då man är riktiga vänner.

Man ska kanske inte vara så snabb att döma folk som inte hör av sig på en gång. Men man ska kanske inte ta en allt för lång tid på sig att höra av sig till en sjuk vän heller. Och det räcker med att bara vara ärlig. Vet man inte vad man ska säga, bete sig eller vara så är det helt okej. Jag skulle inte heller veta. Men ett tips är att göra någon slags gest så man vet att personen ändå vet läget, som ett litet samtal, en blomma eller sms.
Då slipper man sitta med skuldkänslor om något barkar åt skogen med vännen.

Jag är lyckligt lottad som har såna människor omkring mig som visat vart dom står.
Har dom tyckt att det har varit jobbigt, har dom sagt det & det uppskattar jag. Då vet jag också att vi kan ringa varandra och inte prata strålningar & sjukdomsvistelser. Utan prata om det som är omkring oss ändå, det övriga livet. Och tro mig, det är oerhört skönt också ibland. Att inte prata sjukdom utan bara få vara den vanliga människa man var innan.


Så till alla som faktiskt har skickat mig, blommor, presenter, smycken, brev, meddelanden & kort. Alla kända & inte lika kända vänner. Vilka jäkla hjältar ni är, som bryr er & som kommer på saker att göra som visar på erat engagemang. Jag vet inte om jag hade klarat det lika bra som ni.
Men Ni gjorde det och det är huvudsaken. Love!

Fantastisk syster & jag.