Saknaden av det självklara

Jag vill bara krypa ihop i fosterställning och fortsätta gråta. Gråta över att inte få vara fri från biverkningar, ändå är din milda än så länge. Men svampangreppet i min mun gör mig förlamad. Vill inte äta, dricka eller prata. Bara lägga munnen åt sidan & slippa känna den. Den äcklar mig, och hur ska jag kunna äta då. Tanken på en peg i magen kommer. Fördelar & nackdelar. Fördelen är att jag slipper äta, en befrielse nu när man ändå inte kan äta normalt. Nackdelen är att det. Är ett ingrepp & att man lätt glömmer använda munnen & träna käkarna. Det är inte bra.

Jag har haft en supermysig förmiddag med Junie. Hon va med och strålade mig idag, personalen på avdelningen är så fantastisk, så rara & tillmötesgående. Visar henne allt dom gör med mig. 

Men jag blir även så ledsen över att hon ska behöva vara med om det här. Hur hon ska känna rädslan över att hennes mamma är sjuk. Hennes mamma har cancer. Det gör så ont i mig att hon ska behöva bära den oron och smärtan. Vad är meningen med det.

Att hon ska vara rädd att förlora mig, sin egen mamma. Hon är bara 10 år. Allt eftersom min kropp åker på fysiska törnar så blir jag mer känslosam. Jag kan inte hantera att inte få vara som vanligt. Den här långsamma nedförsbacke med strålningen har bara börjat och då säger det även mig att biverkningarna bara har visat sin lilla simpla sida än, värre blir det. Det är då jag bara vill lägga mig ned i fosterställning och inte kliva upp förren allt är klart. Jag vill inte vara med nu. 

Tröttheten smyger sakta på, illamåendet har redan gjort sig påmint, rädslan över att det återkommer. Huvudvärken knackar på då & då. Och är kroppen svag och saknar näring blir det inte lättare, jag vet det. Men hur ska man kunna äta när det bara är stopp?!  

Jag vill inget hellre än att sätta mig med, bra en knaprig skorpa med smör, marmelad & ost och äta så det sprutar ut ur öronen, tugga hårt & länge.

Små simpla saker man tar för givet när man kan.

Därför gråter jag nu, över saknaden av det normala och självklara.

Som man inte saknar förren det är borta.