The show must go on

Forever Young med Alfaville spelas samtidig som jag sitter i väntrummet dag 2 för att strålas. Tankar om hur märkligt livet är snuddar vid mitt sinne. Plötsligt är ungdomens små bekymmer borta och man är på alla sätt vuxen. Vuxna problem, stora problem. Jag är så glad för de perfekta 34 år jag har haft utan stora problem eller bekymmer. För det är nu vi snackar "riktiga" saker. Nu handlat det inte om annat än liv eller död. Och sånt har jag aldrig brottats med förut. 34 perfekta år. År som lärde mig det jag behövde veta för att klara det här på bästa sätt. Den som söker hon finner. Medvetet eller omedvetet. För min del har det varit om att finna en tröst och ro i livet. Att få veta att livet tar hand om mig. Det kan låta märkligt, men den som förstår vet vad jag menar.

Strålningen idag gick så mycket bättre. Det märkliga är att jag kände samma enorma energi när jag gick ut därifrån som efter en av mina första röntgentillfällen. Och jag vet att det beror på att jag får en massa tankar i just det tillfället, av er alla. För när jag går ut från strålrummet så har jag massor av nya kommentarer & hejarop. Och det känns rakt in i min kropp. Jag vill nästan dansa ut från rummet & jubla att jag klarade det så bra idag. Hörlurarna stoppas i öronen i exakt samma sekund som Queen sjunger The show must go on, och Jag får nästan gåshud. Så talande, exakt i samma sekund. Jag känner kicken, höjer volymer ich ger mig ut mot bilen i det gråa kalla decembervädret. Men det gör ingenting. För att jag är ytterligare ett steg närmare att bli frisk. Ytterligare några celler är idag grillade till döds. Och visst har mina läppar börjat svida lite men än så länge är känslan okej. 

Nu är min mamma hos mig. Vackra underbara, snälla & fantastiska mamma. Undrar om hon vet vem som är den största hjälten av oss alla är? Undrar om hon förstår att det är hon. Hon som stått bredvid mig i varenda skarpt läge jag haft. Hon som har en dotter som är sjuk i cancer. Hon som måste tänka tanken om hur det skulle vara i värsta tänkbara scenario. Att begrava sitt barn. Den mamman är den största hjälten, som står bakom och stöttar på en riktig krigares sätt. Trogen och så oerhört stark. Inget skulle kunna hålla henne borta från sin plikt som mor. Att stå bredvid som dotter i vått och torrt. Hon har bevisat allt för mig, om att hon gör exakt det som jag trott hon skulle göra för sina barn. 

Min mamma är min hjälte alla dagar i veckan.

Och imorgon får vi en dag tillsammans då vi åker och hälsar på min bästa hjärtetant, min älskade saknade mormor. Vi åker upp till Säter för att krama på tidernas bästa tant. Den mest positiva lady jag känner. Det är fina gener jag bär på. Vänlighet, styrka, positivitet, envishet är bara några av sakerna släkten delat med sig av. 

Jag vet att mormor har varit sjuk av oro, min mormor & jag har något särskilt ihop. 

Jag vet att mina tårar kommer flöda när jag får krama den gamla kroppen. Mest för att jag inte vill att hon ska vara orolig för mig. Hon måste vara rädd om sig för hon ska leva till hon är 150 år, minst. 

Det har vart en bra dag idag, imorgon är det ytterligare en dag att bocka av på min egna kalender. Det blir också en bra dag!

Världens bästa mormor <3