Att rita ett träd

När jag hade min livskris, efter en skilsmässa med alldeles för många svallande känslor, för några år sedan gick jag till en terapeut. Hon sade åt mig att måla ett barndomsträd. Först förstod jag inte  varför min barndom hade med mitt nuvarande tillstånd att göra, men jag gjorde som hon sa. Jag målade grönskande äppelträd på rad alla bar en skön grön färg och såg ut att må bra. Röda saftiga äpplen prydde grenarna. Men alla träden va inte lika stora  & alla bar inte frukt. Mitt träd, som symboliserade mig stod bakom dom andra träden. Det mådde inte på något sätt dåligt, men det bar inte frukt trots att den gröna färgen sken lika vackert på löven. Men det stod där bakom, som i väntan på att få blomstra ut. Det är nog så jag har kunnat sammanfatta min uppväxt. I ett underbart blått hus, men kärlek omkring mig. Jag minns min barndom som lycklig. Men jag va inget särskilt. Jag var medelmåttig i skolan, inget snille men hade helle ringa problem. Hade nog lagom med kompisar, varken populär eller retad. Bara helt vanlig. Jag gick på ridskola och älskade det. Djuren har alltid varit viktig för mig. Men jag va aldrig bäst på något. Jag var med i några små tävlingar som ridskolan anordnade & det gick okej, men jag va aldrig mer än vanligt bra. Fick aldrig rida dom "värsta" hästarna utan fick snälla men kanske lite småpigga hästar tilldelade. Jag va nöjd med det. Jag va stolt över min väst jag hade som sa vilken ridklubb jag tillhörde, för då tillhörde jag något. Det var en viktig känsla. När jag efter några år in i vuxenlivet skaffade mig hund & tränade så var jag heller aldrig bäst. Hittade aldrig något maniskt intresse att bli bäst. Jag minns att jag tränade för en klubb i stan och vi pratade om att börja tävla i agility. Att bli ett lag, en grupp, en tillhörighet. Jag kände mig stolt över jackan som jag skulle få med mitt namn  min klubb. Men när jackorna delades ut på olika tillfällen så fick jag ingen. Jag va förmodligen inte tillräckligt bra. Jag minns än idag hur ont det gjorde. Att inte få tillhöra, eller känna sig bra på det man gjorde. Jag va nybliven mamma & hade inte möjlighet att delta som de andra. Men det gjorde ont. Vad än jag har tagit åt mig så har jag aldrig hittat "den" gnistan i det. Har aldrig varit någon vidare att dansa på krogen, eller förklara historier på ett roligt sätt. Har aldrig varit bäst på jobbet. 

Alltid varit lagom på allt, inte bäst på något.

Men kanske är det inget vi alla måste sträva efter?

Varför ska vi vara bäst. För att andra människor ska beundra oss, ge oss en klapp i ryggen och beundra jackan & klubben vi tillhör. Eller för att vi ska lappa ihop vårat sviktande självkänsla & plocka hem ytterligare en rosett? Eller för att vi har hittat det vi brinner för.

Först när jag började närma mig 25-års åldern så hände saker. Sakta dock, men det va då det skedde.

Först vann jag en resa med mitt jobb, jag blev tillsammans med ett gäng andra framröstad som "årets medarbetare". Jag flörtade som aldrig förr när jag var singel & jag vart jäkligt bra på det. Ville jag ha honom, så fick jag oftast det. Jag hittade en sak jag var bra på, mig själv. I takt med tiden så ökade självförtroendet. Jag trodde aldrig jag skulle bli bra på något, eller snarare bäst. Men det beror på med vem man tävlar. Utmanar man bara sig själv så kan man bara bli bättre. Jag trodde aldrig jag var en löpare. Men 2009 sprang jag stockholm halvmarathon, 2,24 mil, på tiden 2.01.39. En seger för mig, en oerhörd sådan. Så stor att jag (innan cancern) såg det som det största jag gjort efter att ha fött barn. För att jag hade satt upp ett mål & rott det hela i land. Bara för min egen skull. Jag kommer aldrig bli bäst i något enskilt förutom på att vara mig. Mina intressen är många och spretiga & jag har aldrig snöat in mig på något specifikt. Jag kan bara vara jag. Det är det jag kan. Jag blir ingen idrottstjärna, politiker, bankman eller poet. Jag fortsätter att söka vad som finns omkring mig och ju djupare jag söker desto mer hittar jag. Kanske är våra ytliga prestationer ingenting om vi inte vet vilka vi är innanför dom yttre vinsterna? Kanske är det menat att vissa av oss aldrig blir bra på något särskilt. Eller så hittar vi det längs med livet. Kanske har vi alla våra gåvor som vi ska förmedla till världen. Men hur rättvisa är dom? Vissa tjänar miljoner och kan leva ett liv i lyx medan vissa sitter i krigsländer med gåvor som aldrig kommer till känna.

Jag vet inte riktigt vad mitt kall är men min känsla säger att jag ska hjälpa folk. På något sätt. Men jag ska ge stöd & hjälp till dom som behöver. Därför tror jag också att jag fick cancer. För att få mig att söka mer i mitt egna bibliotek, lära mig mer om saker för att kunna bli bäst på mig. Det är nog det enda jag kan bli riktigt bäst i världen på. Jag blir aldrig bäst på att träna, äta rätt, sjunga bäst, dansa finast, ha finast inredda huset, snyggast smink, lydigaste hundarna osv. Jag kan vara bra på saker men bäst blir jag bara på mig själv. Jag hoppas det är ett redskap jag får nytta av.

Efter några besök hos min terapeut bad hon mig måla ett framtidsträd.

Det blev ett träd men tjock stam, rötter neddragna djupt ner i marken. Men trädet levde ett urtorkat liv. Stammen var som sagt stabil & välmående, precis som min barndom, men sen var det spretigt med döda grenar och vissnade löv. Men högst upp sträckte sig en gren mot solen, en gren som grönskade och var stark, med ett endaste löv som pekade rätt upp i himmlen, som va så grönt & fullt av liv som det gick.

Det blev som jag målade.