För jag mår för bra i kroppen nu för att acceptera att jag har sviter av en sjukdom. Därför vill jag sopa igen alla spår från operation, sjukhusvistelse och strålning och bli som förut. Jag börjar må så pass bra att jag stör mig på att dras med alla biverkningar. Jag vill börja leva normalt, börja jobba och gå vidare med mina planer med livet. Men skiten hänger efter en som ett segt virus. Tiden är det enda som kan påveka. Men jag har varit så tålmodig så länge. Varför kan det inte bara få vara normalt NU!
Jag vill kunna gå ut, ta ett glas vin, känna mig fin och inte uttittad. Jag är redo för att möta världen igen, men mitt utseende stoppar planerma. Jag vet att insidan är det viktiga och allt det där, men det handlar inte om det.
Det h3andlar om att tålamodet är slut. Jag vill börja leva igen. Ett helt vanligt liv som alla andra. Nu, helst redan igår. Jag vill inte vara den där "cancersjuka". Det är liksom inte jag. Hon finns inte längre. Även om hon inte kan begravas så är hon djupt undanplockad. Just nu.
Det har ändå gått 4 (nästan 5) månader sedan allt drog igång. Cancerbeskedet, aborten, operationen, rehabiliteringen, strålningen, återhämtningen och nu är jag här. Det som är förbannat synd i vissa sammanhang är att tiden är vad den är, vad vi än försöker göra med den. Den rubbar ingenting. En minut är en minut oavsett vad du vill. Inget kan göras åt det. Bara se till att nyttja minuten på bästa sätt. Men ibland vill man bara maxa tiden, se till att den går så man får se normal ut. Så att folk slutar glo. Förmodligen med all välvilja, men jag är trött på det.
Men det är väl bara en känsla bland alla andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna en kommentar & lite pepp! Ju fler soldater desto starkare krigare!
Kram