tisdag 7 april 2015

Sagan börjar.

Na


När jag va liten va jag ingenting. Eller jag va snarare kanske inte någonting. Varken för busig eller för snäll. Gjorde mest som mamma & pappa sa. Inga större hyss hade jag för mig. Jo om det räknas med att försöka baka en sockerkaka, misslyckas & hälla ut smeten i brunnen ute på gatan. Värre än så va det sällan. Jag va nöjd om jag och mina kompisar fick springa runt och leka häst. Vi var många barn på gatan och vi sprang sorglöst mellan tomterna, oftast gnäggande och mer galopperandes än joggandes. Livet var så enkelt och bekymmersfritt.

Inte heller va det några ska skandaler för mig i högstadiet. En och annan natt fick mamma plocka upp mig för jag va för full efter någon fest, men inte värre än att jag alltid vågade ringa henne och be om hämtning. I skolan kom jag alltid undan med allt. För Madde gör "bara som dom andra". Och så va det nog. Jag hade inget eget driv. Valde inga egna hobbies, språk eller kurser. Vågade inte stå för någonting. Tyckte som mina kompisar, gömde mig bakom dom som hade större självförtroende. Men ensam va jag feg eller kanske bara mild & snäll. Jag va aldrig mobbad eller mobbade någon annan. Jag vara Bara inte någonting.


Uppväxten va fin. I en blå nybyggd villa minns jag hur vi va en familj. Jag minns glädjen av att se pappa med precision backa in den rödgula lastbilen med kran på våran långa infart, hur hjärtat alltid tog ett extra skutt när klockan närmade sig halv fem och han kom hem. Jag minns hur vi byggde en kaninbur i garaget bara pappa & jag. Jag var så glad, minnet är så starkt. Jag minns att mamma alltid va ledig på fredagar & ibland hade man kanske lite ont i huvudet & fick vara hemma med henne och min "moster" Renée.. Nybakade bullar med mjölk, omtanke och syskonbråk. En mamma som alltid hade sin varma tröstande famn & som hade förstående för det mesta. Hon satte alltid huvudet på spiken när man mådde dåligt. Kanske kom den stora familjen att göra mig till den jag va. En lillebror 9 år yngre än jag, med humör upp till gudarna & tillbaka. En lillasyster som ändå va 7 år yngre och såklart dom behövde mer av mamma än jag. Storebrorsan skötte sitt. Han hasade mest runt i sin vinröda flanellmorgonrock på mornarna & väste åt en under den platta spretiga luggen. Hårdrock på högsta volym och han var min stora idol. Jag minns att han köpte en Tesla-cd åt mig när jag fyllde år. Det var en lagom bra hårdrock att börja lyssna på sa han. Men jag var nog mer en pojkbandsfantast.

Jag va nog nöjd där jag va. Jag växte upp och visste varken till eller från vad jag ville bli. Hästar & djur va intresset men skulle man plugga sånt måste man plugga i Bro. Och ingen annan ville ju det. Så det va bara att rätta sig i ledet av vad de andra ville.
När gymnasiet kom hamnade jag på estetisk linje. Helt galet såhär i efterhand. Jag gillade fota & kunde rita drägligt. Men när det kom till stilleben av gamla vaser & frukter ville jag bara hem. Jag platsade aldrig in i esteternas frigjorda värld & det var heller ingenting jag försökte passa in i. Jag hoppade av skolan efter en släktings lockande om jobb som barnflicka & hundskötare i Barcelona. Mamma hejade på, klart du ska åka! Vilken chans i livet. Och på något sätt kom modet & jag nappade.
På flyget satt jag där som den lilla rädda 18-åring jag va. Första gången i flygkabinen. Helt ensam, utan kompisar. Jag fattade inte vad jag gav mig in på. Men någonstans knäcktes den skölden av skal som jag hade omkring mig och jag började min egna utveckling.


Barnflicka va nog dumt att kalla mig. Jag älskade lilla Nikita med sitt kolsvarta hår och korpsvarta ögon. Men jag kunde inget om bebisar. Vi tittade på MTV & sjöngs till Cranberries Dreams, en låt jag än i dag förknippar med min spansk/svenska familj. Jag bytte blöjor och vaggade henne i den mån jag förstod. Barn va kanske inte min starkaste sida. Men hundarna kunde jag, dom föll jag för oerhört! 3 fantastiska greyhounds fanns i familjen. Det var stora Tiger, en enorm tigrerad hane som va oerhört snäll och ståtlig. Tessa, en liten tik men med skarpt sinne. Jag glömmer aldrig katten jag fick plocka upp och lägga i en säck, efter en vild jakt på tomten. Och så hade vi Romeo, clownen. Han som alltid gjorde sig illa, fastnade ni saker & råkade i trubbel. Olycksfågeln med sitt lite dumma utseende. Men den som knep mitt hjärta allra mest. Romeo, han var min prins. Dom 3 kom att få höra om alla mina tankar och funderingar om livet när vi gick på våra kvällspromenader i den spanska kvällssommarvärmen. Vi gick längst havet i Garaff. Det är en oerhört vacker plats. Segelbåtar som guppar vid hamnen och lummiga buskar med vackra blommor längs de vita stenhusen.

I samma veva, mellan citronträd & utekvällar på familjens nattklubb va familjelyckan hemma i blåa huset över. Skilsmässan mellan mamma & pappa va ett faktum och villan såldes. Allt medans jag fick uppdateringar av mamma på telefon. Där satt jag, ledsen & vilse i ett palats i Barcelona. Jag fick aldrig säga adjö till mitt hem, mina saker packaders ner & sen var den sagan slut.
AV någon anledning, (förmodligen för att jag var lite oduglig) kom vi överens om att jag skulle flytta över till en god vän till familjen, upp i de katalanska bergen. Där hästarna vandrar över kullar som skulle platsa i vilken saga som helst. Där solrosorna växer högre & dimman sänker sig lägre än någon annanstans. Bergen, kullarna, solen och Briolf.

Briolf va den stora varma hästrygg som tog mig upp över stenarna in i de djupa skogarna. Där sjöng jag Magnus Ugglas trubaduren för honom. Det va bara han och jag. Hans röda päls och vita bläs och hans vänlighet. Mannen som bodde på gården heter Alberto. En man med många historier och som kom att se mig som sin dotter. Han höll alltid upp dörrar, skulle aldrig släppa igenom sig själv först. Det var han & jag som bodde på gården med några jackrusselhundar och hästarna. Mina sysslor va att sköta hästarna. Men i bergen va det hett om dagarna och mörkret kom fort. Det va inte alltid man hade tiden att rida då hästarna inte orkade i värmen. Annars va gården rätt öde. Jag utan körkort & Alberto med moppe. Några utekvällar blev det med byns söner men ingen pratade engelska och jag ingen spanska. Några vänner kom på nesök och livade upp tiden för mig, men jag började tappa meningen med att vara borta hemifrån. Hemlängtan vart för stor och jag for. Jag lämnade mannen som blivit som en extrapappa åt mig. Han som fick en svensk 18-årig flicka att trösta efter sina föräldrars skilsmässa. Han kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. En sann gentleman med fast principer & en träskalle utan dess like. Jag har så vackra minnen från tiden hos honom.
En tid jag aldrig kommer glömma.


Mamma & hennes väninna på besök i Garaff. Romeo, Tessa & Tiger.


Briolf & jag. Sadeln fick jag som gåva av Alberto & jag släpade den hela vägen på bussar & flyg ända hem. Jag har kvar den än idag. 


Natalie på besök. Dimman sänker sig över bergen. Denna magiska plats...



1 kommentar:

  1. Åh...den där resan glömmer jag aldrig. Hästarna, dimman och att du var så lycklig på den platsen <3

    SvaraRadera

Lämna gärna en kommentar & lite pepp! Ju fler soldater desto starkare krigare!
Kram