onsdag 24 maj 2017

"Dietist"... jo visst

Lite kvällsgucka på tillagning på spisen.
Gapatcho-te med ingefära & färsk citron. Tanken är att göra kroppen basisk för att jag ska bli en sämre hyresvärd till dom inneboende. 
Nu ska jag gnälla lite vilket inte hör till vanligheten, men: 

Men jag blir så förbannad på dietisten som ringer mig när jag begär näringsdrycker för diabetiker (mindre socker) att det finns "inget medicinskt belägg för att socker är farligt om man har cancer"! Hon tycker jag ska fortsätta med de jag har. 
Idag ringde hon för andra gången då jag hunnit testa dom provflaskor jag fick och när jag säger att jag tänker köra på dom nya så skrattar hon. Som om jag "tror det gör skillnad". Jag fattar inte hur man som dietist på den avdelning där cancersjuka befinner sig över huvudet taget kan vara så förvånad över att socker är skit för kroppen och cancer tycker om socker!

Bättre ta tag i saken själv för går man efter deras schema lär man ju knappast bli bättre...

söndag 21 maj 2017

3 goda ting

Och så kommer det där samtalet som gör att man stannar upp, tänker efter och plötsligt känner sig jäkligt naiv.


"Varför kontaktar du inte fler läkare som får ge ett utlåtande"? 


Ja du.... för att det i stunden efter beskedet om att skiten hamnat där, va ett skönt besked för att kunna stoppa huvudet i sanden ett tag. Men om/när dagen kommer och det eskalerat iväg, vill jag då inte veta att jag faktiskt gjort allt jag kunnat för att förminska, utrota eller åtminstone dämpat dom?! 

Det är såna samtal av kloka människor som drar upp ens huvud ur sandlådan, borstar av det med lena fingrar och kramar om ens axlar och hjälper en en bit framåt. 


"Jag hjälper dig om du vill".


Jag tackar ja. Kanske för att personen vill ha något annat att lägga sina egna tankar på och för att man faktiskt vill hjälpa andra om man kan. 


Och jag tänker fortsätta tacka ja till hjälp. Dels för att det känns bra att inte bara läsa att folk bryr sig och vill hjälpa utan för att dom faktiskt finns där också. Precis som jag trott. Men känslan är stor, tacksamheten större.


Men jag tror också att som åskådare när någon åker på en nitlott i livet, så vet man oftast inte vad man kan göra för att hjälpa. Men kommer det upp ett förslag där man kan bidra praktiskt så mår man själv bra av det. 

Jag gör det i varje fall, för då är man inte en som säger utan en som gör. Sen är ju inte tanken att man ska sitta på en piedestal och bli serverad bara för att möjligheten finns, då är man ute och cyklar.

Men folk vill oftast hjälpa och vill inte känna sig maktlösa och man gör nog både sig själv och den som vill bidra en stor tjänst. Nästa gång är det ombytta roller, vilket skulle ge mig ett heltidsjobb om jag skulle ge tillbaka all hjälp jag fått. 


Den här helgen har bjudit på 3 bra saker bara genom att folk vill hjälpa.


Det började med önskan av att lära sig att dansa. Vips så va det dansbandstakter i högtalaren på gräsmattan och allt efter som solen vaknade till så ökade skratten och poletten föll på plats när min gamla kompis aka dansläraren stampade takten med mig. Det är helt klart något jag vill fortsätta med! Och jag tror dessutom jag får med mig Tomas också.

Till hösten vill jag boka in mig till danscentret här i krokarna för att bli en riktig inbiten dansnörd!


Lite senare så hade jag en avtalad tid hos en tjej med hästar endast en kvart bort. Det roliga är att hon som såg till att vi kom i kontakt med varandra bor själv i Portugal. Så från mitt lilla hus, till Portugal, från Portugal och tillbaka till hästarna. Jag vill gärna börjar rida igen. Dels för att bygga muskler och dels för att det ger sådan livskvalité, jag har ju alltid pysslat på med hästar mer eller mindre. Så nu fanns det ett 4-årigt varmblod som behöver komma ut och motioneras och det va henne jag kom ut på idag. I solen. Bland fågelkvitter. Solvarma hästar, lena mular och ljudet av hovar. Jag älskar det. Jag har inga större behov av att rida välutbildade hästar även om jag gärna gör det. Men jag gillar det enkla också. 

Men kan jag kicka igång livet lite mer så gör jag det nu.

För att jag kan, det är skäl nog.


Den tredje bra saken va det där knacket på axeln som fick mig att skymta lite utanför mina skygglappar. Jag tänker fortfarande äta av livets goda så mycket jag kan, men inte utan att se på anledningen. Det är inte så att jag förnekar vad som finns i min kropp men jag ska vara mer lyhörd för vad fler än en läkare tycker och tänker om mig. 

Jag tänker nämligen ha många år kvar som vision, jag tänker bli gammal. Men då får jag inte sätta krokben för mig själv, även om jag upplevt allt på min lista snabbare än jag trott. Men på min lista så står även 2 barn och familjen med. Och mina barn ska ha kvar sin mamma länge länge och jag tänker begrava min mor och inte tvärtom (om sisådär 138 år.)


Så tack för samtalet och för allt kul som hänt denna helg som kanske kunde ha gått i svart men som blev den mest levande helgen på länge.

fredag 19 maj 2017

Domen rond II

Prognos: lev livet, du kommer aldrig bli fri från cancer men den växer långsamt och nu är det inte mycket att börja gräva i. 
Så löd den ungefärliga prognosen av en positiv och bra läkare på onkologen. Att börja med cellgifter som inte kanske biter eller strålning kan göra kroppen svag istället för att stärka mig och ha en bra livskvalité. Om/när dom växer på sig så tar vi det då. Men nu lever vi livet inifrån och ut. Tack alla underbara fina människor, jag älskar er alla! 
Och tack som faaaaan för att ni finns.

❤️❤️❤️

Sommarlistan 2017

I sommar vill jag:

🚤 Åka båt, guppa i vattnet och plaska med fötterna 

🍷 Dricka rosé på en uteservering i gamla stan 

 🏇🏽Galoppera på mjuka skogsvägar med en snabb häst

💃🏻 Dansa bugg, något jag inte kan men vill lära mig

☀️ Ha en stor fet "leva livet fest"! 
(Slutet på augusti, alla välkomna)

🍽 Äta mat med  mycket smak

✈️ Åka utomlands med familjen

👩❤️👩 Semestra med Junie och mamma som vanligt 

🚘 Åka på spontana roadtripps någonstans med någon

🚫 Njuta av tystnad

🎤Lyssna på livemusik 

📩 Bli medbjuden till otippade händelser

🏋🏼♀️ Hitta styrkan i kroppen igen

🏏 Spel brännboll

🏕 Tälta i naturen 

❤️ Vara med dom som betyder mest

torsdag 18 maj 2017

Livet skuggorna och jag

Hornet har blåsts, signalen är ljuden. 

I den varma försommarluften tornar det upp skuggor bakom mig. Som på befallning kommer dom en efter en. Samtidigt känner jag styrkan i mig växa, jag känner hundratals händer på mina axlar som för att sprida energi i min kropp och ge mig styrka att klara av. Det finns ingen tvekan, det finns bara tro. När känslan av värmen tornar upp bakom mig så vet jag att jag inte är ensam. Som på en given signal är armén bakom mig igen, stöttar tar emot och bär fram. Jag är inte rädd. 

Jag är beslutsam och lugn.

Jag vet inte vad som väntar men när får vi ens veta det i livet?

När är livet förutsägbart och inte nyckfullt? Det enda vi med säkerhet vet är gårdagen och timmarna bakom oss. Framtiden är ett blankt papper. I 34 år fick jag leva bekymmersfritt och utan tragedier. Sakta fylldes mitt dåliga självförtroende med styrka och en tro på mig själv och på livet. Livet är min egen Gud. Jag tror på det och jag tror det vill ha mig kvar. Jag tror att jag ska fortsätta lära, ge tillbaka och förmedla något. Jag missade något som jag måste lära mig så vi måste ut på avtagsvägen igen livet och jag. Men jag ska hålla livet i handen. Inte för hårt och inte för löst utan bara självklart. För att om jag tror på att vi ska gå genom det här hand i hand så gör vi det. För jag litar på livet och livet litar på mig. En dag måste vi skiljas åt men vi är inte där än det vet vi båda två. Det vet skuggorna också det är därför dom sluter upp. För att alla vi tror på att livet ska fortsätta. Mina skuggor gör mig stark och dom är mina osynliga krigare. Jag känner inte dom alla men jag känner dom i mitt hjärta. 

Mitt i allt kaos så är tacksamheten min största känsla. För när signalen ljöd kom skuggorna fram utan tvekan. 


Jag tror på livet.


onsdag 17 maj 2017

"Jag har tyvärr ett dåligt besked".

Den som sa det hade rätt. Vart man än har haft cancer så sätter det sig till slut i huvudet.

Den ständiga ångesten över minsta lilla felkänsla i kroppen och svaret på den årliga röntgen.

Tankar som snuddar vid i hur det skulle behöva vara att ringa dom där samtalen igen. Samtalen till dottern, mamma, syskon, pappa och vänner.
Och att se på sina barn och veta att dom kanske kunde bli moderlösa om det ville sig riktigt jäkla illa.

Svaret på förra årets röntgen va en pärs. Jag fick ett samtal av en sköterska som ville att jag skulle komma in två dagar senare. Jag frågade om svaret på röntgen hade kommit och svaret blev ett kort - ja.
I två dagar gick jag med en grov ångest över att något va fel. 
Varför ville dom annars ha in mig?
Två dagar gick och dagen kom. Med hjärtat i halsgropen. Väl inne så satte jag mig skakande ner i den bruna undersökningsstolen och frågade vad svaret var. Beredd på det värsta.
Men allt visade sig vara tipptopp och detta va bara min 3-månaders kontroll och dom slog ihop det.

I år sa jag till min läkte att dom inte fick göra så och hon förstod min rädsla där och då.

Men den här gången blev det värre.

Jag har redan varit på rutinkontroll för det här kvartalet och när samtalet kom och sköterskan bad mig komma in på torsdag sa jag ifrån.

Jag sa att min läkare lovade mig att inte göra så mot mig. Sköterskan sa att hon skulle kontakta läkaren och vi la på.
Ångest, tick tack, klockan går och inget samtal kommer. Klockan blir efter 17 och jag tänker att läkaren gått hem.
18.14 sitter jag vid köksbordet när telefonen ringer, skyddat nummer.
Mitt hjärta skenar och jag svarar. 
Det är hon. Hon ber om ursäkt att hon ringer men att hon vet att jag bad henne. Hon vill inte komma med såna här besked via telefon. Men jag vill veta för jag vill inte vänta i två evighetslånga dagar och nätter.
Så hon berättar. 

"Det är tyvärr dåligt besked. Vi har hittat små metastaser i dina lungor"

Mer kunde hon inte säga. Hon var bara så hemskt ledsen över att hon va tvungen att berätta över telefon och någonstans där bröt jag ihop. 
Andningen eskalerade och orden ville inte riktigt ta fäste. Det enda jag tänkte på var samtalet till Junie. Hur det här skulle trycka ner henne igen och aldrig låta henne komma upp och få vara en vanlig tjej. En glad tjej utan oro och ångest. 

Vi la på. Hon lovade att ringa mig och höra läget imorgon och vi behöll tiden på torsdag för att träffas och prata. Dom är fantastiska mina läkare, det är människor med medmänsklighet. Så som alla borde vara inom vården. 

Så här sitter jag nu. Med en telefon som gått varm till familjen och de närmaste. Med jobbiga jävla samtal bakom mig som måste ringas. Nu sitter jag här med en tunn hinna av oro, men med ett sinne som börjar rusta sig för kamp - igen.
Det är nu vi reser oss upp igen, för att damma av rustningen, sätta på oss hjälmarna och ge oss ut i strid. 
En strid jag inte ens hade vetat att jag skulle ut i, om inte en ny vän på Facebook sagt till mig att be om en lungröntgen samtidigt som den vanliga. Hade hon inte sagt något om det hade jag gått med dom utan att veta om dom. Så kanske har jag burit på dom här länge utan att veta om det. 
Just nu är jag ovetande bortsett från att det är 10 metastaser i ena lungan och 5 i den andra och den största är 7 mm. 

Jag är som sist fokuserad och målmedveten. Om än aningen mer skör och medveten om vården som kan tänkas vara. Det enda som gläder mig är att mitt ansikte får vara ifred. Och den operation jag skulle gjort igår, men som blev framflyttad 2 veckor blir väl förmodligen inte av. Så nu ligger mitt fokus på att bli av med mitt jäkla skavsår jag har av protesen i munnen och sen samla kraft. 
Sen ta tjuren vid hornen och rida ut stormen. 

Fuck cancer. Igen. 

tisdag 31 januari 2017

Jag fick frågan: hur mår du?

Jag fick frågan om hur jag mår. 

Det är en enkel fråga men som inte ger annat än ett luddigt svar. 

Jag mår bra, förutom mina krämpor efter allt så är allt bra. Tror jag. 

Älskar nya arbetsplatsen med allt vad det innebär.
 Men min kropp säger att den behöver återhämtning. Jag vill träna, men jag kommer inte iväg. Jag orkar helt enkelt inte. Det resulterar i ond rygg, dålig hållning Och en självkänsla som åker rätt ner i backen. 
Känslan av att känna sig slapp, omusklad, grå & trist tar knäcken på en. Hatar känslan av att inte kunna bära smink som förut, inte kunna känna mig fin. För det gör jag inte, oavsett så kommer jag alltid känna mig uttittad enbart pga av mitt utseende efter C & ingen annat. Därför glor folk. Enbart därför. 
Jag börjar vänja mig men det är så krävande. Varje blick påminner om att jag aldrig kommer se ut som förr. Det påverkar så mycket, fotografering, umgänge, samlivet & allt omkring.
Jag vill kunna känna mig vacker igen, men vet att det inte är möjligt. 

Jag vill kunna känna mig stark men orkar inte ta mig dit. Jag vill hitta rätt person att bena ut mina humörsvängningar med & bara räta ut den här kroppen och själen igen.
Det känns som om det har gått 20 år fast det bara gått drygt 2. Jag behöver en personlig tränare, en utlandsvistelse i solen, en matcoach och en terapeut. 

Men jag behöver dom gratis. Jag har inte dom pengarna som behövs för att lyfta mig ur den här ynkliga sitsen nu. Landstinget har inte hittar rätt personer för mig att prata med, men jag har hittat en själv där jag känner 120% rätt. Jag skulle behöva åka en dag i veckan tills jag fått lite rätsida på skutan så jag kan segla vidare för egen vind. 
Men nu behöver jag hjälp att blåsa i seglen. Jag vill så mycket men det har vart krävande 2 år & jag måste få återhämta mig. Komma igen mentalt för att lära känna mig själv i alla situationer med mitt nya jag. Acceptera gör jag men lära mig leva med det är en annan sak. 
Allt jag vill just nu är att flyga till solen & värmen, bara få ligga & värmas upp av sol & vatten. Återhämta krafter, det är vad kroppen skriker efter främst.

Sen vill jag få hjälp att bygga tillbaka de bitar som föll av i farten efter operationen.  Från att vara fin till att vara ful. Ja det är min känsla. Sen spelar det tyvärr ingen roll vad folk säger. Så känner jag och det är min verklighet. Jag kräver ingen medkänsla eller ömkan. Men så känner jag. Men jag vill inte vara ett offer i det här och därför vill jag bygga upp allt igen. Det som går i varje fall, jag vill ha en stark kropp att känna mig trygg och nöjd med och kanske framför allt stolt! Nu känns hela jag som ett vrak och den känslan är osexig, otrevlig Och fruktansvärt ocharmig - för alla! 

Just nu mår jag såhär ibland men samtidigt är jag rikast i världen med mina ungar & familj. Att få komma hem till en som kastar sig om halsen på en och att få gosa in sig i hans lilla hals. Jag är fullkomligt galen i honom. Och så har jag min stora kloka tjej som växer upp i en rasande fart. Hon gör mig så stolt. 
Och nya arbetsplatsen är det bästa jag har gjort. Att få jobba sida vid sida med sin bästa vän är det bästa & tillsammans strör vi ut den bästa känslan vi har till våra kunder. 
Men jag orkar inte hålla ihop allt hela dygnet runt. Hus som ska städas, hundar som ska rastas, kläder som ska tvättas & sen en själv... trött, glåmig, slapp & det där ansiktet...

Hur jag mår, oftast bra om jag inte tänker så djupt ner. 
Men jag vet att det kommer efter en och jag har inte varit redo att möta allt förr. Var sak har sin tid och nu är det här den tiden.






söndag 1 januari 2017

2016

2016 är åter då jag återupplevde livet som småbarnsmamma. Året då mina krämpor efter cancern inte fick den luft de ville för mina tankar och fokus låg på bajsblöjor, blöta pussar & att älska den nya lille killen vi fått.👶🏼

 Det va det året jag såg min dotter växa upp med en rasande fart för att få fäste i vad hon anser vara det viktigaste i livet - att alla är lika värda & man har rätt att vara den man är. 👊🏽

Det bjöds på få hundutställningar men  desto fler nya valpar i kenneln & fler underbara valpköpare kom innanför vår dörr. Vänner för livet visade det sig. 💜

Ett år då jag insåg att hur mycket man än vill hjälpa andra så måste den energi som ges, även komma åter. 
Ge & ge utan att få är över. 🤚🏼

2016 är också det år där jag stolt tillsammans med en vän kunde kicka igång "en rosa hundpromenad mot cancer" på riktigt! Nu fick vi hjälp från många håll & Cancerfonden fick närmare 100.000kr tack vare oss.🎗

Det året har också gett mig möjligheten till att flytta min verksamhet & äntligen få öppna ett nytt hundtrim med min bästa vän. En era är över & en ny spännande ska börja.👭

Det var inte bara en bebis som växte upp hos oss detta år. En ny fyrbent medlem hamnade hos oss & han tog sin plats i mitt hjärta med storm och utan att fråga. Cracker Genstat "Maffin" är en självklar del av oss nu.🐶

Ett år då jag fortsatte att fundera på vad jag vill göra när jag blir stor & insåg att vi hamnar där vi ska, tids nog. Att ha tålamod med det utan att bli passiv. 🦉

Ibland måste man få hjälp att se på sig själv & med det kan fantastiska saker hända insåg jag det året. Fokusera om, lära sig att släppa tag om det gamla & fokusera framåt. 🐢

2017 har just börjat & imorgon kan vara en dag som alla andra. Men det är även ett nytt år som är här. Ett år med 364 oskrivna blad. Sorg, saknad, kärlek, skratt, svek, överraskningar, tacksamhet & värme. Vad som helst kan hända. 📝

2017, ge mig det bäst du har så ska jag vara den bästa jag kan😇