Det stora.... ?

Det spelar ingen roll att jag redan vet om hur min cancer sitter i kroppen.
Men när en överläkare på onkologen beskriver det för mig så går allvaret alltid en våning djupare.
Hela min behandling är egentligen ett stort frågetecken och kommer så alltid förbli. Det kommer krympa med åren men mer vet vi inte. När jag opererades i köpenhamn så tog dom bort hela tumören, men kvar på nerverna så sitter celler. Dom gick så långt upp mot hjärnan som dom vågade men hur långt det har tagit sig efter det är det ingen som vet. Vi pratar mikroskopiska celler som inte syns på röntgen. Därför vet man heller inte hur mycket det är & det är skrämmande. Det kan handla om en mm eller mer. Ingen vet och det går helt enkelt inte ta reda på. Och det betyder också att strålningen kan gå hur som helst. Jag blir rädd när min läkare säger så. Rädd för att inte bli gammal. Men å andra sidan så låter jag inte dom tankarna ta över. Jag är medveten om dom, men dom får inte ta en övervägande plats i mina tankar. Man vet aldrig hur livet svänger & vilken dag som helst kan vara ens sista. 

Hon pratade även om skador med strålningen. Nu gav hon mig så mycket information att jag säkert rör ihop saker & jag insåg under besöket att jag borde haft med mig Tomas eller mamma. Men det talades om skador på hjärnbalken om man gick på för hårt, skador som minnesluckor och demens. Det ger mig stora funderingar på om jag tycker det är värt det om man vill gå så hårt på. Vilken kvalité  har mitt liv med dom biverkningarna? Kommer jag kunna vara mig själv då? Förmodligen inte & då vill jag inte. Jag har så mycket att leva för idag och jag vill inte tappa bort det med såna biverkningar. 

Nej, då ser jag till att hitta alternativa metoder som man läser om men som läkarna inte alltid stödjer. Läkemedel är inte bara det som doktorn skriver ut. I naturen finns oändliga resurser som hjälper. Vill man tro på det så gör man det, annars är man skeptiker och låter bli. Det är upp till var och en.  Men i mitt fall, det stora frågetecknets fall så är alternativen det som man tar för sig. Jag vill bli fullt frisk, något som verkar vara svårt att veta om jag kan bli än på några år. Kan jag då bidra till att hålla min kropp i den ph-balans som krävs för att cancern inte ska trivas, då gör jag det. Finns det tillskott man kan ta i samma syfte, ja då gör jag det också. Nu måste jag däremot äta mycket fett för att lägga på mig inför strålningen, det är strikta order från läkarna. Jag har tappat 6 kilo sedan innan operationen och det är mycket när man inte är så stor från början. Men jag vill ta reda på så mycket som möjligt av hur kosten kan påverka, för det gör den. 

Det är ett stort steg för mig att lägga om kosten, jag som alltid ätit skräp halvfabrikat. Men när valet står mellan det & att låta cancern växa vidare så är motivationen lite lättare.
Jag vet att det handlar om fokus & vilja. Jag har i omgångar gått på kostschema för jag har tränat och klarat det ett tag innan jag faller tillbaka. Men nu handlar det inte om att äta en viss mängd utan att bara få i sig rätt råvaror.

Jag har lovat så många människor att leva vidare och inte låta cancern ta mig och så ska det bli.
Jag tänker aldrig lämna min dotter för det här, så är det bara. Min tur i allt det här är att den växer extremt långsamt så innan den spökar allt för mycket igen så kommer den upptäckas i tid. Om det blir så! 
Jag ska se min dotter växa upp, se henne ta studenten, flytta hemifrån, skaffa sin egen familj. Men innan dess så ska jag uttöka min familj med Tomas & leva många uppskattade år.
Jag är en survivor, jag lovar er det. Mitt syfte på den här jorden är större än att begravas i förtid. Jag ska visa er! En bok ska ges ut, möten ska ske och meningen med det här ska uppdagas. Jag ska hitta mitt kall i livet och det här leder in mig på rätt väg, jag vet det. Hur mycket jag än älskar mitt jobb idag så finns det något mer där ute för mig. Någonstans ska min resa göra skillnad för andra, min väg jag går på nu är på väg att leda mig dit. Jag är öppen och nyfiken på vart jag är på väg och därav kan jag se att det här sker för att det måste. För min egen utvecklings skull så har jag den här sjukdomen. Den är ett test, ett prov på min egen tro om vad jag klarar av. Jag vet att det kommer bli en tuff strid med strålning, operation igen och det där frågetecknet som flåsar mig i nacken. Men jag är fokuserad ända in i själen, min tro är starkare än något annat på att det här kommer gå vägen. Jag vet det.

Därför är jag, trots läkarnas svajande svar inte orolig.

Och sen har jag världens starkaste armè bakom mig.

Hur kan man inte vara en sann krigare då!? 

Du är värd

Att jag skriver är mestadels för min egen skull. Jag har en bättre kontakt med mina tankar i text än i verkligheten. Det är som att jag bara slår mig ner vid datorn och låter tankarna och fingrarna göra jobbet. Jag själv är på något sätt inte ens inkopplad. Det bara flyter på av sig själv. Och det kan även vara därför jag har så svårt att förstår innebörden av att bli kallad kämpe, stark och allt annat fint. Men samtidigt när jag går tillbaka och läser det jag skrivit så är det ju så jag känner och är. Men när jag sitter här så lever den delen av mig ett eget liv. Orden flödar och tankarna luftas, det är som terapi för själen.
Idag kom jag och tänka på boken igen, folk omkring mig ger mig fortfarande tips om vart jag ska vända mig och hur jag ska gå tillväga. Jag är så oerhört tacksam för det, för utan er bakom mig så skulle jag bara skriva för mig själv. Jag får också så mycket meddelanden från folk jag inte känner som blir inspirerade av mig! Det är så svårt att ta in och förstå. Det är ju trots alla bara lilla jag, en helt vanlig människa som inte känner hinder i att skriva om allt utan som måste! Men att folk blir berörda av det är så svårt att greppa. Jag blir så glad av det och kan man hälpa någon annan i och med det så fyller det här sin mening. Men svensk som man är så kan man inte bära den äran hur högt som helst utan man ler lite fint och nästan ursäktar sig. Jag ska fortsätta fokusera på boken, det vore så stort att kunna ge ut den.
Jag fick hjälp av en person i mitt liv när jag var i min djupaste kris , det va 2011. Jag låg på botten i ångest och oro. Jag stötte på honom för att det va meningen så och han gav, och ger mig fortfarande svar på så mycket tankar jag har om livet och känslor, tankar osv. Han har fått mig att hitta en djupare förklaring på saker och att ingenting är fel att känna. Han kommer nog alltid finnas som en guide för mig. Vårat möte var menat och det är så jag tror på saker och ting. Allt har en anledning. Man är alltid där man ska vara i livet, annars hade man inte vart där.
Det är såna tankar som ger mig den här energin & trösten i min resa. Mitt liv ser ut såhär, jag kan inte göra så mycket mer än att åka på mina läkarbesök, ta mediciner om jag måste och sen är det bara min egen inställning som avgör hur jag vill se på allt. Jag förstår att inte alla människor kan tänka på samma sätt som jag, för vi är alla olika. Men jag vill öppna upp för att man kan ändra sitt sätt att tänka. Jag säger inte att det är lätt, men man måste försöka ta kontrollen över sin hjärna och styra den själv och inte tvärtom. Det går med små myrsteg varje dag, lappar som påminner, meningar som upprepas som mantran när saker kryper inpå. Sakta sakta tar man kontrollen och snart kan man se små skillnader i sitt tankemönster. Allt behöver inte vara nattsvart. Men ärligt talat så vet jag inte om jag tänkt så om jag hade haft en dödsdom på mig. Då är det såklart svårare. Men å andra sidan bestämmde jag mig omgående innan jag ens visste prognosen på det här, att allt skulle bli bra. Visst kan cancern slå tillbaka men det tar jag då. Nu är det mitt val att ta vara på den kropp jag har & sköta om mig med träning, positivt tänkande och hälsosam mat. Men viktigast av allt är att eliminera stressen i livet för att hålla kroppen immunförsvar på topp. De är stress, ångest och oro som skadar oss och som gör oss sjuka. Vi finner aldrig tid till återhämtning och lugn. Jag vill alltid ha några bollar i luften för jag trivs så,  men det är en fin balans mellan det och att stressa mellan olika saker. Vi är bara en kropp och blir den sjuk av stressen får vi problem, vi kan få cancer. & då är återhämtningstiden så mycket längre än vad den skulle vara om vi lyssnade till kroppens första signaler. Man får inte ignorera det, man seglar längre och längre bort från sin trygga hamn och det tar bara längre tid att komma tillbaka efter det. Och har man otur stormar det rejält när man är ute på öppet vatten. Vi lever här och nu, vår tid är stressig som den är men vi får inte låta oss åka med i karusellen. Prioritera vad som verkligen är viktigt. Strunta i om tvätten hänger en vecka eller två, julpynta om du hinner och inte för att vara rädd för vad grannarna ska tro. Mår du inte bra är du ändå inte med i leken.
Ha inte ångest över det du inte hinner med utan se vad du hann med istället. En halvtimmes återhämtning och en chans för din enda kropp att varva ner. Det är den enda du har. Om du inte aktar dig blir den angripen. Det här har verkligen blivit en ögonöppnare för mig & hur jag har levt mitt liv innan.

Så mitt råd. Lev med insikt, lev med vetskapen av ditt värde och vad du behöver för att vara en lugn själ.
Ta hand om er.  

Fulltankad

Vilken jäkla bra dag jag har haft! Egentligen en helt vanlifg dag om man skulle se till mitt gamla liv, men idag va det som att åka tillbaka till då. Underbart!
Det började med en tripp till Örebro för att byta tamponaderna och dra ut den som satt i näsan. Jag var ganska inställd på att svimma åtminstonne men med rätt andning och fokus så klarade jag mig med att bara luta mig framåt vid 2 tillfällen så klarade jag mig! Efter att allt va klat så gick jag och Evelina som körde mig ut i hissen & det är då jag känner den, lukten!
-"Evelina, visst luktar det något i hissen?"
Joda, mycket riktigt så luktade det mat i hissen, nere å bottenplan kände jag plötsligt doften av kaffe & det stämmde mycket bra det med!  Att dra ut tamponaden ur näsan gav mig lite lutsinne tillbaka! Fantastiska känsla! Vi firade det med att åka & ta en köttbulletallrik på Sibylla och då slog det mig igen att även smaken fanns där. Inte allt, men ca 40% smak kände jag! Snacka om lycka! Plötsligt är det lite roligare att äta!
Dessutom sa läkarna att jag skulle leva så normalt liv jag bara kunde nu, ville jag träna skulle jag träna så mycket jag kunde! Han sa att jag kunde springa till Västerås för strålning men att det va ok att ta bussen hem. Jag har helt klart de bästa & trevligaste läkarna som finns!

Har dessutom fått en utmaning att springa ett helt maraton 2016. En av de största sakerna jag gjort i mitt liv är att klara ett helt halvmaraton. & efter det så slog drömmen om ett helt maraton till. Drömmen finns och den är inte omöjlig. Min läkare sa att han ville ha en bild från loppet sådanfall och det kan man ju bjuda på tyckte jag. Så stora drömmar framför mig, det peppar!

Även kvällen bjöd på en  höjdare. Jag och Evelina åkte hem till Madde på landet och gosade med lite hundar & bara hängde och snackade skit i soffan. Pratade på som alltid och jag lyckades tom mosa lite choklad mellan mina tänder och sörpla ner, ljuvligt!
Så den hä dagen har vart en sån bra dag, energin är fulltankad och allt känns bra. Det enda som va jobbigt var att jag måste vänta minst 6 måander efter strålningen innan käkoperationen kan genomföras, men det som är bra är att jag får en bättre plastgomm med lite tänder på så m an slipper se tandlös ut ända till nästa sommar. Och då blir det nog  lättare att tugga också. En vvacker dag kommer jag bli bra, det är dit jag siktar nu! Och den här känslan ska jag spara på!  

2.01.39 va tiden efter halvmaraton i Sthlm för 3 år sedan. Målet va att inte gå ett enda steg & det höll jag! Ljudet av alla skor mot asfalten va magisk & gav mersmak!

Inte kul att va ful i en supersnygg värld

I helgen har jag tagit tillbaka det som har varit mitt. Jag har gjort slag i saken som jag har tänkt och jag jänner mig rätt befriad efter det.
Jag har varit ute bland folk. I lördags var jag in på min gamla arbetsplats sedan 10 år, Ica maxi på Hälla i Västerås. Jag känner dom som om de vore en del av en gammal familj. Många har jobbat där lika länge som en själv gjort.  Jag skulle in och handla en liten sväng medan Tomas va på en affär i närheten. Jag tog av mig mössan, drog ner halsduken, sträckte på nacken och gick in. Tänkte att  vill ni glo, så gör det då. Jag har inte valt det här och då tänker jag heller inte skämmas för hur jag ser ut. Så många varma kramar & höga "heeeeeej" när jag träffade mina gamla kollegor. Dessutom bidragslördag & massor av folk i butiken. Jag är väl medveten om att folk tittade men jag valde där & då att skita i det. Ska jag se ut så här i några månader till så kan jag inte gräva ner mig. Jag är en social person med många människor omkring mig som jag tycker om, däeför tänker jag inte gömma mig. Det känns samtidigt lite skönt. Ungefär som när man har lagt ut en bild på facebook eller här. Se noga nu hur fort något kan ändras, ett besked, en bilolycka eller vad som helst. Och varsågod att glo. Jag vet själv att man på något sätt dras till ett annorlunda utseende för att det inte är det "normala". Och därför känns det skönt för självkänslan att ha visat upp sig. Jag är stolt att jag tog modet till mig och lyssnade på min vision om livet och tågade in där. Jag tänker inte gömma mig. Punkt!

Idag har jag även tagit tillbaka en till del av mitt gamla liv. Innan operationen gick jag och mina två nära vänner Madde & Evelina många promenader runt kanalan där vi bor. Allt på kvällarna med alla våra totalt13 hundar. Ikväll tog jag bilen (som jag inte heller kört sen jag kom hem för jag trodde mig se för illa på ena ögat) parkerade vid kanalen & mötte upp mina vänner för den sedvanliga promenaden! Aningen mer lunk än promenad men 3 km var det och jag har verkligen saknat det! Jag är rätt trött nu efteråt men så glad att jag gjorde det. Mitt liv måste tillbaka till det de en gång var innan beskedet. I den mån jag orkar såklart. Men bit för bit plockar jag hem pusselbitarna. Så länge det ger mig energi för att orka åka vidare på min resa så är det bra.

Helgen har vart bra & bjudit på besök av nära & kära. Imorgon väntar en ny tid i Örebro för byte av tamponaderna igen & sen inväntas brevet från Västerås & strålningen.
Ny vecka, nya tag!

Förra sommaren rakade jag av mig håret bara för att testa på. Idag är jag glad för det, då är frisyren inte lika jobbig att bära upp idag. Jag trivdes rätt bra i det! 

Det kändes i luften att något var på väg.

Jag vet inte hur många gånger den här sommaren och hösten som jag har stått på min trapp och undrat.
Undrat över hur länge allt ska vara så perfekt som det är. Alla omkring mig mådde bra, familjen, alla vänner, djuren. Allt va OK, inga tragedier eller sjukdomar hägrade. Så många gånger funderade jag på vad som skulle komma. En hjärtinfarkt, bilolycka, dödsfall eller vad som helst. Men jag visste att livet inte kunde vara såhär bra hur känge som helst. Det va som att stå där på trappan och vänta på att stormen ska börja sjunga i trädkronorna, solen gå i moln och mörkret närma sig. Inuti mig visste jag hela tiden att något var på väg. Jag visste inte vem som skulle drabbas eller hur det skulle komma, men något va på intågande.
Jag tror någotnstan att vi får magkänslor av en eller fler anledningar. Att vi får i förtid veta vad som kan ske, det är det som för in oss på olika banor i livet. Något eller någon viskar i våra öron när vi sover vad som är bra eller dåliga beslut, Det ger oss en känsla i magen om rätt eller fel. Jag har haft en känsla av att min tid på jobbet skulle få ett uppbehåll. Någonstans trodde jag såklart främst på en mammaledighet. Det va ju min förhoppning. Men jag visste att det skulle bli ett avbrott i livet. Hade såklart ingen aning om vad som väntade, men jag fick rätt. Sedan cancerbeskedet den 1a oktober har jag inte klippt en enda hund. Jag har knappt trimmat min egen. Allt bara stannade upp. Jag fick hjälp av Sara att ringa alla mina kunder och avboka. Orkade inte själv. Och nu har 6 veckor gått. 6 veckor som har bestått av en diagnos med en utgång vi aldrig får någon större klarhet i då jag är lite "unik" i den här varianten med ålder & hälsa. Ett efterlängtat graviditetsbesked och en ovillig abort. En 3 dagars utredning i Örebro med röntgen, läkarbesked och stunder då dimman klaranade en aning. 3 dagar med Tomas  i Köpenhamn  och besök på Rigshospitalet och min läkare som skulle operera. Dagar hemma innan operation då man ville besöka alla vänner omkring en så mycket man kunde. Dagar då tankar på vad som väntade snurrade i huvudet. Frågan om man va tvungen att skriva testemente, ett brev till sin dotter om allt skulle skita sig och funderingar på livet efter döden.  Sen , operationen som skedde för 17 dagar sedan. Vilket resulterade i runt 2 veckor i Köpenhamn. Där man låg i de vidrigaste hallucinationer man kan tänka, rädslan av att somna för att man drogs ner i de mörka krafter som fannas. Alla människor jag såg på rummet sm inte fanns på riktigt. Spöken elle rhjärnspöken, jag vet inte. Men dom fanns där. Första försöket att sätta sig på sängen efter operationen, kroppen vägde ett ton. Jag var så tung! Första staplande stegen ut i korridoren med stödvagn. Till att sedan orka mer och mer varje dag. Alltid med Tomas vid min sida. Att få åka hem med det lilla flygplanet, ambulanstransporter och sjukskötarskor vid min sida. Första natten i sängen hemma. Flera nätter i Örebro. Sen hem igen. Och nu väntan på strålning i Västerås.
Allt detta för att det finns cancer. LÄäarna i köpenhamn tror sig fått bort det mesta men det finns kvar celler på nerver som krypit så långt in att dom inte kunde ta det vid operationen utan att skada något. Istället för att svänga ut min överkäke & ta det dom kunde så tog dom ut hela käken. Så utbredd va den. Men mina läkare i  Örebro (fantastiska underbara läkare), säger att strålningen ger dom stora förhoppningar om att all cancer ska försvinna. Dom kommer stråla aggresivt & jag ska förbereda mig på en jobbig resa, Muntorrhet, brännskador i ansikte, mun &hals, trötthet osv. I ca 7 veckor, varenda jäkla dag utom helgerna. Det är bara bocka av varenda dag, stryka en dag i taget och sen fokusera på sista etappen. En till stor operation av käken. Efter den så säger hela min kropp att jag är cancerfri. Men märkligt nog har jag aldrig varit orolig eller rädd. Jag bara vet innerst inne att den kommer inte ta livet av mig. Jag kommer inte dö av cancer. Och med tanke på hur långsamt den växer så kommer den hindras innan den hittar på mer djävulskap med mig. Jag kanske är naiv eller blåögd när jag tänker så. Jag kommer försvinna från livet en vacker dag, men inte tack vare cancern. Jag vägrar! Min magkänsla säger mig det, och därför kan jag vara lugnt i det här. Det är så jag finner min frid och ro i det här. Jag kan kämpa för att jag vet att jag kommer klara det. Inte smärtfritt eller utan tunga dagar. Men med ett enda mål i sikte, att få fortsätta leva.

Än en gång, jag vet att mina inlägg innehåller stavfel. Men synen är lite för påverkad för att jag ska orka gå igenom och fixa till det. Håll till godo!

Mina underbara syskon & jag på mammas 60-års fest. Samma dag förlovade jag och Tomas oss. Nu står vi varandra närmare än någonsin förut.

Biverkningar från operationen

17 dagar efter operationen så r det många biverkningar. Jag vill inte gnälla men jag vill dokumentera för mig själv hur min resa ser ut.
Såhär är det. Området vid min tinning där vävnad togs för att sätta  in i gommen saknar känsel. Det är spänt och hårt i huden där ningreppet gjordes & dränaget satt.
Jag har fått en väldigt suddig syn på höger öga, därav att jag inte alltid ser om jag skriver med stavfel. Ögonen blir gansa snabbt trötta vid datorn/telefonen. I början efetr operationen hade jag mycket dubbelseende men det har lagt sig. Det blir bättre hela tiden, men helt inte bra än. Jag vågar därför inte köra bil än, särskilt inte vid mörker då jag ser ännu sämre. Och jag har alltid kört bil, i alla väder förut utan konstigheter. Kanske måste jag bara sätta sätta mig och köra för att se att jag kan. Är också väldigt svullen under ögat, kanske det som spökar med synen.
Örat. Jag hör allt, men det känns som om ett lock sitter över högerörat. Jag hör även ett svagt brus hela tiden, men det märks mest vid tystnad. Upplever det som om hörseln är nedsatt.
Från ögoat ner mot näsan & halva överläppen saknas all känsel. Det är verkligen som att dela näsan och läppen i två delar, precis som snittet går.  I munnen är även halva tungan domnad, som tandläkarbedövning. Tungan känns som om den har en isglass å sig dygnet runt. En påfrestande känsla som gör att man instinktivt rör på tungan för att "värma" den hela tiden, men den är varm fast den känns iskall. Insidan av kinden & där man borde ha en gomm, är likaså förlamad. Som tandläkarbedövning. Eftersom överläppen är förlamad så r det svårt att dricka då det lätt sipprar ut vatten om man inte fokuserar. Charmigt värre!
Jag saknar allt luktsinne och smaksinne. Ingenting finn kvar, jag hoppas verkligen det kommer tillbaka!
Näsborren på höger sida är avstängd, dinns ingen luftpassage där och kommer heller aldrig finnas.
8 tänder saknas i överäken och käken på högersidan saknas helt.
Min underkäke går inte att öppna speciellt mycket, jag kan heller inte svänga den som jag vill, åt sidorna eller ut & in. Försöker träna på det.
Det känns ibland som små fjädrar kittlar mig nedanför underläppen, jag hoppas på att det är nerver som är på väg tillbaka.
Sen är jag fortfarande väldigt öm ovanför baken på vänster sida,  efter att jag legat ner i sängen för mycket. Kan inte sitta i soffan för länge utan att det molar till vänster om svanskotan.
Jag har gått ner från 56 kg till ca 49-50 kg. Vet inte exakta siffran då det va en vecka sen jag vägde mig och låg då på 50. Men sen har jag haft rätt svårt att äta.
Jag har tappat varenda muskel i hela kroppen. Byxor i strl 26 hänger och jag kan greppa flera centimeter på benen. Jag ser ut som spagetti. Orkar knappt lyfta en kastrull med vatten utan att skaka. Innan operationen va jag ändå i hyfsat form och kunde köra viktade chins, dips och annat kul på gymet.
Nu är jag helt urblåst. Jag har enorma svettningar på nätterna, måste nästan varje natt gå upp och byta kläder för att dom är helt dyngsura. Jag svettas väldigt lite i vanliga fall.

Det är mina bieffekter från operationen.Jag hoppas många klaras upp. Läkarna sa att om 5 år ska ingen kunna se på mig vad jag  har gått igenom. 5 år är en lång tid till att bli helt "felfri" men det får ta den tid det tar. Jag tänker inte gömma mig. Jag skiter faktiskt lite i hur jag ser ut. Jag vill kunna vara social & gå ut utan att vara rädd för vad tänker. Jag längtar tillbaka till gymmet för att få träna upp lite självkänsla igen & då orkar jag inte tänka på att folk glor. Och eftersom jag tränar på ett litet gym & alltid med minst en av mina bästa vänner så är man aldrig ensam. Dessutom vet de flesta vad man går igenom.

Cancer är inget någon önskar sig och det kan ta mycket ifrån mig, men inte min personlighet. Jag är alldeles för social för att sitta inna hemma som jag har gjort nu när jag vart på permiss. Jag ska kolla med mina doktorer och får jag fritt fram att hugga tag i livet igen så gör jag det så mycket jag orkar.
Orken är inte som den har varit såklart men den måste tillbaka för att orka resa vidare. Strålningen drar snart igång och får jag då möjlighet att boost amed hundpromenader och gymkvällar med mina vänner, precis som innan så ökar mina positiva tankar & det ger i sin tur mer energi att orka.

Jag har inte valt cancer & att se ut såhär & därför tänker jag inte skämmas för att jag bara har en rad tänder i fram. Undrar eller glor någon så är det inte värre än att man förklarar läget.

Så får et bli. Jag vill tillbaka till ett så normalt liv som går nu. Jobba kommer jag inte orka göra, det är alldeles för smutsigt att klippa hundar & dessutom tungt. Det är hårt att vara egen företagare i allt det här då försäkringskassan inte flaggat någonting om ersättningen än.
Men så är det. Att få  börja plocka upp smådelar av livet och placera dom rätt känns viktigt för att orka tuffa på. Resan har bara börjat och jag vet att även strålningen kan bli hård. Men man får ta en dag i taget, gråta när tårnarna kommer och skratta när skrattet bubblar.
Sen väntar ytterligare en stor operation när dom ska ta mitt underben in i käken. Men jag hoppas att tillmin 35 års dag, den 22 mars 2015 kunna tacka av alla svåra behandlingar och bara gå in för läkning. Jag siktar på det och sen får vi se.

Men det är min vision. 22 mars 2015. Jag kommer nu!  

Det skiljer en dag på bilderna. Livet förändras fort. Tänk på det. 

Jag väljer livet.

Plötsligt kan det slå mig vad jag är med om.
Som nu, när jag ligger i en gummibeklädd madrass någon annanstans än hemma. Där det kommer in sjuksystrar med medicin och sondmat. När jag ser mitt ansikte i spegeln som stirrar tillbaka på mig med svullet öga, rakat huvud och en slang i näsan. Ellere när jag är på väg in i en av alla räntgenapparater där mitt namn står inprogrammerat i maskinen. Det är ungefär då jag förstår vad jag håller på att gå igenom. Att jag är sjuk. Att jag har cancer. Annars är det så svårt att greppa.  Jag upplever ju allt jag är med om, och jag förstår det. Men att ta in det fullt ut är svårt ibland. När hände det här liksom? På 1,5 månad har jag fått ett cancerbesked, vart på utredning i Örebro, varit 2 gånger i Danmark, varav en av gångerna en extremt stor och komplicerat operation. Och nu sitter jag ihoplappad med lite halvdålig känsel i aniskte & mun. Mer fri från cancer än på de senste kanske 10 åren. Alla vardagliga ting är som bortblåsta. Jag  har inte jobbat sen beskedet, hundarna lämnade mig en efter en för att få komma till tillfälliga hem. Men istället har familjen funnits där.
Aldrig har jag sett dom starkare. Finns ingen bild i världen på oss som betyder mer än när dom står bakom mig i sjukhussängen i Köpenhamn och gör tummen upp med mig.
Mamma, som varit med sedan första beskedet, alltid ringt, kollat upp och åkt med. Hon har gråtit för mig, bett för mig och hållit alla sina tummar. Bara för att hennes dotter drabbats av en djävulssjukdom.
Men ändå har jag aldrig kännt oro, inte ens när mitt namn står på röntgenmaskinen och allt är så på riktigt. Jag tvivlar inte en sekund på att jag kommer klara mig ur det här levande nämligen. Och det är inte bara min positiva inställning till det här som talar. Utan det är från djupet av min magkänsla. Jag tror på mig i det här. Jag tror på alla hejjarop och kämpa på på hälsningar. Jag tror att det tillsammans med en jäkla jävlaranamman och inga tvivel kommer fungera. Eller snarare så tänkte jag att det skulle det. Även omjag alltid kommer ha kvar cancern i mitt ansikte så växer den oerhört långsamt. Jag kommer alltid gå på kontroller. Det kommer säkert vara ett helvete innan varje provsvar. Men där i mellan tänkte jag fortsätta med mitt perfekta liv.
Jag vill skaffa familj med han som visat sig vara den som aldrig sviker, jag vill fortsätta föda upp mina hundar. Tankar på att utbilda Rottweilern till sökhund. Jag vill det, och jag satsar på det. Även om jag idag sitter här med halva ansiktet bortopererat så stannar inte mina tankar här. Dom är redan framme & förbi målet. Dom siktar in sig på den hejdundrande fest som ska fixas för att fira livet när jag är frisk. Jag tänker på vart vi ska vara, hur man ska anordna, betala osv.
Det är dit jag siktar. På en framtid som vilken levande människa som helst. Som frisk, som Madeleine.

Att Plötsligt kunna vara sjuk.

Att från den ena dagen till den andra få veta att man är sjuk. Att helt plötsligt få hela ens liv omorganiserat med läkarbesök och i mitt fall utlandsvistelser i omgångar. Det är inte helt lätt när man som i mitt fall har 1 dotter, 5 hundar, höns och kaniner som ska skötas om.

Vi hade dessutom just blivit ägare till Rottweilern Stina som börjat sitt liv lite olyckligt på fel ställe med dålig/ingen uppmärksamhet av sina behov. Nu hade vi anmält oss till tävlingslydnad och sen ville jag lägga fullt krut på sök med henne.
Istället blev det en period av att omplacera alla mina hundar tillfälligt men under en längre tid.
Tack och lov så minns jag knappt att jag varit tvungen att fråga folk, utan jag blev erbjuden. Våran lilla Skit-Stina bor i Norrköping hos en underbar tjej som heter Lotta, hon föder upp rasen och som låter Stina få utvecklas och vara hund, precis som hon behöver nu.  Eftersom rasen är helt ny för myig så känns det tryggt att få veta att hon är på bästa möjliga ställe.

Selma heter min äldsta hund. Jag har haft henne sedan hon föddes för snart 12 år sedan. Hon är en speciell dam med lite knäppa ideer vad det gäller andra hundar hon inte känner. Henne vill jag inte lämna vart som helst. Tillsammans med min ena petit Brabancontik Barbara bor hon nu hos en jobbarkompis till mig  och hennes flat coated Diezel. Dom är med på jobbet om dagarna, presic som dom är vana att vara och får massor av kärlek och är så omtyckta av Mia. Jag saknar dom varhje dag, särskilt selma som har hängt med mig vad jag än har gjort i livet. Jag har ju haft henne längre än jag har varit mamma åt min dotter.

Att föda upp griffoner har sin fördel, kenneln har jag tillsammans med en av mina närmaste vänner  Sara och där bor idag min "stamtik" Märta. Märta är mamma till de 2 tikar jag har kvar i kenneln. Hos Sara får Märta hänga med sin riesenschnauzerkille Couger och vara just den prinsessa hon känner för. Dessutom går hon ute mer eller mindre hela dagarna på gården, något hon älskar. När Märta är hemma ligger hon helst under äppeltrrädet och anser inte alls att "kom in" är något hon måste rätta sig efter. HOn vill vara ute & hos Sara får hon det just som hon vill ha det.

I min första kull sålde jag en av valparna till en tjej som bor i Västerås. Vi fick så bra kontakt att vi i omgångar umgås dagligen. Vi tränar på gymet ihop och åker på hundutställningar. Där bor idag även min sista hund Kija. Hon är en griffon Bruxellois och syster till Barbara & dotter till Märta. Hon bor med Evelina och får hänga dagligen med sin skäggiga bror Mustach (Musse). Toppklass!

Hönsen hemma på gården och de 2 kaninerna är inte så lätt att placera ut. Då är det tur att man har en fantastisk granne som ställer upp utan att blinka. Hon matar mina "utedjur" och vi har kommit fram till att dom får flytta hem till henne så snart dom byggt klart sin hönsgård.

Jag känner mig så oerhört lyckligt lottad som har alla dessa personer som hjälper mig med mina djur. Dom är så otroligt viktiga för mig och nu känner jag mig trygg med vart alla är. Jag hoppas verkligen att dom får komma hem i sinom tid när jag orkar med dom. Men fram till dess kan jag vara trygg.

Min underbara fantastiska dotter Junie bor hemma hos sin pappa. Där har hon nära till allt som skola och kompisar vilket känns fantastiskt. Men om jag saknar hundarna så är det inget mot vad jag saknar henne. Jag är glad att hon kom ner till mig i köpenhamn & hälsade på. Hon är en otroligt smart och trygg 10-åring som har den vackraste av insidor.

Som sagt, jag är så oerhört tacksam för all hjälp som så självklart har erbjudits mig. Fantastiska människor som ställer upp. All kärlek till er!

När små bekymmer blir stora

Jag är uppvuxen i Stockholm. En stad som jag inte visste att jag ogillade förrens mina vägar korsade en västeråsbos för 13 år sedan. Efter att jag flyttat dit bodde jag i lägenhet och i samma trapp bodde en tjej som efter några års på/av kompisförhållande kom att bli en av mina bästa vänner. Det va först när vi båda blev singlar som vi fann varandra på riktigt. Hon är en stor färgklick och en oerhört snäll människa. Tillsammans har vi gjort så många saker ihop. Men framför allt har vi haft och delat våra bekymmer tillsammans. Vi har vänt upp och ner på killar vi dejtade under våra singelår i hopp om att förstå oss å dom. Pratat om Allt. Vi har båda levt relativt bekymmerslösa liv. Hon bytte efter några år Västerås mot Stockholm där stora kärleken fanns. Dom köpte hus & reste ihop, hittade alltid på massa galna saker tillsammans och en vacker dag kom en underbar liten tjej till jorden. Dom är en otroligt vacker familj ihop. 

Allting va så frid och fröjd fram tills nästa sagolika barn föddes.

Hon kom tidigt och va så fin. 

Även om man är nära vänner så hörs man inte alltid och först efter någon vecka utan statusuppdateringar på facebook om den nya lilltjejen va jag tvungen att fråga om allt va ok.

Det samtalet som kom från min fina vän är något av det värsta jag har fått. Istället för att få åka hem några dagar efter förlossningen som en vanlig familj på nu 4 personer, så blev dom kvar. Någonting var fel med henne. Allvarligt fel.
Hon hade fötts med ett extremt ovanligt syndrom. Ett syndrom som kommer ta deras flicka ifrån dom. Hon kommer inte få överleva utan kommer tas ifrån dom innan hon hinner bli speciellt gammal.

När dottern va ca 3 månader gammal va det min tur att ringa till min älskade vän och berätta om vad som drabbat mig. Det va så orättvist att få dela det här med henne, så jobbigt att berätta. Inte bara hennes barn är allvarligt sjuk, utan att även en av hennes bästa vänner också.

Så nu när vi pratar så är våra små bekymmer om livet vi hade förr som bortblåsta. Nu när vi pratar är det om att behöva begrava sitt eget barn, ge ett cancerbesked till sin familj och ovisshet och oro. Livet tar sådana extrema vändningar att man blir mörkrädd ibland. Jag hoppas vi njöt av våra små naiva problem när det va dom största vi hade och att vi lyckades samla på oss den kraft vi behöver till dag då världen är så mycket grymmare.
I allt elände är det skönt att vi har varandra för pepp och stöd under den svåra tid som hon måste gå igenom med sin familj.

Jag klarara mig i mitt, dom måste gå igenom en av världens största orättvisor. Utan att på något sätt som helst förtjäna det. Dom är den finaste familjen, det är så mycket kärlek mellan dom och det ger hopp i allt.
Men bekymmrena i livet har förändrats så mycket så man har svårt att hänga med.

Jag är glad att jag har vart och träffat deras lilla mirakel några gånger, jag vill lära känna henne så mycket jag kan. Hon är en gåva till oss på jorden men någonting gör att hon måste tillbaka snabbare än någon vill släppa taget.

Så sålänge era bekymmer är små och bekymmerslösa, njut av det!

Man vet aldrig när livet ändrar riktning.

Att välja rätt

Alla dagar går ihop. Jag vet inte längre om det är helg eller vardag och så lär det fortsätta. På måndag börjar Tomas jobba igen och då lär jag väl börja klättra på väggarna. Tur jag ska in för att sövas må-ti så 2 dagar försvinner lite. Då ska jag in för att byta tampenad i gomen och fräschas till i munnen.

Idag har min fina pappa varit här med sin fru  och hälsat på.              

Vi pratade mycket om att göra det man vill nu, istället för att vänta på det. Bara för att man sagt att man ska jobba i 2 år till och sen gå i pension från sitt tråkiga arbete så måste man inte vänta på det, om man inte måste. Se till att gör det du vill ha gjort för att leva ett bättre mer givande liv idag istället för att vänta. Nu är livet, Idag levs det. Passa på när du är frisk och mår bra. Är du inte tvungen att jobba dina sista små år  så gör det inte. Det mesta löser sig med tiden. Gå i pension & påta i trädgården istället.

Vi har även haft besök av 2 andra fina vänner, bla Sara som är en av mina äldsta vänner här. Hon är en så förbannat jordnära skön människa som skulle lyfta en traktor om hon va tvungen. Hon är så mycket för mig.

Annars har dagen gått, man städar, dixar & donar. När man har lite "utegångsförbud" så gör man det man får. Visst borde man sova och vila upp sig men det vill jag helst ge till natten. Även om natten inte vill ge det till mig. Men jag hoppas att man kan göra något åt sondslangen på tisdag så det kanske ligger annorlunda ett tag.

Ibland är det så små önskningar man har mitt i det stora. Att bara få sova okej. Man tappar tankarna på det stora odjur som ätit upp mig och önskar att de små bekymrena gick sin väg.

Men samtidigt så har ytterligare en dag gått, en dag till har passerat. En dag av mitt liv men samtidigt en dag som sjuk är avklarad. Ett steg närmare målet, men en dag mindre av mitt liv. När jag tänker så, inser jag att livet är verkligen här och nu. Jag vill inte gå och vänta på att sjukdomen ska försvinna för att börja leva. Det är ju här och nu allt gäller. Bara för att jag fått cancer som går att bota så betyder inte det att jag kommer leva lycklig i alla mina dagar sen. Men om jag lever lycklig här och nu, trots min sjukdom och inte kastar in handduken förrens jag måste. Då har jag levt mitt liv. Med alla bekymmer man får till. Stora som små.
Först då kanske man lever fullt ut. Om man bara accepterar det man har. Jag tror samtidigt att det är så lätt att glömma tänka så, men acceptera din lott du inte kan styra över. Man kan alltid göra val i livet, men cancer ingår tyvärr inte där, liksom andra sjukdomar, död & tragedier. Men du kan välja hur du vill gå igenom det. Känna i varje cell i din kropp hur du väljer att leva med en positiv syn  på livet. Det liv som du trots allt har här och nu. Idag. Det är svårtr att sitta & gilla läget när slangen skaver i halsen sondmaten är ditt enda mål mat eller när ögat är svullet och du ser helt uppblåst ut. Men om man brottas lite med det tankemonstret så kommr det dag för dag att vara en lättare kamp att vinna. Jag accepterar att läget är såhär. Jag kommer inte alltid  behöva ha livet just såhär. Men nu ser det ut som det gör och jag älskar mitt liv med dess innehåll ändå.
Försök att se det vackra i vad som skett. Alla människor som har korsat din väg och som på så många sätt visat medmänsklighet. Känslan av att ha världens starkaste arme omkring sig, som peppar trots sina egna liv med bekymmer och problem. Ändå finns det extra utrymme för att ge till andra. Den känslan är stor, den ger hopp om en värld full av kärlek. Den ger hopp om att vi tar hand om varandra.
SÅ lev det liv du har fått. Din tid är inte över förrens du är borta. Så fram till dess. Lev!

Nästa steg i kampen mot cancern

Efter dagens onkologrond på Örebros sjukhus så vet vi nu hur fortsättningen mot min sjukdom kommer se ut.

Det som är gjort nu efter operation att hela överkäken är borttagen för att cancern va mer utbredd än trott. Allt gick inte att ta bort men va 97 % om vi förstått rätt. 

I och med julen som nalkas med mycket röda dagar osv så kom det fram till att det bästa vi kan göra nu är att stråla innan ny käke byggs upp. 

Strålningen kommer ske i ca 6-7 veckor & vara 5 dagar i veckan.  Man kan få ont av strålningen som trots allt ger brännskador i vävnaden. 

Jag tror inte det kommer köras igång förren jag är läkt i ansiktet efter denna operation. 

I nuläget har jag inte ont. Men jag kan inte äta något utan får dricka te/saft/vatten.

Jag saknar känsel i halva tungan som hela tiden känns iskall, ingen känsel under höger öga samt ner mot näsa & läppen. Hela insidan av munnen känns mer än den ser ut. Jag kan inte bita ihop för bettet passar inte. Har sämre syn på mitt högra öga som är svullet. Spänd över tinningen. 

Nu börjat det kännas tungt. Jag ser sjuk ut, får inte äta utan sond, sover rätt dåligt och är på "permis" från sjukan.

Samtidigt ligger det i min personlighet att blicka framåt och gå igenom bara för att man inte har något annat val. Men jag känner saker ändå och stoppar inte huvudet i sanden. När det är tungt så delar jag det med er men mår jag bra så delar jag det med. Men idag har vart en tyngre dag då sjukdomen kommer ikapp en lite. Ändå är jag glad att få vara hemma igen. Sova i min säng och få gulla med en av mina hundar i varje fall. Det kommer dagar då det blir sämre & det kommer dagar som blir bättre.

Men för varje dag som går så tickar livet på. Allt man kan göra är att åka med...

Liten uppdatering hemifrån

2 nätter har vi haft permission från sjukan nu & fått sova hemma.  Oslagbart skönt att få komma Hem! 

Än så länge har bara en av hundarna fått komma hem då jag ändå är lite för trött för promenader med hela gänget. Imorgon väntar onkologrond på sjukhuset. Efter det får vi veta om det blir strålning först eller om dom sätter in nytt ben i käken före. För tillfället känns det som skitsamma om jag inte har tänder på plats. Och eftersom dom kanske måste vänta flera månader med strålningen om käken bygga först, känns strålningen mer angelägen. Allt måste vara läkt först. Finns det 3%cancer kvar så känns det bättre att ta bort den nu innan den växer till sig. Visserligen väldigt sakta, men ändå. Men vi får se va Örebro levererar imorgon. Nu är det natt här i Tibble med Tomas & Kija. 

Blir fortfarande Stum när jag ser antalet gilla & kommenterna på våran syskonbilder! Ni är magnifika människor! 👊

Hemlängtan nu!

Jag har fått så nog nu. Jag har vart sjuk i typ 11 dagar det räcker. Mestadels för att den här sängen tar knäcken på mig. Spelar ingen hur man rullar vänder eller lägger sig så gör det så ont (!) nu. Kroppen har fått nog. Klockan är 03.04 och jag har vaknat för 511 gången sen vi släckte lampan. Jag vägrar insomningstabletter också. Det va dom vidrigaste hemskaste drömmar man kan föreställa sig. Vart jag än såg runt omkring mig fanns figurer, i lakanen, duschkranen, det kröp över golvet ålade sig på väggarna. Och sen somnade man och va fast i deras värld. Hallucinationer är det vidrigaste jag upplevt! Jag har alltid levt helt drogfri på så när som alkohol & lite vanlig cigg i tonåren men fy fan säger jag bara! 

Nej så jag ligger hellre här nu & gnider svanskotan av smärta för att min kropp inte är till för att bo i en säng i flera veckor i sträck. Om några timmar så får vi packa och åka till Örebro universitetssjukhus istället. Där får vi se vad dom kan erbjuda i sängväg samt när nästa operation blir.  Det är då dom ska ta ben från mitt skelett och bygga en gom av för att kunna sätta in nya tänder! Något som inte skulle vara möjligt förut! Sen när den operationenn är läkt börjar strålningen. Sen hoppar vi allt försvinner annars får jag leva med skiten tills jag blir gammal. Det är tur den växer så långsamt.

Nähä, lite voltaren gel på ändan, lyssna på ljudbok & hoppas man vaggas någon timme till innan vi ska till SVERIGE!!!!

Tillsammans han & jag

Nu ska det vara sista kvällen i Köpenhamn. Vi hade som nu vet fått veta att vi skulle fått flyga hem igår  men sos international lyckades inte styra upp allt på så kort tid. Men imorgon är det sagt.  Vi har vart här i ca 10 dagar. Dagar som vart de värsta i mitt liv. När jag föll ner i sömngropar av tabletter så djävulen själv kröp ur väggarna , flera gånger om. Men alltid fanns han bredvid mig. Tomas. Alltid vaknade han av mitt plingande på sängkanten eller av mitt kvidande när dreglet måste bort. Översatte allt jag ville ha sagt till sjuksköterskorna men som jag inte förmådde öppna munnen om. Han som såg till att jag inte fick samma medicin igen, som aldrig lämnade min sida på alla dessa dagar. Jo 2 yogapass gav han sig iväg på själv. Annars har han legat som en trogen hund bredvid mig. Vilken hjälte han är, han vill inte lyssna på vad jag säger riktigt. Men för att jag aldrig ska tvivla på honom så vill jag aldrig glömma vad han gjort för mig. Helt osjälviskt & självklart. Han kommer för alltid vara den Klippan jag kan luta mig emot. Och jag vill aldrig se honom gå igenom samma sak. Men måste han det, så viker jag honom aldrig en tum.

Herregud vad jag älskar honom.

Min Tomas.

Nu kör vi

Nu ligger jag här i min sjukhussäng på Rigshospitalet i Köpenhamn. Sjukhuset som ska se till att jag blir frisk igen. Fast jag känner mig frisk. Men tumören har spökat de sista dagarna. Det verkar som den vet Vad som ska hända nu. Att den ska bort, ut och förintas. 

Vi har haft en mysig helg jag, Tomas & mamma. Lyckats planka på tunnelbanan x antal gånger, käkat smørrebrød, pizza, kött och allt annat som Danmark levererar i matväg! Danskarna kan!

Har fått mig en lugnande tablett nu på kvällskvisten och det känns skönt. Ingen direkt oro för morgondagen faktiskt. Jag vill bara få det gjort. Alla tankar på utseende, tänder och funderingar har lagts åt sidan för att fylla upp mig med positiv energi som ni ger mig. Klart jag tänker på operationen men snart är den förbi. Snart har en vecka gått, snart 2 och då får vi åka hem. En månad rullar på. Ett år hinner man knappt blinka åt! 

Jag siktar ditåt nu. Jag tillhör dom lyckliga som får leva. Och det är viktigast. Även om omständigheter runtomkring kommer påverka framöver. Må så vara. Nu är jag redo att göra det här.

34 dagar efter beskedet är det dax!

Hejja Köpenhamn! Hejja Birgitte!

Hejja mig! Hejja livet!

Aldrig mer detsamma, hejdå mig själv

Ingen kan säga åt mig att inte tänka på det.
Jag påminns om det så fort jag ser min spegelbild, borstar mina tänder eller äter.
Jag har alltid haft komplex för mina tänder, alltid. Men känner att jag kommit så  långt med mig själv att jag kan hantera det.

Men nu ska jag förlora 3 tänder till i överkäken. Totalt 4 stycken. Förhoppningsvis inte fler. Så kom inte och säg till mig att inte tänka på det.

Det är klart som fan jag är tacksam över att få överleva den här skitsjudomen, klart som FAN!!

Men jag kan inte dölja mitt ansikte, kan inte täcka över det med något. Jag kommer aldrig mer se ut som jag gör idag. Aldrig. Min själ är inte heller den samma, men det syns inte. Men mitt ansitke.
Aldrig mer detsamma.

Jag är rädd för vad folk som har fördomar ska tänka om mig. Tandlös. Ett stort svart gapande hål.
Jag är rädd att inte våga le igen, för jag vill inte se ut så. Jag vill inte det.

Det har ingenting med tacksamhet över livet att göra. ´

Men jag är rädd när det kommer synas utåt. Jag kan inte stå och skrika på den som glor att jag har haft en förjävlig cancer som åt upp mitt ansikte. Det funkar inte så.
Jag vet vad ni tänker svara, att skönheten sitter inuti. Men det hjälps inte.
Jag är 34 år, aldrig haft hål tändernal. Lärt mig leva med sneda tänder.
Men att lära sig leva utan!?.

Allt jag önskar i den här misären är att Tomas fortsätter vilja ha mig. Att han ser bakom tänder & ärr. Jag är rädd att kärleken ska dö. Det är jag. Rädd att inte kunna vara mig själv något mer. Men jag vet att han är en person som inte dömer så. Han ser inuti. Men rädslan kommer hänga kvar. Alltid.

Dom här dagarna ser jag mitt ansikte för sista gången, mitt leende kommer vara ett helt annat. Mina tänder kommer inte passa ihop, min känsel kommer försvinna. Min hörsel kan tappas. Luktsinne, smaksinne. Allt kan förändras. Allt.
Hur säger man hejdå till det. Till den man levt med i hela sitt liv.

Jag är glad att livet inte tas ifrån mig & att jag får behålla allt jag får.
Men jag måste få sörja det som kommer tas ifrån mig
Allt som kommer bli annorlunda. Jag måste få känna det, tänka tankarna när tänderna borstas för de sista gångerna. Se leendet i spegeln. Säga hejdå till det. Till en del av mig. Till den del av mig jag altid har varit jag.

För alldeles runt hörnet nu står mitt nya vingliga jag och väntar på mig. Tillsammans ska vi se vad vi kan göra med det vi har kvar. Hur ska vi på bästa sätt få ihop bitarna av det som finns att pussla med.
Hur ska en leende person kunna le när hon plötsligt skäms över hur hon ser ut?
Vi ska ta tag i det, mitt gamla & nya jag. Vi ska ta tag i det och se om vi hittar en lösning som gör att vi vågar le utan att täcka för handen över munnen.

Vi ska göra allt vi kan för att hitta något sätt att sätta dit något så hålet täcks.
Problemet idag är att det inte finns något att fästa nya tänder i, därför kan man inte sätta in nytt. Därav min uppgivenhet.

Jag måste få älta, måste få förbereda mig, måste få känna & tänka.


Snart vaknar jag upp till ett nytt kapitel i mitt liv. Ett liv där det alltid kommer finnas cancer och onda ting. Men där livet uppskattas mer än någonsin.
Ett blad är på väg att vändas till en blank sida.

Och jag vet ingenting...

Empati

Vet du vem du möter på gatan.

Som du tänker egna tankar om för att personen verkar vara på ett visst sätt. Jag har gjort det, jag har dömt personer för hur dom det ut, rör sig & pratar.

Självfallet är alla idioter som inte kan bete sig som en annan, som inte kan hålla upp en dörr eller bemöta dig trevligt om du frågar något. Självfallet är alla som inte är någorlunda normala någon man vill lära känna. 

För aldrig slår tanken dig vem den personen egentligen är. Bakom den bistra uppsynen, eller under den märkliga jackan som inte alls passar med byxorna. Servitrisen som knappt orkar hälsa när du vill beställa. Vem är hon. Vad händer i hennes värld & hur mår hon. Orkar hon bara inte hålla upp sin mask idag. Fallerar allt hon försöker hålla uppe, just denna kväll.

Han du går bakom kanske faktiskt är så tankspridd av sorg att han inte ens reflekterar att du vill ta emot dörren efter honom. 

Det är en ynnest att få vara lycklig, glad och orka vara trevlig. Men man ska inte ta för givet att alla kan det. Bakom varje ansikte lever en person du aldrig får veta något om. Det gömmer sig djupa hemligheter, tunga ryggsäckar och höga berg som ska bestigas. 

Men man kan inte gömma sig hemma varje dag när solen fortsätter gå upp och räkningarna fortsätter att komma. 

Man måste ut, tjäna sin inkomst och betala för sig. Men innan vi dömmer, tänk längre. Tänk på ryggsäcken hon kan bära utan att du vet något. Ju äldre man blir desto tyngre vikter få hon släpa på.

Tänk på krig. 

Trauma.

Övergrepp.

Skuld.

Depression.

Ångest.

Sorg.

Saknad.

Otillräcklighet.

Innan man sätter egna ord på människan man möter. Tänk på dig själv. Är du förtjänad att bli dömd av andras ögon som aldrig känt dig. 

Skulle du tycka om dig själv om ni möttes. Skulle du döma ut dig själv för hur du ser ut.

Fördömande tankar är så lätta.

Förstående så mycket bättre. 

Ge din empati lite plats i ditt sinne.

Jag behöver också träna på det. Men ibland behövs en påminnelse om att våra tankar inte är sanningen om någon annan. 

Vi är aldrig våra tankar.

Någon annan är det definitivt inte.