onsdag 31 december 2014

Ett nytt år

Nyårsaftonen är här, snart slår klockan tolv. Vi ligger redan nedbäddade i varsin soffa jag & Tomas. Där har vi sovit senaste veckan av någon okänd anledning. Men det är rätt mysigt.

När jag tänker tillbaka på 2014 minns jag knappt vad det innehållit innan 1:a oktober. Eller jo, jag minns höns, kycklingar, kaninungar, höstar omkring oss som vanligt.
Rottweilern Stina som kom och tog mitt hjärta. Min ena hund Kija som lyckades bli svensk utställningschampion, den andra Barbara som va så nära så nära. Personsök i skogen med hundarna, och massor av träning på gymet med Madde & Evelina. Promenader runt kanalen. Renovering av badrummet & vardagsrummet av Tomas. Och känslan av att kunna ge min enda dotter en shoppingresa till London i 10-årspresent.
Minnen från den resan då min älskade mamma åkte med också. Syster som har  fått ett liv hon förtjänar & där hon är lycklig. 
Näsblodet som knackade på allt oftare, tårkanalen som slutade fungeraoch  läkarbesöken som blev allt tätare. Kärleken till Tomas som växte sig starkare och känslan av att ha hittat hem. Vår förlovning på mammas 60-års dag.
Jobbet som rullade på bra och där jag trivs med att köra mitt eget. Underbara kunder som man knyter kontakt med.
Utställningar, kvällar på gymet, promenader och middagar.
Operationen av näsan som va nödvändig enligt läkaren men som visade sig var motsatsen.
Mera nästrubbel efter operationen och ett krav på en röntgen. Ett efterlängtat positivt graviditetsbesked, vi ska få barn.
Provsvar som anländer. Och orden som aldrig kommer suddas ur mitt minne: 
"Vi har hittat en typ av cancer".
Därifrån och till idag, en resa på 3 månader. En ovisshet om hur framtiden kommer bli. Röntgen, blodprover, undersökningar, läkarbesök, besked som aldrig ger någon klarhet, stor avancerad operation i Köpenhamn, mera läkare, röntgen & tester & en ofrivillig abort. Men samtidigt en ny kraft som växer fram. En trygg & lugn kraft som redan visste, i samma sekund som beskedet kom. Att det här ska jag bara igenom. Och jag kommer igenom det. En styrka som visar mig själv vart jag ska gå, vilka vägar som leder vart. Uppåt, framåt & förbi ska jag. För så är det, jag känner det & alla kan känna det. Jag kommer igenom detta. Och det är inte konstigt eller naivt. Bara så det är. För att jag har saker att uträtta med min erfarenhet av den här resan. Och den är på väg och jag försöker se vad som händer samtidigt som jag tragglar mig igenom allt som cancer i ansiktet för med sig i form av strålning, ätsvårigheter, smärta, kampen att visa sig ute med avsaknaden av tänder & det stora ärr som går längs ansiktet.
Men inte att glömma folket, medmänniskorna, soldaterna, alla NI!
Hur mycket värme & kärlek som förmedlas överallt. Bara till en enda människa, bara jag. Som får så mycket, jag känner mig välsignad. Högt älskad.

Nu skjuter grannen av de få raketer vi för höra idag. Min julklapp till mig själv ligger i knät på husse och min rädda gammeltik ligger tätt intill mig för tröst när det smäller. 
Julklappen gav jag mig själv för att rottweilern inte kommer tillbaka hem pga av sjukdomen. Det tar för lång tid innan jag kan träna henne så pass som det behövs. Därför är mitt hjärta lite krosst & därför kom Abbey in. 
2015 satsar jag på kenneln & då behövs Abbey, min nya tjeckiska tik. De 2 andra planeras det valpar på. Planerade valpar som redan har köpare, det är underbart! 
2015 ska kroppen tillbaka till min ägo, gymet ska besökas igen ishalka kilon muskler som försvann ska tillbaka. Men främst ska cancern dö & den är på god väg. 26/1 är strålningen över. 
2015 är mitt år, familjens år då vi tar igen oss från den här resan. En resa då vi lärde oss älska lite innerligare & mer på riktigt för vetskapen om hur snabbt saker kan ändras presenterades för oss den 1.a oktober 2014.

Abbey Mawpet 10 veckor. Min julklapp till mig själv!

söndag 28 december 2014

Jag är mätt!!

Energi i kroppen! Underbara känsla.

Åkte in på juldagen för att få peg isatt i magen, en slang rakt in i magsäcken för att underlätta intaget av mat. Först va det tal om att föra ner en slang i vaket tillstånd men tack och lov avslogs det ganska snabbt. I och med att jag har svårt att gapa så va det bättre att göra det i sövt tillstånd. Fick träffa lite läkare & allt va lugnt och skönt på sjukan då dom egentligen inte bokar in såna här saker på röda dagar. Blev sövd till slut av en äcklig gas och vaknde upp på uppvaket nån timme senare. I vanlig ordning var alla sköterskor och läkare underbara. Vart sen kvar över natten för att se att allt gick som det skulle med maten. Jag fick 2 liter näring rakt in i armen, ut i blodet och efter det så har min kropp vaknar till liv igen! Nu har jag fått komma hem, lite öm i magen där slangen går men så mycket gladare och piggare än förut. Eftersom slangen sitter strax under revbenen så är det vissa bekymmer att resa sig från liggande läge och tvärtom men det är så värt det! Ingen är gladare än jag över den här pegen. Dessutom så är munnen så förstörd av blåsor, svamp och sår så nu kan jag inte äta något. Nu är all fokus på att sköta munhygienen, spola med koksalt, skölja med svampmedel, smörja läpparna osv. Men på tisdag är det 2 strålningar igen och då är hälften gjorda, sen är det nedräkning! Fatta, halva tiden har gått!!
Helt jäkla underbart! Då finns det hopp om att se ljuset i tunneln. Nu går jag även på lite morfintabletter vilket gör att jag kan prata i mellanåt. Annars gör det så ont. Tyvärr så blir man så trött av dom också. Men läkarna på onkologen pratade om att man kunde få morfinplåster istället som ger en jämnare smärtstillande effekt. Och jag tänker nog nappa på allt som erbjuds nu. Jag har inget att bevisa utan tar hellre allt som går. Smärta kan göra en tokig! Och det undviker jag gärna.

Men återigen är det saker i det här som påverkar mig så oerhört. Som förvånar mig. Julen har passerat och jag har aldrig varit med om maken till givmilda människor omkring mig. Grannen va här med en kanonbok om hur man gör stärkande juicer, blombud som avlöser varandra, brev i brevlådan, paket på posten, gamla vänner till familjen, kända & okända människor som tänker på MIG! Jag har så svårt att ta in det, det är fortfarand bara jag. Men omtanken är så överväldgande. Lik väl alla brev på facebook, vilka människor det finns! Att folk vill peppa och stötta i denna kamp betyder så mycket. Fast dom inte känner mig. Jag är så... wow! Ja, överväldigad! Att jag orkar, att jag kämpar mig igenom är mycket tack vare all kärlek som omringar mig. Av både kända & okända människor. Jag måste bara åter igen få säga att jag uppskattar det. Jag läser allt, blir varm i hjärtat av varenda sak ni ger mig eller tanke ni skänker. Jag har folk som ber bara för mig! Hur ska jag inte kunna klara av det då!

Tack igen ni underbara människor, för utan er så vore kampen, lite längre, lite jobbigare och lite tyngre, Så tack för att ni lyfter upp mig och ger mig en kraft jag aldrig trodde jag besatt.

Det är det här som kallas "tillsammans mot cancer".





Jag är mätt! En underbar saknad känsla!! 


torsdag 25 december 2014

Jag längtar

Jag längtar.
Jag längtar något så förbannat mycket.
Jag längtar bort den här känslan som finns i min kropp nu. Som säger att det som ligger framför mig nu, i veckor är förenat med smärta. Jag är upplyst om alla möjliga smärtlindringsmedel. Skölj munnen men koksalt varje halvtimme, skölj med smärtstillande. Men redan nu, efter 13 gånger av 35 så är smärtan ett obehagligt tecken på vad som komma skall. Det kommer bli värre. Jag börjar få små blåsor på insidan av underläppen. Svidande små jävlar som brinner som helvetet när jag kommer åt någon del i munnen. Och tungan. Den svider så fort den nuddar plastgommen eller tänderna. Men det är bara början. 
Därför längtar jag mer än någonsin bort & framåt.

Och maten. Tänk dig att du är så hungrig så magen skriker. Maten står uppdukad med det bästa du vet, sill, lax, potatis, kolor, kakor & knäck. Men din mun är  förseglad, du får inte in något. Den är stängd och allt du kan göra är att känna doften & minnas smakerna. Se de andra till bords äta gott, ta mer & berömma den hemmagjorda currysillen. 
Men du är avstängd, får inget. Har du tur så kanske nästa år. Om du har smaklökarna hela då, efter strålningen. Om du har tur.
Annars får du glädja dig över de 34 år du haft i en perfekt frisk värld. Där du utan allergier alltid kunnat äta vad du velat & gjort det med nöje. Mat har alltid varit dagens höjdpunkt. 
Men det va innan.
Innan cancern kom och gjorde ett angrepp mot din kropp och omstrukturerade dina goda vanor. Ställde allt uppochner för att göra livets frågetecken ännu mer tydligt. 
Jag frågar aldrig varför detta händer mig, för det svaret vet jag redan. 
För att lära och lära vidare.

Men jag vill ifrågasätta sättet det sker på. Varför det inte kunde räcka med allt jag gått igenom ändå. Måste jag bli avskuren från mat och gemenskapen som det innebär. Det blir inga middagsbjudningar på ett bra tag. Vad är lärdomen med det?

Därför längtar jag bort igen, till tiden efter strålningen först och främst. Bort från den eld som härjar redan nu i min mun. En brasa som kommer eskalera till en 
brand som kommer härja i veckor & ta tid att släcka. Jag vet att den kommer och jag kan bara invänta den. Med mig har jag en hink med vatten att försöka döda den med. Men branden kommer ta sig mer och mer varenda dag. Kanske tills jag blir tokig & skriker att jag inte vill mera, att strålningen måste upphöra?! Är det här det ultimata testet för att pröva min styrka? För att se om jag ger upp eller härdar ut. 
Ger jag upp försvinner min omedelbara smärta men håller jag ut så försvinner risken att cancern är kvar. 

Därför längtar jag nu bortom allt. Jag vill ha min 35-års dag inom räckhåll. I slutet på mars. Då vill jag sitta med mina älskade syskon i Köpenhamn & dricka en flaska vin & kunna njuta av mat, tillsammans. Diskutera smaker och aromer.
Dit längtar jag nu. Bortom eldar och smärtor.
Till en tid där bara välmående och tacksamhet över livet står i fokus.

Dit längtar jag.

onsdag 24 december 2014

En julafton

Sakta men säkert fylls det på med artiklar från Apoteket på brevid min säng. Munspray, gel som ska smörja upp, bedövningssprayer, ögondroppar, tabletter mot illamående osv... Det är ingen fröjd att se.
Inget fröjd att vakna varje morgon och må illa om man inte tagit sin tablett & vara som en öken i munnen och halsen av torrhet.
Idag va det julafton. Vi satt hemma hela förmiddagen jag & Tomas & gjorde ingenting. Fick i mig en näringsdryck och en Keldasoppa och nästan en hel limpsmörgås!
På kvällen åkte vi hem till en vän som flyttat hit i krokarna. Där satt vi i 4 timmar & hade det bra. Stiltonost, hjortkorv, vin & frukter. Allt bara för att reta ögat. All mat jag ser, som jag drömmer om att kunna äta, allt retar mig & gör mig nedstämd. Jag vill äta.
Vill bara att allt ska kännas som vanligt när jag stoppar det i munnen. 
Munnen som för övrigt börjar värka nu. 2 strålningar på samma dag har satt sina spår i form av ömmande tunga, läppar & kinder. Dom bränner. Och det mest skrämmande är att jag fortfarande bara har gjort 13 av 35 gånger. Jag kommer vara uppbränd innan jag är färdig. Hur fan ska jag klara det?! Smärta, en lång smärta med jobbiga biverkningar.
Om det är början nu, hur känns då fortsättningen.
Fick i varje fall i mig en till näringsdryck nu på kvällen & det känns skönt. Hatar vara hungrig, särskilt inte när man inte vill eller kan äta. 
Imorgon åker vi till Sthlm för att fira våran julafton! Underbart!
Fick vara med på face-time när Junie öppnade sin stora present idag hos sin pappa. Det enda hon önskade sig, men aldrig trodde hon skulle få - en iPad! Hon blev så glad att hon grinade & jag med. 
Är hon glad och nöjd så är jag det också.
Jag försöker att vara positiv men det är lite svårt när hela julen andas mat och det enda man vill men inte kan är att äta.
Men det kommer fler jular & andra tillfällen att äta gott så jag ska hålla ut. Min tur kommer. Min tid att få ta tillbaka det cancern tagit av mig. Det kommer.

För varje dag är jag ett steg närmare.


Passar på att gratulera min underbara älskade syster på 27-års dagen. Orden räcker aldrig till när jag tänker på vad jag känner för dig. Älskar dig mest.

tisdag 23 december 2014

Min julklapp

Den här förbannade kampen med maten går mot sitt slut Och ingen är gladare än jag!
Jag får numer kväljningar när jag försöker äta. Det är enormt frustrerande för en som älskar mat! Men maten kan inte tuggas och smakar för lite & det sätter griller i huvudet som gör att jag inte får ner någonting. Och det blir värre och värre. Nu när jag är hungrig får jag lite småpanik för jag vet vad som väntar. Jag kan inte heller dricka näringsdryckerna jag fått. Samma kväljningskänsla där.

Idag har jag varit  på onkologen 2 gånger och strålat mig. Det är med tyngre & tyngre steg jag går dit, det är jobbigt nu, munnen börjar värka & svida. Lite svamp är tillbaka också. Men man måste.
Det va i varje fall munrond idag. Min doktor va där och frågade hur det gick med maten. Och jag erkände snabbt att det gick åt skogen. Rätt omgående kom hon med den bästa present jag kunde få just nu - att sätta in en peg i magen. Jag vet att det inte är optimalt att ha en sådan men när jag får i mig lika mycket under en hel dag som jag fick i mig till frukost förut så är valet inte så svårt. Jag fryser, känner mig svag & tunn och den känslan gillas inte. Jag är van att ha muskler på min kropp och känna mig stark, jag är långt ifrån den personen nu. Men hon kommer tillbaka.

Imorgon är det julafton också. Vi hade planer som blåstes av. Så jag och Tomas kommer sitta hemma och ha det mysigt själva istället. På juldagen blir det julfirande hos min storebror så vi sitter inte i sjön.
Och annandagen blir det förhoppniingsvis insättande av peg. Om inget akutfall dyker upp. Och sen kan ett annat problem vara att jag inte kan gapa tillräckligt stort för att få in slangen i halsen & vidare till  magen. Det är tydligen på det sättet man hittar positionen. Men man får tänka som på  alla andra undersökningar, det är snart över. Och förhoppningscis är även den här resan snart över. Jag vet att det är en lång väg kvar men man får beta av en dag i taget. Jag har gråtit lite mer nu, mest för att kroppen är tom på energi och tårarna kommer lättare då. Sen finns det en risk för att jag varit lite tvär och tjurig också. Men över lag så försöker jag hålla mig from....hungrig men from.

Jag ska se till att ge mig själv den bästa julklappen jag kan sen. Jag har redan börjat kika på vad det kan bli och bätttre sak än det kan jag inte hitta! Det är för att ge mig själv lite beröm för att ha klarat av halva strålningen också, det är ju om ett tag. Och när halva strålningen har gått så har egentligen halva behandligen också gått. Det började med en stor operation, avlägsnandet av cancern, sen strålningen & sen avslutar vi med en till stor operation där vi återställer käken.
Så i det stora hela blir det en halvtidspresent!

Nu ska jag gå och ta mig lite glass, men inte ens det är något man ser fram emot. Att mat som jag alltid älskat numer kan få en att vilja krypa ner under täcket och gömma sig. Märkligt. Men om jag leker med tanken att få sätta i mig en stor saftig pizza, utan gomplatta och tuggbesvär, så vattnas det i munnen. Eller en vanlig knäckebröd fungerar också. Eller en köttbit med potatis och sås... oh lord så gott! Så ät i jul, ät och njut över att kunna smaka maten, äta maten och tugga. Njut av att dela dagen men dom du har omkring dig. Se storheten i det lilla och ta dig tiden att sitta ner och njuta av det också. Att ha allt i perfekt ordning ska nog i första hand kännas i sinnet och inte i det ytliga omkring dig.

Julen är här!

God Jul!


söndag 21 december 2014

Julefrid i juletid

Angreppet i munnen verkar va över för den här gången lika fort som det uppstod. Jag körde en kombo av olika tips och vips så va det borta! 
Jag har även lyckats äta ordentligt en av dagarna då pappa & hand det bjöd på julmiddag på en restaurang i Barkarby. Åt en advokado med Skagen till förätt & fiskplanka till varmrätt. Potatismos & sås med lite lättuggad fisk funkar topp.

Men sen är man tillbaka i samma hjulspår igen. Försöker få i mig lite vätskeersättning ibland för att pigga på kroppen. Oftast känner jag mig inte hungrig utan märker när jag blir skakig & matt i kroppen. Ska väga mig imorgon på onkologen för att se om någon förändring skett. Jag försöker verkligen få i mig men har så svårt när jag nästan får kväljningar av näringsdryckerna. Jag har så svårt att få i mig om jag inte tycker om. Skulle behöva någon som lagade goda soppor & andra lätta måltider till mig. Smaken är ju inte på plats och då känns maten än mindre kul. 
Jag har börjat få små ploppar på kinden efter strålningen nu. Det är skrämmande att det börjar dyka upp effekter nu och veta att det är 5 veckor kvar av strålningen. Och har jag svårt att äta nu utan att det smärtar någonstans så vill jag inte tänka på hur det känns att äta om man dessutom har ont. Men så länge det inte är värre än såhär så är jag glad. Förhoppningsvis, om man sköter munhygienen som dom rekommenderar så kanske man bara får lindriga besvär.
Men samtidigt är det svårt att skölja munnen med koksalt varje 30:e minut.. Jag minns ju knappt att ta mina vitaminer varje morgon. Glömmer det alltid!
Julafton närmar sig också. Vi skulle få gäster men det avbokades. Så julafton blir  bara jag & Tomas. Men på juldagen firas julen i Sthlm som vanligt med min familj. Hela stora varma familjen samlad. Äta får jag göra ett annat år, men njuta svart vi alla är samlade ska jag göra!

För vad är egentligen det viktigaste vi har om inte varandra.
Om inte alla fanns där så vore maten & alla klapparna överflödiga. Kärlek och omtanke om varandra är de störstaoch  dyrbaraste julklapparna vi kan få och ge.
Och nästa år vet vi aldrig vilka som är där. Här & nu är det som gäller. Så släpp julhysterin och va lite närvarande med familjen och vännerna. Snart är julen ändå över så se till att njut av den. Det ska jag!


Älskade syrran & dottern på julmiddagen i lördags! 


fredag 19 december 2014

Saknaden av det självklara

Jag vill bara krypa ihop i fosterställning och fortsätta gråta. Gråta över att inte få vara fri från biverkningar, ändå är din milda än så länge. Men svampangreppet i min mun gör mig förlamad. Vill inte äta, dricka eller prata. Bara lägga munnen åt sidan & slippa känna den. Den äcklar mig, och hur ska jag kunna äta då. Tanken på en peg i magen kommer. Fördelar & nackdelar. Fördelen är att jag slipper äta, en befrielse nu när man ändå inte kan äta normalt. Nackdelen är att det. Är ett ingrepp & att man lätt glömmer använda munnen & träna käkarna. Det är inte bra.

Jag har haft en supermysig förmiddag med Junie. Hon va med och strålade mig idag, personalen på avdelningen är så fantastisk, så rara & tillmötesgående. Visar henne allt dom gör med mig. 
Men jag blir även så ledsen över att hon ska behöva vara med om det här. Hur hon ska känna rädslan över att hennes mamma är sjuk. Hennes mamma har cancer. Det gör så ont i mig att hon ska behöva bära den oron och smärtan. Vad är meningen med det.
Att hon ska vara rädd att förlora mig, sin egen mamma. Hon är bara 10 år. Allt eftersom min kropp åker på fysiska törnar så blir jag mer känslosam. Jag kan inte hantera att inte få vara som vanligt. Den här långsamma nedförsbacke med strålningen har bara börjat och då säger det även mig att biverkningarna bara har visat sin lilla simpla sida än, värre blir det. Det är då jag bara vill lägga mig ned i fosterställning och inte kliva upp förren allt är klart. Jag vill inte vara med nu. 
Tröttheten smyger sakta på, illamåendet har redan gjort sig påmint, rädslan över att det återkommer. Huvudvärken knackar på då & då. Och är kroppen svag och saknar näring blir det inte lättare, jag vet det. Men hur ska man kunna äta när det bara är stopp?!  
Jag vill inget hellre än att sätta mig med, bra en knaprig skorpa med smör, marmelad & ost och äta så det sprutar ut ur öronen, tugga hårt & länge.
Små simpla saker man tar för givet när man kan.

Därför gråter jag nu, över saknaden av det normala och självklara.

Som man inte saknar förren det är borta. 




torsdag 18 december 2014

Vanilj eller choklad?

Biverkningar. 
Jag tycker jag har varit förskonad så här långt men nu kommer det.
Att läpparna har bränt kan man ta utan större bekymmer. Man får se till att smörja in efter strålningen så har det varit helt okej.
Men idag har jag känt en märklig sträv känsla i munnen och anade oråd. Mycket riktigt så har jag fått svamp på insidan av kinden. Förbannat äckligt om du frågar mig! Jag hoppas få bukt med det, gurglar och  sprayar med silver. Koksaltlösning, sköljer efter varje måltid osv. Men måste vara mer noggrann.
Fast måltiderna ör lätträknade. En smörgås till frukost idag & en kopp kaffe. "Lunch@ vart knappt 1/4 del räkmacka & en kaffe. En näringsdryck till Mellanmål. Nästan en halv vaniljmunk & en kopp kaffe efter det. Sen en näringsdryck till & lite glass till kvällen. Jag är fullt medveten om att det inte gynnar mig på något sött att äta så lite men från att ha älskat dagens matstunder till att avsky dom.
Jag vill inte äta, det är bara jobbigt och tyvärr nödvändigt just nu. Dricker jag 6 drycker om dagen ska jag klara mig på det som dagligt intag. Ligger på stadiga 50,5 kilo nu. Men det är så svårt med maten. Jag kan inte gapa så stort, inte tugga då tandprotesen sitter Snett jämfört med mina egna tänder så bettet passar inte. Maten trillar ut där tänderna saknas och smaken är sådär. Och så lägger vi på lite svamp i truten på det. Suck. Vill inte heller bli inlagd eller få pegg i magen att matas igenom. Men det va tur att det kom en stor kartong med nya drycker pt mig idag, hemleverans minsann! Julen är därmed räddad! Så medans ni alla äter era kolor, knäck och goda julmat och oroar er för vikten, så dricker jag näringsdrycker med vaniljsmak och hoppas få behålla mina kilon! Nästa år ska jag bjuda in mig själv på ett fett jäkla julbord! 
Men i år så sitter jag brevid och är mest glad för att få sitta just brevid och inte en våning upp och titta ned! 

tisdag 16 december 2014

Min stora idol

Min idol i allt det här är en tjej.
Hon har ett fantastiskt stort hjärta där det ryms så enormt mycket medlänsla och empati. Är någon ledsen så ger hon av hela sig för att hjälpa personen. Hon är en fin kompis och talar gärna om för sina vänner hur mycket dom betyder för henne. Det bor mycket kärek i hennes kropp & hon skulle aldrig låta yttre faktorer hindra henne från att visa den kärleken till den hon älskar.

Hon är bara 10 år gammal men en så stor förebild för mig och många andra omkring oss.

Hon har aldrig någonsin skämts för mig när vi är ute bland folk.
Det gör mig så förbannat stolt och glad.
Aldrig har hon tvekat åka till shoppingcentret eller andra platser där det är fullt med folk, tillsammans med mig.
Hon har sett förbi ett sargat ansikte med ärr och en mun utan tänder, hon bryr sig inte om att hennes mamma inte alltid kan prata helt utan slödder.
Varenda sekund har hon behandlat mig precis som jag såg ut innan. Därför är hon min stora idol.

Hur ska jag kunna stå för att jag skäms över mitt utseende om inte  hon tycker det är pinsamt?
Idag sa hon till mig att hon vill att jag kommer till hennes skola så hennes klass får träffa mig. Jag finner inga ord för hur mycket det betyder. Hon är stolt över att hennes mamma är där hon är. Hon skäms inte för hur jag ser ut. För mig är det ett tecken på en storhet i hennes kropp som inte finns överallt. Jag och hennes pappa har lärt henne att inte döma folk för hur de ser ut och hon har förstått det rakt igenom. Som mamma till henne kan jag inte vara mer än stolt så jag spricker.

Hon är en inspiration för mig.
Hon är min prinsessa och kommer så alltid förbli. Jag hoppas min mormors positivitet, min mammas otvivelaktiga engageman och min styrka går i rakt nedstigande led till henne och att hon finner de bästa vägarna i livet att använda de på.
Jag har så mycket kvar att berätta för henne, hjälpa henne med i livet och stötta henne i.  Det gör mig än mer ödmjuk inför det som bestämde att jag skulle  få klara min sjukdom. Jag har ett jobb att sköta innan min tid är kommen.

Först ska jag vara mamma till min dotter. Och när jag är väldigt gammal och när jag ser att hon står stadigt i livet, först då tänker jag gå.

Men alltid kommer jag finnas bredvid henne ändå. 



måndag 15 december 2014

Dagen & tankarna

Ibland slår tanken mig om vad jag är med om, och i det läget funderar jag på om jag har hängt med. Jag vet inte. En del av mig vill gärna kontakta någon och prata om det och en annan del av mig känner att jag har verktygen jag behöver. 
Jag är inne på den långa sega sträckan nu där jag vet att det bli jobbigt. I morse vaknade jag och kände direkt att jag mådde illa. Kom till slut upp till köket för att ta något att äta, det hjälpte sist. Drack vatten men när jag försökte äta smörgåsen fick jag kväljningar. Till slut var jag tvungen att springa på toa & spy. Sen vart jag liggande i soffan hela dagen utan att få i mig någonting. Jag kräktes inget mer men illamåendet har suttit i hela dagen. Eftersom jag är tvungen att strålas varje dag så fick jag ringa hem Tomas som fick köra in mig. Tack och lov mådde jag så pass ok att det gick bra. Jag fick träffa doktorn som tyckte symptomen va lite för tidiga för att komma från strålningen. Men jag är extrem känslig mot illamående så jag förvånas inte om så är fallet.
Det som börjat kännas som smått är att läpparna är solbrända. Jag smörjer in varje dag utom innan strålning med en specialkräm. Har även olja mot muntorrhet, bedövningsvätska att skölja munnen med när besvären tilltar i slemhinnorna & nu tabletter mot illamående. Hemmaapoteket utökas hela tiden.
Det här suger faktiskt & värre blir det med tiden, så är det. Jag ska försöka vara tapper och fortsätta blicka framåt. Men ändå försöka leva i nuet och vara medveten om vad som händer.

Det är många tankar som tar plats i mitt huvud. Verkligheten börjar knacka på & medvetenheten om att det är såhär jag kommer få leva ett tag framöver. Kanske för alltid utan känsel i ansiktet. Det är mycket som ska accepteras och allt har gått så fort. Från besked till operation till behandlingar & biverkningar. Det är där någonstans jag står nu. Lite förvirrad, medveten, chockad och ändå lika beslutsam.


 Det börjar sjunka in i samma takt som cancer checkar ut.

fredag 12 december 2014

Låt hjärtat vara du

Tankar som slår mig just nu är om jag inte riktigt förstår vad jag med om. Min största sorg är att jag inte ser ut som förut utan ett förvridet ansikte möter mig i spegeln. Känseln i ansiktet som lyser med sin frånvaro och hörseln som gör att jag bara hör mig själv och resten hörs svagt. Men när jag tänker närmare så i ser jag ju vad jag är med om. Jag har haft cancer. Ja, jag har haft. 
Den är borta eller i varje fall absolut på väg bort! Men missar jag det?! Jag har för fan fått överleva cancer! Hur kan jag då sitta och gnälla över hörsel, känsel och ett ansikte som lider av sviterna från en tumör. Det är dax att lyfta ansiktet, möta människorna som ger så mycket kärlek, fortsätta älska livet och vara så förbannat glad!  Jag har överlevt! Jag är en survivor! Bort med sorgen över ett ansikte som aldrig blir detsamma, jag ska bära mig själv med stolthet som överlevt, tacksamhet över att jag fått en chans att att leva vidare med så mycket mer kunskap om mig själv och livet. 
Det är så lätt att snöa in på små bekymmer när man borde se vad man har istället för vad man inte har. Jag har livet, familjen, vännerna, kärleken, pengarna så jag kan leva ett normalt liv, huset, hundarna, jobbet, sjukvården & all omtanke man kan tänka sig. Jag kommer en dag att vara mindre svullen i ansiktet och med eller utan känsel så ska jag kunna känna mig vacker igen.

Jag köpte en fin svart tröja till julafton. Tight i spetstyg. Inte min stil direkt, men den va fin. Men när jag kom hem och provade den satt den fint men så tittade jag mig själv i spegeln och ville bara bränna upp den. Jag ser ju ut som skit i ansiktet så hur kan jag då känna att jag bär upp en sån tröja?!
Jo genom att intala mig själv att jag är fin i den. Om jag färgar håret lite, sminkar mig, sätter på mig smycken och lite självkänsla så kan nog bära upp den. För vet ni! Jag har överlevt cancer!

Jag har överlevt cancer!

 Och då kan man bära upp en svart snygg tröja fast man ser ut som man gör i ansiktet. Jag ska låta hjärtat lysa upp mig. Hjärtat som är fyllt med så mycket kärlek till livet. Det ska få bära mig fram i livet. 

Med eller utan hörselproblem & svullet ansikte.


Jag är en survivor.

onsdag 10 december 2014

The show must go on





Forever Young med Alfaville spelas samtidig som jag sitter i väntrummet dag 2 för att strålas. Tankar om hur märkligt livet är snuddar vid mitt sinne. Plötsligt är ungdomens små bekymmer borta och man är på alla sätt vuxen. Vuxna problem, stora problem. Jag är så glad för de perfekta 34 år jag har haft utan stora problem eller bekymmer. För det är nu vi snackar "riktiga" saker. Nu handlat det inte om annat än liv eller död. Och sånt har jag aldrig brottats med förut. 34 perfekta år. År som lärde mig det jag behövde veta för att klara det här på bästa sätt. Den som söker hon finner. Medvetet eller omedvetet. För min del har det varit om att finna en tröst och ro i livet. Att få veta att livet tar hand om mig. Det kan låta märkligt, men den som förstår vet vad jag menar.
Strålningen idag gick så mycket bättre. Det märkliga är att jag kände samma enorma energi när jag gick ut därifrån som efter en av mina första röntgentillfällen. Och jag vet att det beror på att jag får en massa tankar i just det tillfället, av er alla. För när jag går ut från strålrummet så har jag massor av nya kommentarer & hejarop. Och det känns rakt in i min kropp. Jag vill nästan dansa ut från rummet & jubla att jag klarade det så bra idag. Hörlurarna stoppas i öronen i exakt samma sekund som Queen sjunger The show must go on, och Jag får nästan gåshud. Så talande, exakt i samma sekund. Jag känner kicken, höjer volymer ich ger mig ut mot bilen i det gråa kalla decembervädret. Men det gör ingenting. För att jag är ytterligare ett steg närmare att bli frisk. Ytterligare några celler är idag grillade till döds. Och visst har mina läppar börjat svida lite men än så länge är känslan okej. 

Nu är min mamma hos mig. Vackra underbara, snälla & fantastiska mamma. Undrar om hon vet vem som är den största hjälten av oss alla är? Undrar om hon förstår att det är hon. Hon som stått bredvid mig i varenda skarpt läge jag haft. Hon som har en dotter som är sjuk i cancer. Hon som måste tänka tanken om hur det skulle vara i värsta tänkbara scenario. Att begrava sitt barn. Den mamman är den största hjälten, som står bakom och stöttar på en riktig krigares sätt. Trogen och så oerhört stark. Inget skulle kunna hålla henne borta från sin plikt som mor. Att stå bredvid som dotter i vått och torrt. Hon har bevisat allt för mig, om att hon gör exakt det som jag trott hon skulle göra för sina barn. 
Min mamma är min hjälte alla dagar i veckan.
Och imorgon får vi en dag tillsammans då vi åker och hälsar på min bästa hjärtetant, min älskade saknade mormor. Vi åker upp till Säter för att krama på tidernas bästa tant. Den mest positiva lady jag känner. Det är fina gener jag bär på. Vänlighet, styrka, positivitet, envishet är bara några av sakerna släkten delat med sig av. 
Jag vet att mormor har varit sjuk av oro, min mormor & jag har något särskilt ihop. 
Jag vet att mina tårar kommer flöda när jag får krama den gamla kroppen. Mest för att jag inte vill att hon ska vara orolig för mig. Hon måste vara rädd om sig för hon ska leva till hon är 150 år, minst. 

Det har vart en bra dag idag, imorgon är det ytterligare en dag att bocka av på min egna kalender. Det blir också en bra dag!

Världens bästa mormor <3

tisdag 9 december 2014

Strålningen

Jag satt i bilen på väg upp till onkologen, kände mig laddad men lite nervös. Va det smart av mig att åka ensam eller skulle jag fixa det ändå? Jag hade frågat Junie om hon ville följa med idag, men både hon och jag var nog rätt överrens om att det kanske va bäst att vänta tills jag visste hur det gick till först. Och det va nog bra med facit i hand.
Jag gick upp mot onkologen, tog en nummerlapp och satte mig ner i första väntrummet. Lyssnade på musikhjälpen i lurarna från telefonen. Nr 60 och det va  min tur att anmäla mig i receptionen. En kvinna nära min ålder tog emot, samma kvinna som suttit där de andra gångerna jag har varit på inskrivning. Hon ser trevlig ut, snäll och rar. En sån som kommer komma ihåg ens namn när man kommer. En person som sitter på rätt plats.
Jag får gå in i väntrum nummer 2, där finns en kaffeautomat att utnyttja medan man väntar på sin tur, en tv är påslagen med en gammal svartvit film från 1700-talet. Passar ju perfekt för klientelet som hänger här tänker jag. Förutom jag. Jag är klart yngst, i varje fall just idag. En kvinna kommer in och ropar upp mitt namn efter ett tag. Jag följer med henne och hon berättar at det finns 2 maskiner och idag ska vi till den vänstra. Vi kommer in i ett stort rum där maskinen är placerad i mitten. Jag får gå in bakom ett skynke för att ta av mig skor, jacka & tjocktröja. En tunn t-shirt är okej att ha under. Är den för tjock går inte masken på. Jag får lägga mig på britsen. Kudden som utformades efter mig förra besöket är på plats. Eller kudde kan den knappast kallas. Den är ganska hård men formad efter mitt huvud. Benen får jag lägga i någon slags upphöjd platbacke, med ett ben i varje skåra och sen ta stöd med fötterna. Så ska jag ligga varenda gång.
Så långt är allt okej.
Sen kommer masken. Den stora masken som gjöts efter mitt ansikte. Den är nu hård och stel. Dom lägger den över mig samtidigt som dom hela tiden lugnt berättar hur allt ska gå till. Dom är 3 stycken i rummet & så jag. 2 sköterskor & en överläkare. När första knäppet sätts fast i madrassen från masken börjar mitt hjärta slå. Andra knäppet, tredje och fjärde. Nej! Stopp, min käke trycks ner och det kännns inte alls okej. Dom stoppar och försöker flytta mitt ansikte någon millimeter för att prova igen. Efter lite om & men så går det bättre. Men då knäpper dom fast masken över halsen. Så hårt att jag blir rädd. Åter igen måste jag stoppa. Och rädslan över att det inte kommer gå gör att hjärtat rusar och jag börjar andas ryckigt och tårarna bränner under ögonen. Jag kan inte rå för att dom bara rinner samtidigt som jag försöker ta kontrollen över andningen igen. Andas sakta, lugn försöker jag intala mig själv. Detta måste göras & jag måste slappna av. Fokus nu. Någon klappar mig på axeln och pratar lugnt.
Dom sätter på masken igen och har insett att det inte går att knäppa den över halsen. Men den spänns hårt fast över min käke och över min panna. Där ska jag ligga i 15 minuter. Dels för att strålningen ska göras och dels för att ta röntgenbilder. Alla tillfällen kommer inte vara såhär långa, men de första gångerna ska röntgen tas och då är det så.
Okej, det är nu det gäller. Försök att andas lugnt, fokusera bort vart du är, att du inte kan se något eller att du sitter fast. Det finns kameror så sköterskorna kan se dig hela tiden. Allt är lugnt, du är trygg här. Jag försöker gå till ett happy place någonstans i mitt huvud. Det går kanske bra, man måste ligga helt blickstilla men jag måste svälja ibland. Det säger dom inget om. Och andas, plötsligt vill jag ta ett djupt andetag men jag får inte, kan inte. Lugn och fin, fokusera, slappna av. Det är snart klart. När jag hör röntgenbågen åka över ansiktet så antar jag att det snart är över. Det börjar kännas som om det svider i pannan, nästan så det bränns. Men jag förstår inte varför. När jag äntligen hör dörrarna öppnas och sköterskorna säger att nu är det klart. Vill jag nästan be dom slita av masken så jag får ta av den. Men dom är snabba att ta bort den och jag känner på min panna. Den är alldeles prickig av masken, så hårt har den suttit. Jag är så lättad att det är över för idag. Och att jag nu är på väg, nedräkningen har börjat. Nu vet jag hur det går till. Och jag vet att de andra gångerna kommer det gå bättre. Då kommer dom inte knäppa över halsen igen eller pressa upp käken.
Jag klär på mig, tar ett foto på mitt ansikte & på maskinen. Jag vill visa hur det ser ut, visa Junie innan hon följer med. Jag går ut och vidare mot käkkirurgen där jag har min nästa tid. Helst skulle jag åka hem. Jag känner en svag huvudvärk av stress men tänker be om en tablett på käk.
Kvinnan jag ska till på käkkirurgen va den kvinna som gav mig beskedet om cancern.
Det är med olika känslor jag hälsar på henne idag. Men jag har förtroende för henne och det är huvudsaken. Vi byter ut tamponaderna och det är ganska skönt att slippa åka till Örebro. Hon berättar sen att hon ska på semester i 2 veckor över jul, sen piper hon iväg en sväng för att svara på ett samtal. Kvar sitter jag med sköterskan också hon en kvinna man får förtroende för. En äldre med erfarenhet. Jag vill inte vara någon försöksdocka för studenter att grejja med så jag gillar när dom vet vad dom gör. I och med semestern så måste jag träffa andra läkare säger hon. Och då tar jag min chans att säga ifrån en av dom direkt. Den spydiga mannen som så arrogant avfärdade mina bekymmer med att jag va "täppt i näsan"när jag besökte honom i våras. Bakåtlutad med armarna i kors undrade han vad mina bekymmer va & jag bad honom läsa min journal... jag sa att åker tillbaka till Örebro om jag måste träffa honom. Och det kändes så skönt att säga. Att jag hade ett alternativ. Nu är tider inbokade för tamponadbyte och jag vet att jag slipper honom. Men en del av mig har god lust att säga till honom vilken jävla tabbe han gjorde som missade en tumör mitt framför ögonen på honom. Bara för att han inte ens kunde kolla upp saken ordentligt. Men det hjälper inte mig just nu,  men en del av mig är bra sugen.
Besöket gick bra och jag bestämde mig för att strunta i tabletten och åka till gamla jobbet på djuraffären istället och hoppas på god energi där. 2 minuter efter att jag glidit in där för att säga hej till Madde så dyker även Evelina upp! Vi två satt och fikade en stund innan vi gick ut i butiken igen och då dyker även Sara upp! Vilken lyckoträff, ingen av oss visste om att den andre skulle dit! Så jag fick avsluta dagen med 3 av mina närmaste vänner omkring mig och det kändes så skönt. Underbart att få prata hund, utställningar, ungar och allt annat vanligt. Så som det brukar vara. Energin va på plats igen när jag sen rullade hem till min Tomas och hundarna.
Nu sitter jag i soffan och laddar för nästa dag under masken. Jag kommer klara det fint. Jag har nämligen ett helt overkligt stöd från folk som läser och hejjar på. Varenda dag läser jag kommentarer som stärker mig. Jag försöker ta in orden ni skriver när jag blir kallad så fina ord. Jag är mållös och så tacksam för varenda en av er. Det är ni som gör att jag kan andas och fokusera när jag ligger där. Ni är soldater!



Och jag är så tacksam för er.

Kill Bill part 1

Nu är det dax. Jag sitter i väntrummet på onkologen i för min första strålbehandling. Bara att skriva dom orden, läsa min text och försöka ta in vad det betyder är så märkligt.
Jag.
Cancersjuk.

Nej nej, inte sjuk. Eller jag har kanske har varit men nu ska jag vara frisk. Nu ska de sista ihärdiga cellerna brännas på bål.
Idag är första dagen och jag är lite nervös. Trygg men nervös.
Jag är klart yngst i väntrummet, ser klart sjukast ut med mitt ansikte. Men jag är i allra högsta grad levande! Och så ska det fortsätta. Det är ingenting jag tror utan jag har känt så hela tiden. Det här kommer inte döda mig, jag vet det.

Därför kan jag fortsätta med min tro på livet för jag tror inte på att det här är eller blir min död. Tyvärr cancern men du får ge sig på någon annan, jag är tyvärr upptagen med att leva. Eller skit i att ge dig på någon annan, det är ingen som vill ha dig ändå.


Så nu är det snart dax.
Let's kill Bill.
Part 1

måndag 8 december 2014

Är du beredd att ta får du vara beredd att ge.

Jag minns en händelse för några år sedan när jag jobbade på Ica. Jag var ensamstående med min dotter varannan vecka och hade en väldigt knaper ekonomi.
Den arbetsplatsen är den bästa jag har varit på. Kanske också va det därför jag  stannade där i 10 år. Väldigt många av dom som jobbar där tillhör inventariena där och med kollegor som man jobbar med så ofta och i så många år så byggs små band upp. Man kände folk på ytan men ändå kunde man veta deras innersta hemligheter. Ibland kunde man bara ha 2 minuter på sig att prata mellan kassabyten och då hann man inte med småsnacket utan  stora saker togs upp i komprimerad form och man delade med sig av sina råd så snabbt man kunde. Vi va som en enda stor familj. Innanför dom väggarna bor så mycket kärlek. Jag minns som sagt särskilt den där julen. Jag tror jag pratade om hur dyrt saker var & hur jag hade svårt att få ihop till julklappar med en kvinnlig kollega. En varm fin människa.
Någon dag efter vårat samtal ropade hon in mig i rökrummet där hon satt. Tog min hand och tröck ner en 500kr sedel. Det var för att jag skulle ha råd med julklapp till min dotter och hon kunde klara sig utan den pengen. Men för mig gjorde den sån enorm skillnad. Inte bara i plånboken utan i hjärtat. Det är en  stor gest att få såna pengar när man behöver. Jag har inte glömt den händelsen utan försöker påminna mig om den, om hur jag kände. Tacksamhet och en enorm ödmjukhet.
Jag försöker att ge när jag kan, inte alltid pengar men saker. Kläder, proslin eller vad som kan behövas hos den som är utan. Jag vet själv hur känslan var att inte kunna skaffa av olika anledningar.
Man lär så mycket av handlingar man varit med om själv.

Jag var även blodgivare ett tag. Något jag avskydde som pesten då nålar är en stor ovän till mig. Men jag  bet ihop och gav några gånger. Sen flöt det ut i sanden när jag tatuerade mig lite för ofta och måste vänta 6 månader.
När jag v ar i Danmark insåg jag värdet av att ge blod, när jag själv behövde efter operationen. 4 påsar blod gav dom mig, någon annans blod i måna ådror. En väldigt märklig känsla, men nödvändig. Då slog mig tanken mer än någonsin. Är man beredd att ta, ska man vara beredd att ge. Jag  skulle inte må speciellt bra om jag inte fick dom påsarna som någon helt frivilligt delat med sig av. Bara för att den personen var en medmänniska och satte sig i stolen och lät nålen spräcka skinnet och glida in i armen. Bara för att den personen gjorde det, så mådde jag bra. Helt osjälviskt.
Man vet ju aldrig när en sån händelse inträffar, då man behöver blod eller kanske ett organ.

Skulle du ge ditt blod? Skulle du ge bort dina organ om du  gick bort?

Eller snarare skulle du ta emot blod om du blev sjuk?
Och skulle du tacksamt ta emot ett organ om döden stod brevid?

Såna frågor blir så verkliga när man ligger där.
Jag vill ge blod igeen. Om jag får vet jag inte, men om möjligheten finns senare i livet så tvekar jag inte. Då är sticket i armen (som numera är vardagsmat ändå) inte så farligt om man tänker på vad det gör.
Jag vill donera mina organ om jag sulle gå bort.
Vi har våran tid på jorden bland kärlek och hat. Det är upp till oss att göra det vi kan för att bidra till en bra värld. Där något som kallas karma faktiskt existerar. Jag vill tro på det. Även om det känns som om jag övertrasserat mitt karmakonto rejält så tror jag på det. Eller så får jag nu för att ge tillbaka på annat sätt i framtiden.

Ibland är det så enkelt att göra något för en medmännika. Känd eller okänd. Det du har över kanske blir någons räddning.
Nu är snart julen på intågande, gör någon glad och ge bort det du har mycket av.

Som en påse blod ?!



Sista bilden på mitt gamla jag.
Det skiljer endast några timmar mellan bilderna. Från att vara "frisk" till att bli "sjuk". Fast egentligen är det tvärtom. 




söndag 7 december 2014

En grå dag

En liten dispyt om en känslig fråga och hela världens rasar samman. Att inte ens få vara arg, & ledsen utan att påminnas om det tillstånd man befinner sig i. Jag påminns ständigt om den här skiten. Varje gång jag ser mig i spegeln så är det ett monster som stirrar tillbaka, varje gång jag försker le så vet jag att det enda som syns är ett tomt hål som saknar tänder. Varje gång jag äter så ramlar maten ut igen,  försöker jag tugga så inser jag snabbt att det inte går. Det är en kamp bara att försöka få i sig mat & ibland känner jag  bara att jag skiter i det så slipper jag påminnas om det. Är det för tyst omkring mig så piper & dunkar  det i örat. Är det för högt i omgivningen så hör jag inte vad folk säger. Ständigt detta "va?". Varenda kväll blir munnen torr som en öken, varenda morgon vaknar jag likadant. Ansiktet är lika förlamat vilket ger känslan av att vara bedövad, min mimik är inte densamma & jag känner mig stel i hela ansiktet. Ögat är svullet och rinner vilket gör att jag ser suddigt om jag inte torkar ur det ideligen. Näsan är domnad, blir jag snorig märker jag ingenting, det är också en stress.
Det är för mycket nu, det tar så mycket av mina krafter att ständigt gå med de här. Det är jobbigt, så in i helvetes jobbigt. Allt jag vill är att få tillbaka mig själv. Men hon finns inte längre, hon är på väg att bli en helt annan person. Läkarna sa att om 5 år ska ingen kunne se på mig vad jag gått igenom. Jag hoppas det även gäller mig själv. Att allt ska funka som förut. Att jag kan le igen. Idag har jag bara velat gömma mig och känslan av att aldrig mer vilja visa mitt ansikte har  dykt upp många gånger. Jag vill bara dölja mig själv och inte visa mig förrens allt är avklarat. Jag vet att det inte kommer bli så, men idag blev den känslan så stark.
Jag påminns om det här i varenda steg och det tar på krafterna. Jag ser på mig själv i spegeln, döljer jag halva mitt ansikte är allt som förr, men döljer jag den andra sidan är jag ett monster i mina ögon. Svullen med ärr och tänderna som saknas. Det är värst, dom där förbannade tänderna. Det är en hård prövning nu och jag vet att den blir värre. Isamma takt som de celler som finns kvar av cancern, brinner upp så kommer min kropp få stryk. Den kommer gå en hård fight och jag har dåligt med fysiska krafter. Allt gick åt till operationen. Jag börjar återhämta mig nu men vet också att allt kommer tas ifrån mig igen.
Idag har jag gråtit. Tårar av ren ledsamhet över vad jag måste gå igenom i livets hårda skola. Varför livet inte tror jag försått utan att spä på massor. Vad måste bevisas för mig, är det något jag missar? Kanske visar livet att tårar måsta få rinna sorg måste få kännas och att det inte gör mig svagare.
Jag har fällt få tårar i det här, men inte för att jag håller bort dom utan för att jag känner vad jag känner. Mestadels en glöd & kämparanda men idag också frustation över att vara så handikappad. Det tar på krafterna. Jag tillåter mig att känna som jag gör. Jag har det bästa stödet hemma som förstår.
Idag är en grå dag. Men som alla dagar tar den slut och en ny tar vid.
Jag välkomnar morgondagen.



fredag 5 december 2014

Hon kommer hem!

Sitter och inväntar en leverans från Stockholm, globen innehållande en lycklig 10-åring. Med såna vänner som jag har så är jag så lyckligt lottad. Sara hade fått  biljetter till idolfinalen och frågade om Junie ville följa med. Dum fråga!
Så hon vart hämtad från sin pappa idag och såg på finalen med Sara och några till. Sen ville hon hem hit, till sin mamma. Jag har haft så mycket läkarbesök och hennes varannan vecka (minus några dagar) har inte vart i takt sen innan beskedet. Hos pappa har hon alla vänner, skolan och sin plastsyrror i samma ålder. Det har hon inte hos oss som bor ute på landet i en grannkommun. Därför har det fallit sig lite naturligt att hon bor mer hos sin pappa. Det är förstås tomt och inte alls kul, men man måste förstå henne också som är rätt sysslolös här. Det gör mig så glad att hon vill komma hit och kramas med sin mamma.
Därför är jag så glad för min vän som kör nästan 5 mil extra bara för att lämna av henne här i natt.
Ännu en sak som gör att jag ifrågasätter hur mycket medvind man kan ha är gårdagens möte med gymägarna.
Jag skulle ner för att säga hej till Madde som va och tränade och ville bara andas lite gymlukt. Jag har tränat ganska frenetiskt innan jag blev sjuk och därför känner man sig hemma på vårat lilla gym som ligger i ett industriområde och utan några större krav på perfektionism.
Hur som, mitt gymkort gick ut för någon månad sen och jag har inte tänkt att starta upp ett nytt just nu, känns som att kasta pengarna i sjön när jag inte vet vad strålningen gör med en. Men utanför gymet möter jag ägarna i mörkret och jag frågar om dom kan låsa upp till mig då mitt kort gått ut. Den ena släpper in mig genom första dörren & in i ljuset och då tittar han på mitt sargade ansikte och frågar vad som hänt! Jag beskriver lite kort hur det ligger till och va samtalar några minuter. Vi enas om att cancer suger och ett "kämpa på" innan vi skiljs åt. Jag är på gymet ett tag och får kramar och klappar på axeln av människorna som va där och tränade. Jag blev nästan tårögd av all värme. Jag får sitta där och se ut som jag gör och det är helt okej. Hur mycket jag än inte vill känna den känslan så är det en överjävlig käftsmäll att se sig själv i spegeln nu. Inga tänder, sne och svälld med ett ärr som syns rejält när det är så svullet under ögat. Det suger och jag hatar det. Men det är läget just nu. Därför ger deras kramar så mycket extra energi nu.
Väl hemma fylld av energi, kikar jag in på facebook och ser ett meddelande:
"Hej, Daniel här från gymet.
Vart grymt tagen av din berättelse.
Vi kommer öppna upp din bricka så du har tillgång till gymet i den mån du kan.
Kämpa på nu.
Mvh Micke & Daniel"
Mitt hjärta svämmar över av all den kärlek som florerar omkring mig, jag vill aldrig glömma såna här saker. Det är så viktigt att minnas vilken kraft sådana handlingar har. För dom kanske det är en liten del, men för den som mottager sådan medmänsklighet och omtanke ger det så mycket.
Jag har många sådana handlingar från folk som berör mig. Tex har en tjej på ett annat hundtrim startat en insamling i mitt namn. Helt otroligt!
Hon säljer rosa cancer hundhalsband och skänker en viss del av pengarna till mig! Jag är överväldigad.
I morse fick vi träffa Överläkaren på onkologen igen. Hon kunde nu berätta mer om exakt hur strålningen skulle gå till då hon sett alla röntgenbilder & journaler. Hon hade pratat med fysiker och annat folk som ska vara delaktiga i det hela. Fick även en tid direkt efter till tandhygienisten som gav tips på bra sprayer mot muntorrhet.
Usch, jag vet att det väntar en tuff resa nu. Det är som att ladda för att hålla näsan, kasta sig i det kalla vattnet och bara vänta till  man flyter upp mot ytan för att få andas igen. Brännsår, ont i svaljet, svårt att äta, trötthet osv. De är såna biverkningar man får räkna med när man strålar mot ansiktet.
Men inga djävular ska målas på väggen innan man vet men en förberedande tanke måste väckas. Om 2 månader kan jag sitta och berätta hur det va, en erfarenhet rikare.
Och också först efter strålningen kan dom sätta i den andra plastgommen med tänder på. Vilket betyder att jag måste gå såhär i minst 2 månader till.Förbannat skit.
Jag ogillar känslan skarpt av att se ut såhär. Jag sa verkligen adjö till mitt gamla jag den där kvällen i köpenhamn framför spegeln. Jag sa adjö till mitt leende, min hy utan ärr och ett ansikte med full rörelseförmåga. Hela mitt gamla jag försvann.
Nu känner jag mig mer bedövad än förut, saknar massor av känsel, en inte kostig reaktion enligt läkarna. Jag kan inte öppna munnen mer än  1,5-2 cm vilket gör att maten åker av gaffeln om jag tar för mycket. Tugga är svårt & väldigt ansträngande. Tungan når inte dit den nått förut för att få bort saker som fastnat. Bettet passar inte. Jag kan inte äta med stängd mun, knappt dricka utan att någon droppar ut. Det är tröttsamt. Det är jobbigt att prata i flera timmar utan att bli trött i käkarna. Och sen lägger vi på svårigheter att svälja på det. Läkaren pratade om att eventuellt sätta peg i magen på mig så jag fick i mig näring den vägen. Och det gör jag nog hellre än sond i näsan. Samtidigt så är jag så trött på nålar och stick. Men allt är tillfälligt, man får försöka intala sig själv det hela tiden nu. Det är bara just nu det gäller. Tiden går fort och snart har ett år gått.
Jag har även en märklig men förmodligen bra känsla i näsan då & då. Halva näsan är fortfarande förlamad och i den sidan av näsborren så kan det börja killa massor. Försöker jag klia tillbaka så känner jag ingenting. Jag antar att det är nerverna som börjar vakna till liv. Jag hoppas det!
Håret blir lite längre för varje dag också, det är skönt för det är iskallt att inte ha hår. Visserligen är frisyren i sig oerhört lättskött. Men det kräver sitt smink för att bäras upp. Nu ser jag bara mer sjuk ut.
Nähä, bäst att göra som hygienisten sa & borsta tänderna ordentligt med alla nya tillbehör jag fick med idag. Och snart snart kommer min älskling hem, som jag har saknat! Dessutom får hon en överraskning då jag spenderat all kraft denna vecka för att måla om hennes rum & fixat lite nya möbler! Allt för min älskade unge!
Ha en skön helg soldater!
Kunde inte låta bli chinsstången när jag ändå va på gymet. Jag är svag men väger mindre, 2 stycken & en darrig kropp blev det!

Mantra att lägga på minnet! Go Pippi!

torsdag 4 december 2014

Refilled

Dagn började bra när min bästa och trognaste supporter gled innanför dörren 07.30 - min mamma.
Hon åker 12 mil för att åka ytterligare 8 till med mig, för att träffa tandhygienisten i örebro. Sen vänder hon åter mot 08-land för att jobbar.
Hon är en superkvinna, en kämpe med ett driv som aldrig verkar ta slut, gissa vart jag fått min kraft ifrån, den går i rakt nedstigande led.
Sen åkte jag hem och pysslade precis hela dagen, bar ut byrålådor, dammsög och hade massor av fuffens för mig ända tills klockan blev 18. Då åkte jag till min kära vän som köpt hus 4 minuter ifrån mig, ingen är gladare än jag, älskar att ha mina kära så nära det går. Efter det så var det äntligen dax att sätta min fot på gymet igen! Jag åkte dit för att andas lite gymluft & hänga med Madde som va där och tränade. Men det mest fantastiska va "folket" som brukar träna samtidigt som kom och kramade om mig, gav mig en klapp på axeln och sa så fina saker. Helt fantastiskt underbart! Jag blir så jäkla glad av att få sån pepp av folk omkring mig, särskilt när vi "bara" brukar småprata på gymet, det värmer verkligen!
Kunde helle rinte låta bli att dra lite i vikterna, bara lite lite... sen var jag ju tvungen att hänga lite i chins-stången bara föör att testa om jag orkade. 2 stycken klarade jag av! Det  va nog mer än jag hade trott. Fast jag erkänner att min kropp skakade av ansträgning sen, men det va det värt. Dagar som dessa, som egentligen är precis som innan diagnosen är de bästa jag har. De fyller mig med energi och känslan av att kunna vara bland folk med min tandlösa mun i ett flin, utan att någon ser på mig på det sättet, jag bara älskar det! Jag får vara som vanligt och det är det som ger mig så mycket kraft.
Nu vet jag att min tuffaste utmaning är i startgroparna. Operation är ett hårt fall men det är kortvarit, strålningen är långvarig och kräver mer fokus.
Jag har alltid varit en kortdistansare som satsar allt på en gång så detta blir en utmaning. Jag hoppas verkligen jag orkar ha sama målbild som nu.
2 månaders kamp är en lång tid, men samtidigt är det bara 2 månader. 35 strålningstillfällen.
35 gången ska jag ligga där, det krävs nog en kalender där jag dag för dag kan bocka av och se målet närma sig.

Fokus, du är ett steg närmare målet för varje dag. Du klarar det.

Jag vet att jag klarar det, för man måste. Men jag vill klara det på mitt sätt. Men om det innebär att lägga sig ner och gråta så kommer jag göra det. Men målet måste alltid finnas som en klar bild i huvudet. Jag får inte tappa bort det för då kommer jag tappa mig själv. Och ja, jag vet att det är okej att falla och man behöver inte alltid vara stark. Men fokuset på målet måste vara min starkaste tanke.

Om någon känner för att göra ett snyggt peppogram med 35 tillfällen att bocka av, som jag kan sätta upp i köket så maila mig:
madeleine.erichsen@hotmail.com
Det kommer skrivas ut och sen kommer jag stolt att visa upp det för er!
Annars får jag göra ett eget handritat i värsta fall. Men någon mer konstnärligt lagd person med lite tid över kanske kan förbarma sig att göra ett roligare. Dessutom kommer jag påminnas om att det finns krigare omkring mig som hejjar på.

Imorgon blir det tid hos Birgit, Överläkare  på Onkologen igen, nu för att mer detaljerat berätta om hur strålningen kommer gå till och sen blir det besök hos tandhygienisten i Västerås. Efter det ska jag ta min käre skånska vän och besöka metropolen Barkarby för att gå på outleten. Det är trots allt också min  lilla håla jag växte upp i också så kanske hinner jag säga hej till familjen som bor där. Vi får se, men annars blir det jag och skåningen, hand i hand över de kullerstendbelagda gatorna. En till dag med påfyllnad av energi, precis som idag! Me like!

Näran tänker att den där lilla fröken snart fyller 3 år så inser man att 2 månader kommer svischa förbi.


tisdag 2 december 2014

57402

1002 läsare på ett inlägg igår. Totalt sen jag började skriva 57402 sidvisningar. Då är det inte unika visningar,  men dock ändå.
Ni läser vad jag skriver och jag har svårt att förstå det. Att mina tankar och ord kan göra skillnad och fånga någons intresse. Hade ni sagt det till mig när jag var en totalt blank och rätt färglös person när jag växte upp (jo mamma)hade jag aldrig trott er. Jag hade inget eget att säga till om bland vännerna & ville inte heller, gjorde bara som alla andra sa åt mig och hade aldrig något eget driv. Och långt fram i vuxen ålder så var det precis så jag såg på mig själv. Jag har knappt kunnat köpa kläder själv för att jag kan inte avgöra vad som är snyggt eller vad som passar mig. Jag har först nu efter att ha en gång legat på botten i ångest & rädsla, kunnat skapa mig en egen identitet. Att gå igenom det jag gick igenom för några år sedan knäckte mig totalt men det byggde också upp en helt ny person. Jag skulle aldrig någonsin förutspå det som ung. Jag har alltid haft stora drömmar men sällan rott dom i mål. Men när jag låg på botten så tog min överlevarinstinkt över och den sa åt mig att gå. Jag föll hårt och brutalt, krampade i panikångestattack en gång och tappade kontrollen helt över mig själv. Men efter det så fanns det bara en väg & utan att jag egentligen reflekterade över det så gick jag. Sakta gick min väg framåt och någonstans lärde jag mig att se meningen  med det. När jag sedan lite vinglig stod upp igen så kunde jag se bakåt och förstå varför den resan va nödvändig.
För att även om jag gick igenom en stor hjärtesorg så vaknade mitt rätta jag efter det.
Och därför är jag så tacksam över att livet gav mig den möjligheten. Och det är nog det som gör att jag inte tvivlar på mig själv idag, för jag vet vad jag är kapabel till. Den resan gav mig en bättre självkänsla och insikt. Jag har många områden i mitt liv som jag har tvivel på mig själv i och där jag saknar karaktär & förtroende för mig själv. Jag är långt ifrån perfekt, utan en vanlig människa. Ordet perfekt finns nog inte ens som beskrivning när det gäller mänskligheten. Men när det kommer till att kliva på framåt så är jag fokuserad. Skulle ett större bakslag komma och jag inte är mentalt i balans finns såklart risken att jag inte är så stursk längre. Men skillnaden från nu & då är att jag vågar tro på mig själv. Det tog 34 år & en skilsmässa.

Jag är så fundersam och spänd på vad livet är på väg att föra mig nu. Jag har tack vare alla er läsare, fått kontakter som har inflytande i världar jag aldrig satt min fot. Jag vet inte ens vilka alla är som läser. Men jag vet att jag är på väg någonstans. Någonstans känner jag att det här är mitt kall, att få dela med mig av mina upplevelser och synvinklar till människor. Jag vet inte hur eller när, men när tiden är rätt så är det här det jag ska göra. Eller så är det nu jag gör det jag ska. Jag läser att ni blir berörda av mina texter, det är så ofattbart stort att ta in så det känns svindlande när jag tänker på innebörden. Mina ord berör en människa, gör mina ord skillnad i den personens liv?
Har dom orden förändrat något till det positiva, har dom varit avgörande? Då gör jag ju redan verklighet av den som jag känner är min framtid. Jag älskar mitt jobb annars, men jag har alltid vetat att det finns andra saker för mig också. Men hur & på vilket sätt, jag har bara en utbildning på papper, resten är livets skola och det finns det inga diplom på. Bara en blogg med tusentals läsare.

Tusentals

När jag ser tillbaka på det här, när den här resan börjar närma sig sitt slut och jag är frisk. Då har jag nog redan fått svar på mina frågor. Kanske är det när jag ser min bok i bokhandeln och äntligen kan slappna av. Då har jag delat med mig av min del av livet och kanske är mitt liv inne på en annan riktning då. Man kan bara spekulera och fundera. Livet har sina vägar vi ska vandra, slumpmässiga eller förutsägbara. Det är upp till var och ens egen tro.

Men jag tror att alla dessa ringar på vattnet, alla meddelanden från okända människor som berörs, alla ni som jag känner eller inte känner som följer mig. Bland er så står hjälpen som för mig framåt. Varje dag så insuper jag er energi och den ger mig styrkan och bekräftelsen på att jag är på rätt väg.
Ni delar med er av kontakter vad det gäller allt jag behöver. Därför är sociala medier så fantastiska när det används på rätt sätt. Kanske står den personen där ute som hjälper mig med att skriva boken, outa den, placera mig på rätt plats och se till att min mening i livet kommer till sin rätt.
Jag ser på framtiden som ett barn som ser julklapparna under granen, med spänning och förhoppningar.
Men givetvis även med tanken på at framtiden inte är oss alla självklar. Att när som helst kan mattan ryckas undan från våra fötter och framtiden blir inte alls som vi önskat oss. Om vi ens får en framtid.
Man kan aldrig veta, men vi kan lära oss och lyssna på vad livet försöker säga oss. Ibland behövs en hård käftsmäll för att vi ska se klarare och uppskatta det vi har.
Sen är det upp till var och en att våga göra någon skillnad av det.

Det är trots allt här och nu vi är, och förhoppningsvis kommer morgondagen till oss.

 
En av mina energispridare, griffonen Kija. Kuröligans Evanescence













måndag 1 december 2014

Släpp in mig igen

Jag har inte valt att vara sjuk och allt vad det innebär. Och därför har jag heller inte valt att hållas utanför mina vänners liv. Oavsett vilka problem jag eller någon annan har så ogillar jag känslan av att hållas utanför bara för att mina problem är större. Jag vill vara delaktig precis som innan för tror mig, att höra om "vardagliga" problem och andra "små" bekymmer är precis vad jag vill. Det är bara ett tecken på att solen går upp varje morgon, precis som innan och att andra människors problem är desamma, precis som innan. Och jag vill inget hellre än att leva vidare, precis som innan. 
Helt plötsligt ringer man inte mig som man alltid gjort för att prata om saker. För att jag har större problem, men jag vill fortfarande vara densamma som innan min sjukdom. Och därför vill jag inte särbehandlas. Jag blir mer ledsen av att hållas utanför det normala livet än att bli skyddad från det. Jag förstå att det handlar om välvilja och att man inte vill tynga ner mig med sina små problem. Men alla har olika saker som är olika jobbig och då är ju dom bekymrena inte små för den drabbade. Håll mig uppdaterad, låt mig få vara med och stäng mig inte ute! Jag vill inget hellre än att allt ska bli som förut.

2 månader

2 månader.

Två små korta månader som har vart dom absolut längsta i mitt liv. Tiden har ändå gått fort men ändå känns det som jag aldrig har levt i annat än det här.
Två månader med cancer.
Två månader med röntgen, nålar i armar, händer, fötter och hals. Slangar i näsan och huvudet, stygn som klamrat  fast mina öppningar vid operationen, trådar som sticker fram under huden. Dom månaderna känns som en livstid. Presenter i brevlådan av underbra medmänniskor, gåvor från mina vänner, blommor och kontakter med folk som dammas av efter många år. Tårar och oro hos familjen, vänner som är ledsna och inte vet hur dom ska göra med allt.
Och så jag själv.
Jag med mina tankar och funderingar men ändå med ett enda fokus, fram och igenom. Jag har aldrig sett detta som en dödsdom, det skulle vara alltför absurt och overkligt och därför finns den inte. Och det gör den ju inte direkt heller. Men framtiden lever ett eget liv som vi inte vet något om ändå. Med eller utan cancer. Men hur levde man livet innan det här. Vilka var de största bekymmren man hade innan man vart flåsad i nacken av det här?
Jag minns knappt. Men jag minns min första tanke när allt hade lagt sig lite vid beskedet hos doktorn 1a oktober. Jag måste vara öppen med det här, måste skriva & dela med mig. Inte för att få uppmärksamhet & att folk ska tycka synd om mig. Utan det va bara så det kändes, jag måste få ut det. Att vem som helst, när som helst kan få det. Bara sådär. Man kanske måste öppna ögonen och vara tacksam för varje dag man är frisk. Jag är det, även nu. Tacksam för att jag får vara hemma och träffa vänner och ha ett socialt liv istället för att vara på sjukan. Tacksam för att läkarna nästan bugar inför mina besök. Jag har absolut toppvård! Dom bästa läkarna är satta på det här, både här & i Danmark. Jag är oerhört ödmjuk inför det. Jag vet hur vården kan fungera, jag har hört. Och visst tog det tid innan rätt personer såg mina röntgenplåtar och såg vad det va. Olika doktorer har  konstaterat att det syns på mina första röntgenbilder som dom missade i Västerås. Men efter det (och kanske tack vare) så är jag så bra omhändertagen nu.

Därför tänker jag se de här 2 månader som en viktig del i mitt liv. För nu vet jag mer än någonsin vad livet är.





torsdag 27 november 2014

Det stora.... ?

Det spelar ingen roll att jag redan vet om hur min cancer sitter i kroppen.
Men när en överläkare på onkologen beskriver det för mig så går allvaret alltid en våning djupare.
Hela min behandling är egentligen ett stort frågetecken och kommer så alltid förbli. Det kommer krympa med åren men mer vet vi inte. När jag opererades i köpenhamn så tog dom bort hela tumören, men kvar på nerverna så sitter celler. Dom gick så långt upp mot hjärnan som dom vågade men hur långt det har tagit sig efter det är det ingen som vet. Vi pratar mikroskopiska celler som inte syns på röntgen. Därför vet man heller inte hur mycket det är & det är skrämmande. Det kan handla om en mm eller mer. Ingen vet och det går helt enkelt inte ta reda på. Och det betyder också att strålningen kan gå hur som helst. Jag blir rädd när min läkare säger så. Rädd för att inte bli gammal. Men å andra sidan så låter jag inte dom tankarna ta över. Jag är medveten om dom, men dom får inte ta en övervägande plats i mina tankar. Man vet aldrig hur livet svänger & vilken dag som helst kan vara ens sista. 

Hon pratade även om skador med strålningen. Nu gav hon mig så mycket information att jag säkert rör ihop saker & jag insåg under besöket att jag borde haft med mig Tomas eller mamma. Men det talades om skador på hjärnbalken om man gick på för hårt, skador som minnesluckor och demens. Det ger mig stora funderingar på om jag tycker det är värt det om man vill gå så hårt på. Vilken kvalité  har mitt liv med dom biverkningarna? Kommer jag kunna vara mig själv då? Förmodligen inte & då vill jag inte. Jag har så mycket att leva för idag och jag vill inte tappa bort det med såna biverkningar. 

Nej, då ser jag till att hitta alternativa metoder som man läser om men som läkarna inte alltid stödjer. Läkemedel är inte bara det som doktorn skriver ut. I naturen finns oändliga resurser som hjälper. Vill man tro på det så gör man det, annars är man skeptiker och låter bli. Det är upp till var och en.  Men i mitt fall, det stora frågetecknets fall så är alternativen det som man tar för sig. Jag vill bli fullt frisk, något som verkar vara svårt att veta om jag kan bli än på några år. Kan jag då bidra till att hålla min kropp i den ph-balans som krävs för att cancern inte ska trivas, då gör jag det. Finns det tillskott man kan ta i samma syfte, ja då gör jag det också. Nu måste jag däremot äta mycket fett för att lägga på mig inför strålningen, det är strikta order från läkarna. Jag har tappat 6 kilo sedan innan operationen och det är mycket när man inte är så stor från början. Men jag vill ta reda på så mycket som möjligt av hur kosten kan påverka, för det gör den. 

Det är ett stort steg för mig att lägga om kosten, jag som alltid ätit skräp halvfabrikat. Men när valet står mellan det & att låta cancern växa vidare så är motivationen lite lättare.
Jag vet att det handlar om fokus & vilja. Jag har i omgångar gått på kostschema för jag har tränat och klarat det ett tag innan jag faller tillbaka. Men nu handlar det inte om att äta en viss mängd utan att bara få i sig rätt råvaror.

Jag har lovat så många människor att leva vidare och inte låta cancern ta mig och så ska det bli.
Jag tänker aldrig lämna min dotter för det här, så är det bara. Min tur i allt det här är att den växer extremt långsamt så innan den spökar allt för mycket igen så kommer den upptäckas i tid. Om det blir så! 
Jag ska se min dotter växa upp, se henne ta studenten, flytta hemifrån, skaffa sin egen familj. Men innan dess så ska jag uttöka min familj med Tomas & leva många uppskattade år.
Jag är en survivor, jag lovar er det. Mitt syfte på den här jorden är större än att begravas i förtid. Jag ska visa er! En bok ska ges ut, möten ska ske och meningen med det här ska uppdagas. Jag ska hitta mitt kall i livet och det här leder in mig på rätt väg, jag vet det. Hur mycket jag än älskar mitt jobb idag så finns det något mer där ute för mig. Någonstans ska min resa göra skillnad för andra, min väg jag går på nu är på väg att leda mig dit. Jag är öppen och nyfiken på vart jag är på väg och därav kan jag se att det här sker för att det måste. För min egen utvecklings skull så har jag den här sjukdomen. Den är ett test, ett prov på min egen tro om vad jag klarar av. Jag vet att det kommer bli en tuff strid med strålning, operation igen och det där frågetecknet som flåsar mig i nacken. Men jag är fokuserad ända in i själen, min tro är starkare än något annat på att det här kommer gå vägen. Jag vet det.

Därför är jag, trots läkarnas svajande svar inte orolig.

Och sen har jag världens starkaste armè bakom mig.

Hur kan man inte vara en sann krigare då!? 


tisdag 25 november 2014

Du är värd

Att jag skriver är mestadels för min egen skull. Jag har en bättre kontakt med mina tankar i text än i verkligheten. Det är som att jag bara slår mig ner vid datorn och låter tankarna och fingrarna göra jobbet. Jag själv är på något sätt inte ens inkopplad. Det bara flyter på av sig själv. Och det kan även vara därför jag har så svårt att förstår innebörden av att bli kallad kämpe, stark och allt annat fint. Men samtidigt när jag går tillbaka och läser det jag skrivit så är det ju så jag känner och är. Men när jag sitter här så lever den delen av mig ett eget liv. Orden flödar och tankarna luftas, det är som terapi för själen.
Idag kom jag och tänka på boken igen, folk omkring mig ger mig fortfarande tips om vart jag ska vända mig och hur jag ska gå tillväga. Jag är så oerhört tacksam för det, för utan er bakom mig så skulle jag bara skriva för mig själv. Jag får också så mycket meddelanden från folk jag inte känner som blir inspirerade av mig! Det är så svårt att ta in och förstå. Det är ju trots alla bara lilla jag, en helt vanlig människa som inte känner hinder i att skriva om allt utan som måste! Men att folk blir berörda av det är så svårt att greppa. Jag blir så glad av det och kan man hälpa någon annan i och med det så fyller det här sin mening. Men svensk som man är så kan man inte bära den äran hur högt som helst utan man ler lite fint och nästan ursäktar sig. Jag ska fortsätta fokusera på boken, det vore så stort att kunna ge ut den.
Jag fick hjälp av en person i mitt liv när jag var i min djupaste kris , det va 2011. Jag låg på botten i ångest och oro. Jag stötte på honom för att det va meningen så och han gav, och ger mig fortfarande svar på så mycket tankar jag har om livet och känslor, tankar osv. Han har fått mig att hitta en djupare förklaring på saker och att ingenting är fel att känna. Han kommer nog alltid finnas som en guide för mig. Vårat möte var menat och det är så jag tror på saker och ting. Allt har en anledning. Man är alltid där man ska vara i livet, annars hade man inte vart där.
Det är såna tankar som ger mig den här energin & trösten i min resa. Mitt liv ser ut såhär, jag kan inte göra så mycket mer än att åka på mina läkarbesök, ta mediciner om jag måste och sen är det bara min egen inställning som avgör hur jag vill se på allt. Jag förstår att inte alla människor kan tänka på samma sätt som jag, för vi är alla olika. Men jag vill öppna upp för att man kan ändra sitt sätt att tänka. Jag säger inte att det är lätt, men man måste försöka ta kontrollen över sin hjärna och styra den själv och inte tvärtom. Det går med små myrsteg varje dag, lappar som påminner, meningar som upprepas som mantran när saker kryper inpå. Sakta sakta tar man kontrollen och snart kan man se små skillnader i sitt tankemönster. Allt behöver inte vara nattsvart. Men ärligt talat så vet jag inte om jag tänkt så om jag hade haft en dödsdom på mig. Då är det såklart svårare. Men å andra sidan bestämmde jag mig omgående innan jag ens visste prognosen på det här, att allt skulle bli bra. Visst kan cancern slå tillbaka men det tar jag då. Nu är det mitt val att ta vara på den kropp jag har & sköta om mig med träning, positivt tänkande och hälsosam mat. Men viktigast av allt är att eliminera stressen i livet för att hålla kroppen immunförsvar på topp. De är stress, ångest och oro som skadar oss och som gör oss sjuka. Vi finner aldrig tid till återhämtning och lugn. Jag vill alltid ha några bollar i luften för jag trivs så,  men det är en fin balans mellan det och att stressa mellan olika saker. Vi är bara en kropp och blir den sjuk av stressen får vi problem, vi kan få cancer. & då är återhämtningstiden så mycket längre än vad den skulle vara om vi lyssnade till kroppens första signaler. Man får inte ignorera det, man seglar längre och längre bort från sin trygga hamn och det tar bara längre tid att komma tillbaka efter det. Och har man otur stormar det rejält när man är ute på öppet vatten. Vi lever här och nu, vår tid är stressig som den är men vi får inte låta oss åka med i karusellen. Prioritera vad som verkligen är viktigt. Strunta i om tvätten hänger en vecka eller två, julpynta om du hinner och inte för att vara rädd för vad grannarna ska tro. Mår du inte bra är du ändå inte med i leken.
Ha inte ångest över det du inte hinner med utan se vad du hann med istället. En halvtimmes återhämtning och en chans för din enda kropp att varva ner. Det är den enda du har. Om du inte aktar dig blir den angripen. Det här har verkligen blivit en ögonöppnare för mig & hur jag har levt mitt liv innan.

Så mitt råd. Lev med insikt, lev med vetskapen av ditt värde och vad du behöver för att vara en lugn själ.
Ta hand om er.  

måndag 24 november 2014

Fulltankad

Vilken jäkla bra dag jag har haft! Egentligen en helt vanlifg dag om man skulle se till mitt gamla liv, men idag va det som att åka tillbaka till då. Underbart!
Det började med en tripp till Örebro för att byta tamponaderna och dra ut den som satt i näsan. Jag var ganska inställd på att svimma åtminstonne men med rätt andning och fokus så klarade jag mig med att bara luta mig framåt vid 2 tillfällen så klarade jag mig! Efter att allt va klat så gick jag och Evelina som körde mig ut i hissen & det är då jag känner den, lukten!
-"Evelina, visst luktar det något i hissen?"
Joda, mycket riktigt så luktade det mat i hissen, nere å bottenplan kände jag plötsligt doften av kaffe & det stämmde mycket bra det med!  Att dra ut tamponaden ur näsan gav mig lite lutsinne tillbaka! Fantastiska känsla! Vi firade det med att åka & ta en köttbulletallrik på Sibylla och då slog det mig igen att även smaken fanns där. Inte allt, men ca 40% smak kände jag! Snacka om lycka! Plötsligt är det lite roligare att äta!
Dessutom sa läkarna att jag skulle leva så normalt liv jag bara kunde nu, ville jag träna skulle jag träna så mycket jag kunde! Han sa att jag kunde springa till Västerås för strålning men att det va ok att ta bussen hem. Jag har helt klart de bästa & trevligaste läkarna som finns!

Har dessutom fått en utmaning att springa ett helt maraton 2016. En av de största sakerna jag gjort i mitt liv är att klara ett helt halvmaraton. & efter det så slog drömmen om ett helt maraton till. Drömmen finns och den är inte omöjlig. Min läkare sa att han ville ha en bild från loppet sådanfall och det kan man ju bjuda på tyckte jag. Så stora drömmar framför mig, det peppar!

Även kvällen bjöd på en  höjdare. Jag och Evelina åkte hem till Madde på landet och gosade med lite hundar & bara hängde och snackade skit i soffan. Pratade på som alltid och jag lyckades tom mosa lite choklad mellan mina tänder och sörpla ner, ljuvligt!
Så den hä dagen har vart en sån bra dag, energin är fulltankad och allt känns bra. Det enda som va jobbigt var att jag måste vänta minst 6 måander efter strålningen innan käkoperationen kan genomföras, men det som är bra är att jag får en bättre plastgomm med lite tänder på så m an slipper se tandlös ut ända till nästa sommar. Och då blir det nog  lättare att tugga också. En vvacker dag kommer jag bli bra, det är dit jag siktar nu! Och den här känslan ska jag spara på!  

2.01.39 va tiden efter halvmaraton i Sthlm för 3 år sedan. Målet va att inte gå ett enda steg & det höll jag! Ljudet av alla skor mot asfalten va magisk & gav mersmak!

söndag 23 november 2014

Inte kul att va ful i en supersnygg värld

I helgen har jag tagit tillbaka det som har varit mitt. Jag har gjort slag i saken som jag har tänkt och jag jänner mig rätt befriad efter det.
Jag har varit ute bland folk. I lördags var jag in på min gamla arbetsplats sedan 10 år, Ica maxi på Hälla i Västerås. Jag känner dom som om de vore en del av en gammal familj. Många har jobbat där lika länge som en själv gjort.  Jag skulle in och handla en liten sväng medan Tomas va på en affär i närheten. Jag tog av mig mössan, drog ner halsduken, sträckte på nacken och gick in. Tänkte att  vill ni glo, så gör det då. Jag har inte valt det här och då tänker jag heller inte skämmas för hur jag ser ut. Så många varma kramar & höga "heeeeeej" när jag träffade mina gamla kollegor. Dessutom bidragslördag & massor av folk i butiken. Jag är väl medveten om att folk tittade men jag valde där & då att skita i det. Ska jag se ut så här i några månader till så kan jag inte gräva ner mig. Jag är en social person med många människor omkring mig som jag tycker om, däeför tänker jag inte gömma mig. Det känns samtidigt lite skönt. Ungefär som när man har lagt ut en bild på facebook eller här. Se noga nu hur fort något kan ändras, ett besked, en bilolycka eller vad som helst. Och varsågod att glo. Jag vet själv att man på något sätt dras till ett annorlunda utseende för att det inte är det "normala". Och därför känns det skönt för självkänslan att ha visat upp sig. Jag är stolt att jag tog modet till mig och lyssnade på min vision om livet och tågade in där. Jag tänker inte gömma mig. Punkt!

Idag har jag även tagit tillbaka en till del av mitt gamla liv. Innan operationen gick jag och mina två nära vänner Madde & Evelina många promenader runt kanalan där vi bor. Allt på kvällarna med alla våra totalt13 hundar. Ikväll tog jag bilen (som jag inte heller kört sen jag kom hem för jag trodde mig se för illa på ena ögat) parkerade vid kanalen & mötte upp mina vänner för den sedvanliga promenaden! Aningen mer lunk än promenad men 3 km var det och jag har verkligen saknat det! Jag är rätt trött nu efteråt men så glad att jag gjorde det. Mitt liv måste tillbaka till det de en gång var innan beskedet. I den mån jag orkar såklart. Men bit för bit plockar jag hem pusselbitarna. Så länge det ger mig energi för att orka åka vidare på min resa så är det bra.

Helgen har vart bra & bjudit på besök av nära & kära. Imorgon väntar en ny tid i Örebro för byte av tamponaderna igen & sen inväntas brevet från Västerås & strålningen.
Ny vecka, nya tag!



Förra sommaren rakade jag av mig håret bara för att testa på. Idag är jag glad för det, då är frisyren inte lika jobbig att bära upp idag. Jag trivdes rätt bra i det! 

fredag 21 november 2014

Det kändes i luften att något var på väg.

Jag vet inte hur många gånger den här sommaren och hösten som jag har stått på min trapp och undrat.
Undrat över hur länge allt ska vara så perfekt som det är. Alla omkring mig mådde bra, familjen, alla vänner, djuren. Allt va OK, inga tragedier eller sjukdomar hägrade. Så många gånger funderade jag på vad som skulle komma. En hjärtinfarkt, bilolycka, dödsfall eller vad som helst. Men jag visste att livet inte kunde vara såhär bra hur känge som helst. Det va som att stå där på trappan och vänta på att stormen ska börja sjunga i trädkronorna, solen gå i moln och mörkret närma sig. Inuti mig visste jag hela tiden att något var på väg. Jag visste inte vem som skulle drabbas eller hur det skulle komma, men något va på intågande.
Jag tror någotnstan att vi får magkänslor av en eller fler anledningar. Att vi får i förtid veta vad som kan ske, det är det som för in oss på olika banor i livet. Något eller någon viskar i våra öron när vi sover vad som är bra eller dåliga beslut, Det ger oss en känsla i magen om rätt eller fel. Jag har haft en känsla av att min tid på jobbet skulle få ett uppbehåll. Någonstans trodde jag såklart främst på en mammaledighet. Det va ju min förhoppning. Men jag visste att det skulle bli ett avbrott i livet. Hade såklart ingen aning om vad som väntade, men jag fick rätt. Sedan cancerbeskedet den 1a oktober har jag inte klippt en enda hund. Jag har knappt trimmat min egen. Allt bara stannade upp. Jag fick hjälp av Sara att ringa alla mina kunder och avboka. Orkade inte själv. Och nu har 6 veckor gått. 6 veckor som har bestått av en diagnos med en utgång vi aldrig får någon större klarhet i då jag är lite "unik" i den här varianten med ålder & hälsa. Ett efterlängtat graviditetsbesked och en ovillig abort. En 3 dagars utredning i Örebro med röntgen, läkarbesked och stunder då dimman klaranade en aning. 3 dagar med Tomas  i Köpenhamn  och besök på Rigshospitalet och min läkare som skulle operera. Dagar hemma innan operation då man ville besöka alla vänner omkring en så mycket man kunde. Dagar då tankar på vad som väntade snurrade i huvudet. Frågan om man va tvungen att skriva testemente, ett brev till sin dotter om allt skulle skita sig och funderingar på livet efter döden.  Sen , operationen som skedde för 17 dagar sedan. Vilket resulterade i runt 2 veckor i Köpenhamn. Där man låg i de vidrigaste hallucinationer man kan tänka, rädslan av att somna för att man drogs ner i de mörka krafter som fannas. Alla människor jag såg på rummet sm inte fanns på riktigt. Spöken elle rhjärnspöken, jag vet inte. Men dom fanns där. Första försöket att sätta sig på sängen efter operationen, kroppen vägde ett ton. Jag var så tung! Första staplande stegen ut i korridoren med stödvagn. Till att sedan orka mer och mer varje dag. Alltid med Tomas vid min sida. Att få åka hem med det lilla flygplanet, ambulanstransporter och sjukskötarskor vid min sida. Första natten i sängen hemma. Flera nätter i Örebro. Sen hem igen. Och nu väntan på strålning i Västerås.
Allt detta för att det finns cancer. LÄäarna i köpenhamn tror sig fått bort det mesta men det finns kvar celler på nerver som krypit så långt in att dom inte kunde ta det vid operationen utan att skada något. Istället för att svänga ut min överkäke & ta det dom kunde så tog dom ut hela käken. Så utbredd va den. Men mina läkare i  Örebro (fantastiska underbara läkare), säger att strålningen ger dom stora förhoppningar om att all cancer ska försvinna. Dom kommer stråla aggresivt & jag ska förbereda mig på en jobbig resa, Muntorrhet, brännskador i ansikte, mun &hals, trötthet osv. I ca 7 veckor, varenda jäkla dag utom helgerna. Det är bara bocka av varenda dag, stryka en dag i taget och sen fokusera på sista etappen. En till stor operation av käken. Efter den så säger hela min kropp att jag är cancerfri. Men märkligt nog har jag aldrig varit orolig eller rädd. Jag bara vet innerst inne att den kommer inte ta livet av mig. Jag kommer inte dö av cancer. Och med tanke på hur långsamt den växer så kommer den hindras innan den hittar på mer djävulskap med mig. Jag kanske är naiv eller blåögd när jag tänker så. Jag kommer försvinna från livet en vacker dag, men inte tack vare cancern. Jag vägrar! Min magkänsla säger mig det, och därför kan jag vara lugnt i det här. Det är så jag finner min frid och ro i det här. Jag kan kämpa för att jag vet att jag kommer klara det. Inte smärtfritt eller utan tunga dagar. Men med ett enda mål i sikte, att få fortsätta leva.

Än en gång, jag vet att mina inlägg innehåller stavfel. Men synen är lite för påverkad för att jag ska orka gå igenom och fixa till det. Håll till godo!


Mina underbara syskon & jag på mammas 60-års fest. Samma dag förlovade jag och Tomas oss. Nu står vi varandra närmare än någonsin förut.