Det är en enkel fråga men som inte ger annat än ett luddigt svar.
Jag mår bra, förutom mina krämpor efter allt så är allt bra. Tror jag.
Älskar nya arbetsplatsen med allt vad det innebär.
Men min kropp säger att den behöver återhämtning. Jag vill träna, men jag kommer inte iväg. Jag orkar helt enkelt inte. Det resulterar i ond rygg, dålig hållning Och en självkänsla som åker rätt ner i backen.
Känslan av att känna sig slapp, omusklad, grå & trist tar knäcken på en. Hatar känslan av att inte kunna bära smink som förut, inte kunna känna mig fin. För det gör jag inte, oavsett så kommer jag alltid känna mig uttittad enbart pga av mitt utseende efter C & ingen annat. Därför glor folk. Enbart därför.
Jag börjar vänja mig men det är så krävande. Varje blick påminner om att jag aldrig kommer se ut som förr. Det påverkar så mycket, fotografering, umgänge, samlivet & allt omkring.
Jag vill kunna känna mig vacker igen, men vet att det inte är möjligt.
Jag vill kunna känna mig stark men orkar inte ta mig dit. Jag vill hitta rätt person att bena ut mina humörsvängningar med & bara räta ut den här kroppen och själen igen.
Det känns som om det har gått 20 år fast det bara gått drygt 2. Jag behöver en personlig tränare, en utlandsvistelse i solen, en matcoach och en terapeut.
Men jag behöver dom gratis. Jag har inte dom pengarna som behövs för att lyfta mig ur den här ynkliga sitsen nu. Landstinget har inte hittar rätt personer för mig att prata med, men jag har hittat en själv där jag känner 120% rätt. Jag skulle behöva åka en dag i veckan tills jag fått lite rätsida på skutan så jag kan segla vidare för egen vind.
Men nu behöver jag hjälp att blåsa i seglen. Jag vill så mycket men det har vart krävande 2 år & jag måste få återhämta mig. Komma igen mentalt för att lära känna mig själv i alla situationer med mitt nya jag. Acceptera gör jag men lära mig leva med det är en annan sak.
Allt jag vill just nu är att flyga till solen & värmen, bara få ligga & värmas upp av sol & vatten. Återhämta krafter, det är vad kroppen skriker efter främst.
Sen vill jag få hjälp att bygga tillbaka de bitar som föll av i farten efter operationen. Från att vara fin till att vara ful. Ja det är min känsla. Sen spelar det tyvärr ingen roll vad folk säger. Så känner jag och det är min verklighet. Jag kräver ingen medkänsla eller ömkan. Men så känner jag. Men jag vill inte vara ett offer i det här och därför vill jag bygga upp allt igen. Det som går i varje fall, jag vill ha en stark kropp att känna mig trygg och nöjd med och kanske framför allt stolt! Nu känns hela jag som ett vrak och den känslan är osexig, otrevlig Och fruktansvärt ocharmig - för alla!
Just nu mår jag såhär ibland men samtidigt är jag rikast i världen med mina ungar & familj. Att få komma hem till en som kastar sig om halsen på en och att få gosa in sig i hans lilla hals. Jag är fullkomligt galen i honom. Och så har jag min stora kloka tjej som växer upp i en rasande fart. Hon gör mig så stolt.
Och nya arbetsplatsen är det bästa jag har gjort. Att få jobba sida vid sida med sin bästa vän är det bästa & tillsammans strör vi ut den bästa känslan vi har till våra kunder.
Men jag orkar inte hålla ihop allt hela dygnet runt. Hus som ska städas, hundar som ska rastas, kläder som ska tvättas & sen en själv... trött, glåmig, slapp & det där ansiktet...
Hur jag mår, oftast bra om jag inte tänker så djupt ner.
Men jag vet att det kommer efter en och jag har inte varit redo att möta allt förr. Var sak har sin tid och nu är det här den tiden.
Du vet att jag beundrar dig, du har gett mig ett helt annat perspektiv på mitt eget liv, mina tankar och vad som är viktigt här i livet. Jag har full förståelse för din känsla om hur du mår, hur du känner dig, livet är, fast du ofta säger att livet ger tillbaka, inte speciellt hyggligt mot dig! Självklart är dina barn och familj den stora lyckan! Att Billy finns är mer än ett underverk! Men i själen och hjärtat förstår jag att du har andra saker som gnager... Pepp, nja jag vet inte om det är de du behöver, precis som du skriver, rätt person att prata med, att vrida och vända och få dig och ditt hjärta, hjärna, kropp och själ att bli ett och sammansvetsade igen det är det du behöver!
SvaraRaderaVet egentligen inte var jag vill komma med de jag skriver, mer än att jag verkligen känner med dig, hoppas av hela mitt hjärta att du finner din väg igen, hur de än kommer gå till. Du är så jävla värd de!
Finns det ingen möjlighet att få bidrag för sådana här saker från någon, fond eller liknande?
Fast jag har förstått är de här tuff läsning klockan fem på morgonen!! Vännen, jag tänker på dig och skickar massor värmande kramar! Hjälper inte ett dugg, men kanske känns det lite bra!