Dagens sjukhusbesök

                                                       2014-10-31


Efter en lång dag på sjukhuset som saknar tider så är vi äntligen på hotellet igen. Det finns inga 12.00 på röntgen osv. Utan man sätter sig ner & väntar snällt på som tur. Vilket kan ta tid...

Men idag stod röntgen på tänderna & blodprov på schemat. Sist fick vi träffa operationsläkaren Birgitte igen.
Jag & Tomas träffade denna fantastiska människa vid vårt förra besök men nu fick mamma träffa henne också.

Hon är 56 år, fd plastikkirurg & en förtroendeingivande människa rakt igenom. Hon kommer stå i alla 12 timmar & operera. Och ja, allt kommer gå bra. Finns ingen dödlighet (sen kan alla operationer gå snett), men annars är allt i ordning. 

Hon berättade även att tumören är ungefär lika stor som en golfboll.

Och att den har synts på röntgen INNAN min näsoperation. Något jag inte uppfattat förut. Plötsligt blev jag förbannat. Hur har dom kunnat blunda för det på sjukhuset? Hur kan man se något diffust på röntgenplåtarna men inte kolla upp det INNAN man opererar? Jag fattar inte. Snacka om tjänstefel. Smacka om att utsätta patienten för onödigt lidande. 

Och jag trodde jag haft tumören i 2 år ungefär. Men Birgitte sa snarare 5-10 år! 

Det är mycket att ta in. Allt jag har gjort de senaste 5-10 åren har jag gjort med cancer i kroppen. Märkliga tanke. 

Men det är först nu när jag går in för landning som jag börjar märka av den. Jag har värk bakom näsan, tinningen, överkäken. Och så huvudvärken. Men det är säkert hela situationen som spökar. Stressen, nedräkningen & allt.

Det är bara några dagar kvar nu. Tills jag efter 1 månads vetskap om cancern, blir fri från den. Sen strålningen. & den kommer förmodligen bli av, vara för att vara säkra på att ta bort allt.

Sen börjar det med en veckas sondmatning & sen äta mjukmat. Fil och sånt. Tur jag lyckats gå upp 3 kilo i varje fall.

Strängt förbjuden att tugga på något hårt på 3 månader.

Men det är just nu skitsaker.

Nej herregud nu somnar jag snart. Måste lägga ner telefonen & sova lite middag. Sov gott, det kommer jag.

Porslinet krackelerar

2014-10-30

Nu är vi framme på hotellet i Danmark. Ett sjukhushotell.

Men jag börjar krackelera. Likt en porslinsfigur där små bitar börjar falla av och färgen släpper.

Det började med mötet med alla gamla kollegor på jobbet. Jag har saknat dom alla. Men jag märker att jag blivit extremt stresskänslig de senaste åren. Att krama alla, skratta, le prata med flera på en gång, nya kramar fler lyckönskningar. När vi åkte därifrån va jag så slut i huvudet. Jag orkar inte. 

Jag har vart extremt åksjuk i bilen idag. Stannat för att nästan spy, spänningshuvudvärk som inte låter sig påverkas av några tabletter. Bara en extremt jobbig & stressande känsla i kroppen.

Och Ullared Gekås på det, när höstlovet är i full gång. Jag va tvungen att verkligen fokusera. Tänka bort alla andra människor. Andas lugnt och inte stressa. Men kroppen har redan svarat med full kraft på min lilla borttappade porslinsbit. Nu är jag i klorna på stressen & det enda jag faktiskt längtar till nu är måndag. För ångest & oro är inget jag mäktar med nu.

Jag har haft det förr och det är krävande, energislukande och tungt. Inget jag behöver just nu.

Även om jag inte låtit mina tankar sväva runt operationen så mycket så ligger en del av mina omedvetna tankar där hela tiden. Nu börjar dom göra sig påminda. 

Jag vill bara få det gjort nu, det är så nära så nära. 

Lägg mig på bädden, låt mig få sova och väck mig sen för att se min familj igen.

Det är faktiskt allt jag vill just nu.

Jag vill släcka allas oro.

Inklusive min egen. Det här har trots allt varit den värsta tiden i mitt liv, även om jag handskats med den bra. Men lugnet som jag haft, har hamnat i ett blåsväder & är svår att greppa i emellanåt. Därav huvudvärken & illamåendet.

Men hur vi än gör så är tiden alltid på ens sida när man vill framåt. Innan man hunnit blinka har det här året gått & jag är tillbaka till mig själv.

Mig själv plus lite till, lite annat och några tillägg.

Men tillbaka

Mot köpenhamn

2014-10-30
07.00

Mammsen på plats. Nu drar vi mot ett nytt kapitel! 

Fuck cancer!!

Kicka lite cancerass

                                                                               2014-10-29

 

 

 

 

Som sagt. En blogg är född.

Trodde väl aldrig jag skulle dit igen. Men å andra sidan trodde jag nog aldrig jag skulle ha ett behov av att få dela med mig av den här anledningen. Eftersom jag vill ha något slags tidsflöde i bloggen så kommer jag lägga över mina gamla Facebookinlägg där innan nya får plats. Därför känner kanske många känner igen det som står. Men efter operationen ska jag försöka fokusera genom morfindimman och skriva.

Men nu är jag här. I tryggt förvar hemma i min säng. Nedbäddad. Huset är tyst då Junie är hos sin pappa och hundarna är hos hundvakterna. Bara jag,Tomas och resväskorna. Men det är svårt att veta vad man packar för en 2 veckors sjukhusvistelse. Mjukisbyxor, iPad & hörlurar känns viktigast nu. Och fotot på Junie. 

Min älskade fina Junie. Som kramade mig så länge idag när vi sa hej då. Tanken jag försöker hålla undan men som ändå snuddar vid mig. Tänk om det är sista gången vi ses...

Tänk om något går fel. 

Jag blir nästan avtrubbad av sorg bara på den tanken. Den får inte ta plats, men den svischar förbi och lämnar en klump i min mage. Jag har inte skrivit något brev till henne om nu något skulle gå jävligt fel. För jag tänker inte låta det hända. Kanske också för att litar på hennes egen förmåga att vara empatisk, godhjärtad, & klok. De egenskaper som kan ta en långt fram i livet. Att jag älskar henne gränslöst är ju en självklarhet. Hon är ju mitt hjärta.

Så jag vänder om och tänker:

Fy satan va skönt att få krama henne om en vecka igen!! Då kommer hon ner med min älskade storebror. Han tar henne med sig för att hälsa på i Köpenhamn! En hjälte i mina ögon. Inte för att jag räknar med att vara pigg & alert men jag räknar med att leva då. Förhoppningvis tillräckligt "nykter" för att kunna krama dom båda.

Det längtar jag nog mest efter nu. Att operationen är över. Att få bli sjuk efter operationen men att få bli helt frisk också. Utan cancer.

Då ska jag bli den där halvt normala 34-åringen som jagar magrutor på vardagarna med bästa vänner & frossar i skräpmat på helgerna. Hon som leker kurragömma i skogen med hundarna & är så sugen på att utbilda rottisen till terapihund, avla mer på griffonerna & nörda runt på utställningar. Hon som träffar sina vänner så ofta hon hinner. Som smygtittar på Tomas utan att han ser och bara känner så mycket kärlek. 

Hon som vill lära sin dotter att bli en bra människa men inser att det redan är klart. Som längtar efter att få känna magens rörelser fullt ut den här gången när bebisen sparkar.

Hon som har planer för livet, imorgon, om en månad & om 1 år. 

Just den där vanliga människan som småfiser, pillar näsan, älskar, skrattar och gråter. Precis som en vanlig människa bör.

Men först ska hon bara kicka lite cancers ass.

FUCK YOU CANCER

2014-10-28
Klockan 02.21

Att vakna ut sin nattsömn av att man sväljer varannan sekund & när man vaknar till liv inser att det rinner blod ner i halsen. 

Det är då man längtar till den där operationen som ska befria mig från parasiten mer än någonsin. 

Inte ens sova får man göra i fred. Räcker det inte med att du finns med i varenda rörelse jag gör annars. Sova vill jag göra utan dig & dina drömmar och med tryggheten att du låter mig vara då. 

Så dra så jävla långt bort du kan. 

Det är ingen, absolut inte en endaste som vill ha med dig att göra. FUCK CANCER.

Fattar du? Dra försvinn och gå och dö din jävel!

Dina dagar är räknade. Du gav dig på fel person.

Cancergalan ur nytt perspektiv

2014-10-27


Det är en fruktansvärd märklig känsla att se på cancergalan i år. Den är så märklig för att hur stor empati jag än haft för dom på TV:n förr om åren, så är den känslan så mycket mer i år.

Nästa år kan jag stå och säga: 1 år & 21 dagar.

Idag är det 21 dagar sen jag fick beskedet. Förmodligen de längsta 21 dagarna i mitt liv. Hur va allt innan jag blev sjuk, hur såg jag på livet, på familjen & på vännerna.

Jo det vet jag faktiskt. Jag såg dom på exakt samma sätt som idag. Som en stor gåva och ynnest att få ha. Jag har alltid uppskattat mitt liv. Ofta tänkt på hur jag har allt jag önskar mig.

Men jag sitter med ett mörkt moln nu också. Ett moln jag aldrig haft över mig förut. Ett orosmoln som böjar mata mig med frågor. Vad händer om den kommer tillbaka, sprider sig, tar över. Måste jag då skriva det där brevet till Junie som ger henne alla mina tips inför framtiden med killar, jobb & medmänsklighet. Måste jag med ångest över att lämna henne utan mamma, skriva det?

Jag är inte rädd för döden. Det är jag inte. Men jag vill inte lämna mina soldater i sorg som sliter hjärtat ur bröstkorgen på dom. En saknad som aldrig går över som aldrig blir bättre. Min syster. Jag vet hur orolig hon är. Mina bröder, min pappa.

Min mamma. Tomas. Hur ska jag kunna lämna dom för att gå vidare utan mig? Min enda tröst i det är att vi ses en dag igen. Och att jag väntar på dom frisk och kry.

Jag vet att min prognos ser bra ut idag. Men jag kommer alltid leva med rädslan i kroppen. Har beskedet en gång levererats till dig finns skräcken alltid där.

Men också därför väljer jag idag och resten av mitt liv, att leva.

Jag tänker gifta mig en dag med min Tomas

Jag tänker ge Junie sina småsyskon.

Jag tänker galoppera på snabba hästar över blomsterängar med Stina.

Jag tänker få dom där förbannade magrutorna tack vare Madde.

Jag tänker fortsätta föda upp griffoner med min bästa klippa Sara

Jag tänker bli likadan som min fantastiska mamma Piia.

Jag tänker se när min pappa Hans flyttar in i sitt drömhus permanent.

Jag tänker se min lillebror Lucas skaffa sin familj & bli tidernas bästa far.

Jag tänker springa en mil med min förebild & storebror Jonnie.

Jag tänker fortsätta att alltid finnas för min älskade syster Sofia.

Jag tänker leva vidare med varenda en av mina fantastiska vänner, min familj och alla som finns omkring mig.

Så är det bara. Jag har lovat er att vara kvar. Och så många människor vågar jag inte svika. Tänker inte svika. Inte för att cancern vill ta mig.

Vad som helst kan hända mig. Vilken dag som helst. Man vet aldrig när en spelare plockas ur livets spel. Vems tur det är att få pusselbitarna kastade upp och ner. Man vet aldrig när man måste logga på knä med tårar rinnandes ur ögonen och vända på alla bitar och försöka få ihop dom igen. Bara någorlunda i varje fall så man kan spela vidare lite grann.

Att få vakna upp imorgon är det bästa som kan hända. Att få kyssa sin dotter god natt på pannan, säg att man älskar henne av hela sitt hjärta. Höra hur hon säger det tillbaka. Det är livet.

Precis så enkelt och kravlöst som det behövs.

 

Mina fantastiska syskon & jag

Lite ytlig aggressivitet

                                                              2014-10-27

2 Aggresiva saker just nu: Samsungs paddjävel åker snart ut genom fönstret.

Samt att det här med att skriva till en blogg är tidskrävande när man måste skriva på paddjäveln.. Men jag skriver & snart kommer adressen till den då, förhoppningsvis färdiga sidan. Kontakter är det bästa man kan ha & idag kan jag bara tacka min guide i bloggvärlden Jennifer. Med mig till sjukhuset kommer definitivt INTE paddan åka med för då är risken att jag blir inlags på psyk istället. Jag får helt enkelt ta och damma av min gamla laptop. Jag vill ha ett tangentbord (fixat) och en mus istället för att klicka på skärmen. En minidator hade vart fint men det är lite väl vardagslyxigt bara för att blogga på. Känns skönt att bara ha småbekymmer att fokusera på ikväll, men med tanke på hur ARG jag kan bli på det så är det nog bara tur att cancern inte lockar fram dom sidorna hos mig. Jag och teknik är inte en perfect match tyvärr... Nu tar jag mina små bekymmer och tackar för mig. Hörs imorgon, då är det en vecka kvar...