torsdag 19 februari 2015

Den nakna sanningen - tomrummet

Först vill jag varna alla känsliga för bilden på min tandlösa mun längre ner.  




På ett sätt hade jag redan på känn att det skulle bli tungt hos käkkirurgen idag. Det kände jag redan när dom ringde igår och frågade om jag vill testa ta ut plastgomen jag har i munnen.
Vad finns där under, hur kommer det kännas, kan jag äta & kan jag ens prata? Jag blev nervös men bestämde mig för att ta tiden idag och åka dit.
Jag pratade med mina fantastiska läkare, frågade alla frågor och  försäkrade mig om att den gick att sätta tillbaka om det ändes fel.
Plastgommen jag har i munnen har setat som ett skydd för att dom tog bort en bit av min tinning och vek in i min gom. Den ser till att det inte är en gång direkt upp i näsan när tänderna togs bort. Och för att den delen skulle få läka i lugn & ro så sattes plastgommen in & med nya tamponader utbytta varje vecka så har det läkt fint. Men alltså så va det nu färdigläkt och plattan behövdes inte längre. 
Hon klippte bort ståltrådarna som satt runt mina tänder som höll plattan på plats och redan där kände jag hur känslorna började åka berg & dalbana. Verkligheten om vad jag gått igenom, att det saknas en betydande del av mig själv under den där plattan, allt kom upp. 7 utdragna tänder och hela käken borta. När hon tog ut plattan så bröt jag ihop lite grann, vågade inte känna efter utan att vara rädd för vad som fanna.Och den rädslan va befogad. Kände med tungan och det enda jag kände från mitten av munnen var ett stort tomt hål. Dett fanns ingenting där. En fruktansvärt otäck känsla. Fick tröstande ord, papper att tårka tårar med & ett glas vatten att skölja munnen. Hon gjorde rent under plattan och allt kändes bara så fel. Jag fick prova dricka lite vatten. Hon frågade något men jag kunde inte svara för  orden gick inte att forma som jag ville. Jag bara sluddrade. Vågade inte hittade modet att försöka för jag skämdes. för mig själv.  Bara så mycket verklighet och smärta. Mannen som ska göra min protes kom ner för att ta sig en titt när vi ändå höll på. Känns skönt att vara på väg med nya "tänder". Hade en innerlig önskan, att munnen skulle vara komplett till den 22:a mars då jag har öppet hus för min 35-årsdag. Men så blir det inte. Vi satte tillbaka plattan igen, några småstick med bedövningssprutan så inte ståltrådarna skulle göra ont. Nu är den åter på plats. Tycker inte om plattan heller då tamponaden som sitter ovanför svider, men den är bättre än att vara utan. Vi pratade gapförmåga, den blir aldrig detsamma igen. kan gapa nästan 2 cm, men det är allt. Men jag måste jobba mer med att fösöka öppna upp mer. Men aldrig mer en normal gapförmåga. Jag är glad att jag har den läkare & sköterska jag har. Jag känner mig trygg där & vet att dom vill mitt bästa.

Hade en tid hos hörselcentralen tidigare på dagen men det var bara ett nytt hörseltest. Hoppas den lilla operationen blir av snart också så hörseln kommer tillbaka. Bit efter bit så ska jag plocka tillbaka mina delar som cancern tagit.
Bit efter bit ska jag repa mig för att fortsätta leva mitt liv som innan.

Jag slås ner ibland, men den tro jag står på vacklar aldrig. Jag vet vart jag är på väg och det får storma tusen gånger om utan att jag ramlar ner. Jag kanske kommer hamna på knä, men då vet jag alltid att jag blir uppburen igen. Jag kommer klara det här ändå. Starkare än någonsin kommer jag peka mitt allra längsta finger mot den där jävlen som trodde den kunde knäcka mig!

Tillsammans mot cancern!

Tack också bästa underbara storebror för att du kom förbi idag. Du ger alltid tröst och förståelse.










1 kommentar:

  1. Förstår så väl, tomhet, svallande känslor, förändringar, ovisshet, mer svallande känslor. Massor jobbiga besked! Men vet du en sak? Du är bäst! Du kommer fixa det här också! Kommer du ner på knä kommer vi, dina krigare hjälpa dig upp på tå igen! <3

    SvaraRadera

Lämna gärna en kommentar & lite pepp! Ju fler soldater desto starkare krigare!
Kram