Ett möte

Under mina många besök på öron/näsa/hals mottagningen hösten 2014 så hade jag oftast en och samma läkare. Hon gjorde undersökningar, brände blödande blodkärl & gick upp med kamera i näsan flera gånger. Men trots allt detta så löstes inte mina bekymmer. En röntgen gjordes där det konstaterades att min nässkiljevägg var sned & trots att jag svarade nej på frågan, om jag fått en smäll på näsan så var det bara konstatera att något hänt. Näsmusslorna va påverkade och en operation av näsan gjordes. Jag sövdes ned rätade ut nässkiljevägen och tog bort en del av näsmusslorna. Men trots det så återkom samma symptom bara några veckor senare.Och vid varje behandling, varje gång saker stoppades upp i min näsa så sa mitt låga blodtryck till mig att det var bäst att svimma av lite.

Jag vet att jag frågade henne om en till ordentlig röntgen för att få veta att det inte var cancer eller något liknande. Men fick svaret att det va oerhört ovanligt att ha cancer där så det var inte det.

Efter många besök och många frågetecken så fick jag en röntgen och en läkare på käkkirurgen gick in och tog ut en bit ben från min käke och skickade på analys.

Den 1a oktober 2014 satt 3 kvinnor i undersökningsrummet för att ge mig beskedet. Bland annat min läkare från Ö/N/H.

Hon är bara något år äldre än jag, en lugn trevlig kvinna som jag vet gjorde det hon trodde va rätt.

Men tyvärr missades hela tumören ganska länge innan svaret kom.

Det gjordes en intern utredning på hela mitt fall för att se vad som kunde gått snett. De  kom fram till att ingen hade kunnat gjort på ett annat sätt. Eller snarare hade ingen misstänkt saken då jag faller utanför dom "kriterier" för att få den här tumören. 

Idag när jag var på sjukhuset för att se varför min ständiga infektion inte ger sig så stötte jag på den kvinnliga läkaren. Hon gav mig en stor kram & gratulerade till Billy som låg i vagnen. 

Hon berättade att hon skrivit ner allt som hänt för att det ska undvikas att det händer igen. Hon hade frågat förut om detta var okej att min historia kom ut för att uppmärksamma andra och självfallet va de det. För att alla fall inte är likadana & att uppmärksamma att även "omöjliga" saker kan hända.

Jag tycker mig se sån ånger i hennes ögon och jag säger att 

- det är sånt som händer. 

-ja men med facit i hand så borde jag sett det. 

-Ja visst, men det är lätt att vara efterklok säger jag och ler lite. 

Men sedan får jag också chansen att säga det jag velat säga länge men aldrig fått tillfälle.

Jag får säga henne att jag inte är arg och inga "hard feelings" finns från min sida och jag vill att hon ska veta det. På riktigt. Människor gör misstag, man är ingen gud som kan se och göra allt rätt och därför kan jag inte döma en ensam människa till att det här drabbat mig och att det gick så lång tid innan det upptäcktes.

Hon sa att hon har gått igenom det här fallet tusentals gånger i sitt huvud och jag vet att det stämmer då hennes kollegor sagt att detta är något hon inte mått så bra över.

Därför känns det så bra att det kanske va skönt för henne att höra min syn på det hela.

Människor gör misstag, även när dom inte får eller bör. Men det händer. 

Och ingen blir lyckligare av att lägga skuld på någon annan och ingen blir lyckligare av att gå med skuld hela livet.

Jag hoppas hon känner en liten lättnad över att vi sågs, det känner i varje fall jag.

Hon är en bra läkare som fick ett stort bakslag då hon inte hittade nålen i höstacken, men vem skulle gjort det. Ingen visste ens om nålen, hur ska man då veta att man ska leta efter den.

Jag är glad att jag stötte på henne idag. Ett steg till bort från de.