lördag 9 januari 2016

Är det dax nu?

Jag kanske inte ska tänka så mycket och inte låta andra åsikter ta över mitt flöde. Jag kanske bara ska sätta mig ner och låta allt komma i den takt och ordning som det blir. 
Ord efter ord & rad efter rad kommer sakteligen hamna på rätt plats och det är då mitt pussel börjar ta form. 
Tankar som gror och vill växa kommer få komma till sin rätt, om jag bara börjar öppna upp dom slussar som slagits igen. Väcka upp och gå igenom allt som varit & allt som har hänt. 
Men vart är början, från och med när blev jag den jag är idag. Hur ska det fångas på rätt sätt och bli en intressant vinkling av ett vanligt människorliv. Vad gör mig unik och inte som alla andra när det är exakt en sådan person jag är. Jag är varken mer eller mindre än någon annan. Vem som helst hade klarat av det här på samma sätt & tom bättre. Men aldrig kan man se hur man själv är om man inte får ta del av livets hårda utmaningar. 
Kanske blir min resa en speciell sådan för att jag får vara med i den? Men det gör inte mig mer spännande än någon annan. Jag har bara möjligheten att skriva om allt inifrån kärnan och se allt från en annan vinkel. 
Vad vill jag förmedla och vem vill jag beröra och ge ett hopp om livet?

Ett annat sätt att se på saker, att kunna uppskatta de små ljusglimtarna när allt är mörkt.
Är det unikt eller finns överlevnadsinstinkten hos oss alla. Eller va det inte instinkten som fick mig att ana hur allt skulle gå. Var det så att jag kunde lita på livet & bara veta slutet på den här avtagsvägen.
Var det så att jag kunde känna mig trygg för jag visste att livet tog hand om mig?
Just den här avtagsvägen har kommit till sitt slut. Nu är jag tillbaka på min vanliga, fast samtidigt nya väg som ska leda mig vidare på nya uppdrag. Det är nu jag ska försöka se meningen med det som hände och ta tillvara på händelserna jag fick vara med om. Det är nu det ska ges tillbaka, kunskapen jag har fått. Det tillsammans med min kärlek till att vilja beröra ska komponera ihop svaret på varför just jag fick vara med & varför jag är kvar i livet.
För jag kan inte låta det här gå i graven utan att hela berättelsen får komma ut. 
Så kanske ska jag bara sätta mig ner och skriva, låta allt få sin plats på pappret & låta känslorna bilda sina kapitel utan att jag tänker för mycket.

När jag känner att allt är där det ska så får jag börja ta tag i det stora, att bygga ihop allt och hoppas det ger ett bra resultat.

Och en dag, om livet har det som uppdrag åt mig så finns jag i bokhandeln till slut. En självbiografi om en helt vanlig människa som hade fått ett helt vanligt öde men som hade som uppdrag att få ner det på print.
Inte för att hon på något sätt var annorlunda än andra utan för att detta var hennes öde & ödet sa åt henne att använda sin skrivarkärlek till att berätta för andra.

För att kanske kunna hjälpa.










Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Lämna gärna en kommentar & lite pepp! Ju fler soldater desto starkare krigare!
Kram