Livet skuggorna och jag

Hornet har blåsts, signalen är ljuden. 

I den varma försommarluften tornar det upp skuggor bakom mig. Som på befallning kommer dom en efter en. Samtidigt känner jag styrkan i mig växa, jag känner hundratals händer på mina axlar som för att sprida energi i min kropp och ge mig styrka att klara av. Det finns ingen tvekan, det finns bara tro. När känslan av värmen tornar upp bakom mig så vet jag att jag inte är ensam. Som på en given signal är armén bakom mig igen, stöttar tar emot och bär fram. Jag är inte rädd. 

Jag är beslutsam och lugn.

Jag vet inte vad som väntar men när får vi ens veta det i livet?

När är livet förutsägbart och inte nyckfullt? Det enda vi med säkerhet vet är gårdagen och timmarna bakom oss. Framtiden är ett blankt papper. I 34 år fick jag leva bekymmersfritt och utan tragedier. Sakta fylldes mitt dåliga självförtroende med styrka och en tro på mig själv och på livet. Livet är min egen Gud. Jag tror på det och jag tror det vill ha mig kvar. Jag tror att jag ska fortsätta lära, ge tillbaka och förmedla något. Jag missade något som jag måste lära mig så vi måste ut på avtagsvägen igen livet och jag. Men jag ska hålla livet i handen. Inte för hårt och inte för löst utan bara självklart. För att om jag tror på att vi ska gå genom det här hand i hand så gör vi det. För jag litar på livet och livet litar på mig. En dag måste vi skiljas åt men vi är inte där än det vet vi båda två. Det vet skuggorna också det är därför dom sluter upp. För att alla vi tror på att livet ska fortsätta. Mina skuggor gör mig stark och dom är mina osynliga krigare. Jag känner inte dom alla men jag känner dom i mitt hjärta. 

Mitt i allt kaos så är tacksamheten min största känsla. För när signalen ljöd kom skuggorna fram utan tvekan. 

Jag tror på livet.