Örebro universitetssjukhus.
Gråa fula tunga byggnader men med fantastiska människor som vandrar i korridorerna.
När jag blev sjuk så fick jag åka på 3 dagars utredning där och kom då i kontakt med en överläkare - Mathias.
Han ingav sådan trygghet mitt i all kaos och hans kunnande va en famn att vila i. Mathias åkte även ner till Köpenhamn för att se på min operation. Han vet alltså allt om min resa.
Idag när jag skulle till plastikkirurgen för att prata lite återuppbyggnad av ansiktet så passade mamma Piia och jag på att fråga om Mathias hade en stund över för att säga hej.
3 minuter senare kommer han upp till avdelningen med sitt lugna varma leende.
Han har kontakt med Västerås och vet allt om metastaserna. Vi pratar lite allmänt och han säger att jag ser inte sjuk ut utan pigg och stark - vilket jag också känner mig som. Han berättar också om den operation han vet att jag funderar på och säger att han kommer i sådanfall att vara med på den. Då känner jag mig trygg. Ett litet tag senare är det dax för min avtalade tid hos Dhafir som ska se på mitt ansikte. Dhafir är också en man man känner trygghet hos. Ärlig och öppen och ser på mitt ansikte som en målarduk där han står redo med penslarna.
Vi kom fram till att det finns 3 olika alternativ just nu att skapa om mitt ansikte på.
Den stora, mellan och den lilla operationen kallar jag dom.
Den stora går ut på att ta ben från mitt underben och sätta in som en ny överkäke. Sen fäster man blodkärl under mikroskop från halsen och in till benet och vävnaden. Sen får man hoppas att det läker som det ska. Min fördel är att jag är ung och stark och ickerökare. Men det kan vara en svår läkningsprocess då området det ska sättas i är strålat. Det som gör att jag tvekar nu (efter att ha vart rätt säker på att jag vill utföra den) är att det förmodligen inte sätts in tänder förens efter ett år. Vilket betyder ett år utan tänder i halva överkäken. Det orkar jag inte gå igenom igen. Jag var utan tänder i 4 månader efter operationen, det är ingen rolig känsla. Man kan även i mindre vanliga fall få problem med benet där benbitar är borttagen och tanken på att inte kunna vara aktiv gör mig lite nervös. Min förhoppning hade även vart att man kunde förändra positionen mitt ena öga hamnat i men det verkar klurigt. Ögat är insjunket efter strålningen då vävnaden dog där. Det gör att jag inte kan sminka mig längre vilket gör att jag ständigt känner mig rätt grå och trist.
Ögat rinner, kladdar och jag saknar dessutom tårkanalen. Fråga mig inte hur det går ihop. 1 vecka på sjukhus och kanske 2-3 veckor sjukskriven. Ett bekymmer var också risken för att se mager och utmärglad ut då det blir ben precis innanför kinden och ingen mjukvävnad utanför som skyddar.
Mellanoperationen lät lite bättre men kan ändå bli en trist historia.
Man kan nämligen skära bort en bit fett från magen och placera i ansiktet.
Då slipper man risken med den kantiga benbiten. Men det finns en risk att det blir tungt och hänger ner som på en person med ansiktsförlamning. Det kan bli så och det är svårt att veta i förväg som jag förstår.
Sen har vi den lilla operationen som är samma som jag var på väg att göra innan metastaserna uppdagades.
Man tar helt enkelt fett från magen/midjan och sprutar in i området. Den skarpa kanten under ögat är svår att få bort men själva operationen är helt ofarlig då man använder sitt eget fett. I värsta fall försvinner det från stället man injicerar det på och man får göra om det. Men det är en snabbare, mindre och enklare operation. Vilket betyder att man kan göra om den ifall det inte blev så bra som man önskade från början.
Jag kan ha kvar dom tänder jag har idag, även om en del av mig önskade få bort protesen som får mig att känna mig som 180 år. Den sitter över hela gommen och när jag i sällsynta fall äter så fastnar det under den och den tar bort känslan av maten i munnen även på den sidan där jag har känsel. Men jag kan ta ut den och komma in med en tandborste vilket jag inte skulle kunna om jag fick permanenta tänder då jag bara kan gapa 1,5 cm.
Så, Dhafir och jag kom överens om att han skulle ta upp mitt fall imorgon då dom hade möte alla kirurger. "Alla vet vem du är" sa han vilket gör att jag inser hur unikt mitt fall måste vara. Men ska man göra avtryck i livet måste man väl klämma i ordentligt.
Men som det ser ut nu så blir det den lilla operationen som står på schemat igen.
Ett litet sista (men inte dåligt) alternativ är att få en specialdesignad fejkad hudbit att limma på i ansiktet och sminka över. Jag fick träffa en kvinna sist jag var i Örebro som gör såna till folk som inte har öron eller näsa kvar. Så varför inte en bit kind?! Kan man ändå inte göra något av varken ögats position eller gapförmågan så känns vitsen av den stora operationen lite bortblåst.
Så, det är läget just nu. Vad som händer framöver återstår att se. Men det är alternativen!
❤️
SvaraRadera