Livet skuggorna och jag

Hornet har blåsts, signalen är ljuden. 

I den varma försommarluften tornar det upp skuggor bakom mig. Som på befallning kommer dom en efter en. Samtidigt känner jag styrkan i mig växa, jag känner hundratals händer på mina axlar som för att sprida energi i min kropp och ge mig styrka att klara av. Det finns ingen tvekan, det finns bara tro. När känslan av värmen tornar upp bakom mig så vet jag att jag inte är ensam. Som på en given signal är armén bakom mig igen, stöttar tar emot och bär fram. Jag är inte rädd. 

Jag är beslutsam och lugn.

Jag vet inte vad som väntar men när får vi ens veta det i livet?

När är livet förutsägbart och inte nyckfullt? Det enda vi med säkerhet vet är gårdagen och timmarna bakom oss. Framtiden är ett blankt papper. I 34 år fick jag leva bekymmersfritt och utan tragedier. Sakta fylldes mitt dåliga självförtroende med styrka och en tro på mig själv och på livet. Livet är min egen Gud. Jag tror på det och jag tror det vill ha mig kvar. Jag tror att jag ska fortsätta lära, ge tillbaka och förmedla något. Jag missade något som jag måste lära mig så vi måste ut på avtagsvägen igen livet och jag. Men jag ska hålla livet i handen. Inte för hårt och inte för löst utan bara självklart. För att om jag tror på att vi ska gå genom det här hand i hand så gör vi det. För jag litar på livet och livet litar på mig. En dag måste vi skiljas åt men vi är inte där än det vet vi båda två. Det vet skuggorna också det är därför dom sluter upp. För att alla vi tror på att livet ska fortsätta. Mina skuggor gör mig stark och dom är mina osynliga krigare. Jag känner inte dom alla men jag känner dom i mitt hjärta. 

Mitt i allt kaos så är tacksamheten min största känsla. För när signalen ljöd kom skuggorna fram utan tvekan. 

Jag tror på livet.

"Jag har tyvärr ett dåligt besked".

Den som sa det hade rätt. Vart man än har haft cancer så sätter det sig till slut i huvudet.

Den ständiga ångesten över minsta lilla felkänsla i kroppen och svaret på den årliga röntgen.

Tankar som snuddar vid i hur det skulle behöva vara att ringa dom där samtalen igen. Samtalen till dottern, mamma, syskon, pappa och vänner.

Och att se på sina barn och veta att dom kanske kunde bli moderlösa om det ville sig riktigt jäkla illa.

Svaret på förra årets röntgen va en pärs. Jag fick ett samtal av en sköterska som ville att jag skulle komma in två dagar senare. Jag frågade om svaret på röntgen hade kommit och svaret blev ett kort - ja.

I två dagar gick jag med en grov ångest över att något va fel. 

Varför ville dom annars ha in mig?

Två dagar gick och dagen kom. Med hjärtat i halsgropen. Väl inne så satte jag mig skakande ner i den bruna undersökningsstolen och frågade vad svaret var. Beredd på det värsta.

Men allt visade sig vara tipptopp och detta va bara min 3-månaders kontroll och dom slog ihop det.

I år sa jag till min läkte att dom inte fick göra så och hon förstod min rädsla där och då.

Men den här gången blev det värre.

Jag har redan varit på rutinkontroll för det här kvartalet och när samtalet kom och sköterskan bad mig komma in på torsdag sa jag ifrån.

Jag sa att min läkare lovade mig att inte göra så mot mig. Sköterskan sa att hon skulle kontakta läkaren och vi la på.

Ångest, tick tack, klockan går och inget samtal kommer. Klockan blir efter 17 och jag tänker att läkaren gått hem.

18.14 sitter jag vid köksbordet när telefonen ringer, skyddat nummer.

Mitt hjärta skenar och jag svarar. 

Det är hon. Hon ber om ursäkt att hon ringer men att hon vet att jag bad henne. Hon vill inte komma med såna här besked via telefon. Men jag vill veta för jag vill inte vänta i två evighetslånga dagar och nätter.

Så hon berättar. 

"Det är tyvärr dåligt besked. Vi har hittat små metastaser i dina lungor"

Mer kunde hon inte säga. Hon var bara så hemskt ledsen över att hon va tvungen att berätta över telefon och någonstans där bröt jag ihop. 

Andningen eskalerade och orden ville inte riktigt ta fäste. Det enda jag tänkte på var samtalet till Junie. Hur det här skulle trycka ner henne igen och aldrig låta henne komma upp och få vara en vanlig tjej. En glad tjej utan oro och ångest. 

Vi la på. Hon lovade att ringa mig och höra läget imorgon och vi behöll tiden på torsdag för att träffas och prata. Dom är fantastiska mina läkare, det är människor med medmänsklighet. Så som alla borde vara inom vården. 

Så här sitter jag nu. Med en telefon som gått varm till familjen och de närmaste. Med jobbiga jävla samtal bakom mig som måste ringas. Nu sitter jag här med en tunn hinna av oro, men med ett sinne som börjar rusta sig för kamp - igen.

Det är nu vi reser oss upp igen, för att damma av rustningen, sätta på oss hjälmarna och ge oss ut i strid. 

En strid jag inte ens hade vetat att jag skulle ut i, om inte en ny vän på Facebook sagt till mig att be om en lungröntgen samtidigt som den vanliga. Hade hon inte sagt något om det hade jag gått med dom utan att veta om dom. Så kanske har jag burit på dom här länge utan att veta om det. 

Just nu är jag ovetande bortsett från att det är 10 metastaser i ena lungan och 5 i den andra och den största är 7 mm. 

Jag är som sist fokuserad och målmedveten. Om än aningen mer skör och medveten om vården som kan tänkas vara. Det enda som gläder mig är att mitt ansikte får vara ifred. Och den operation jag skulle gjort igår, men som blev framflyttad 2 veckor blir väl förmodligen inte av. Så nu ligger mitt fokus på att bli av med mitt jäkla skavsår jag har av protesen i munnen och sen samla kraft. 

Sen ta tjuren vid hornen och rida ut stormen. 

Fuck cancer. Igen. 

Jag fick frågan: hur mår du?

Jag fick frågan om hur jag mår. 

Det är en enkel fråga men som inte ger annat än ett luddigt svar. 

Jag mår bra, förutom mina krämpor efter allt så är allt bra. Tror jag. 

Älskar nya arbetsplatsen med allt vad det innebär.

 Men min kropp säger att den behöver återhämtning. Jag vill träna, men jag kommer inte iväg. Jag orkar helt enkelt inte. Det resulterar i ond rygg, dålig hållning Och en självkänsla som åker rätt ner i backen. 

Känslan av att känna sig slapp, omusklad, grå & trist tar knäcken på en. Hatar känslan av att inte kunna bära smink som förut, inte kunna känna mig fin. För det gör jag inte, oavsett så kommer jag alltid känna mig uttittad enbart pga av mitt utseende efter C & ingen annat. Därför glor folk. Enbart därför. 

Jag börjar vänja mig men det är så krävande. Varje blick påminner om att jag aldrig kommer se ut som förr. Det påverkar så mycket, fotografering, umgänge, samlivet & allt omkring.

Jag vill kunna känna mig vacker igen, men vet att det inte är möjligt. 

Jag vill kunna känna mig stark men orkar inte ta mig dit. Jag vill hitta rätt person att bena ut mina humörsvängningar med & bara räta ut den här kroppen och själen igen.

Det känns som om det har gått 20 år fast det bara gått drygt 2. Jag behöver en personlig tränare, en utlandsvistelse i solen, en matcoach och en terapeut. 

Men jag behöver dom gratis. Jag har inte dom pengarna som behövs för att lyfta mig ur den här ynkliga sitsen nu. Landstinget har inte hittar rätt personer för mig att prata med, men jag har hittat en själv där jag känner 120% rätt. Jag skulle behöva åka en dag i veckan tills jag fått lite rätsida på skutan så jag kan segla vidare för egen vind. 

Men nu behöver jag hjälp att blåsa i seglen. Jag vill så mycket men det har vart krävande 2 år & jag måste få återhämta mig. Komma igen mentalt för att lära känna mig själv i alla situationer med mitt nya jag. Acceptera gör jag men lära mig leva med det är en annan sak. 

Allt jag vill just nu är att flyga till solen & värmen, bara få ligga & värmas upp av sol & vatten. Återhämta krafter, det är vad kroppen skriker efter främst.

Sen vill jag få hjälp att bygga tillbaka de bitar som föll av i farten efter operationen.  Från att vara fin till att vara ful. Ja det är min känsla. Sen spelar det tyvärr ingen roll vad folk säger. Så känner jag och det är min verklighet. Jag kräver ingen medkänsla eller ömkan. Men så känner jag. Men jag vill inte vara ett offer i det här och därför vill jag bygga upp allt igen. Det som går i varje fall, jag vill ha en stark kropp att känna mig trygg och nöjd med och kanske framför allt stolt! Nu känns hela jag som ett vrak och den känslan är osexig, otrevlig Och fruktansvärt ocharmig - för alla! 

Just nu mår jag såhär ibland men samtidigt är jag rikast i världen med mina ungar & familj. Att få komma hem till en som kastar sig om halsen på en och att få gosa in sig i hans lilla hals. Jag är fullkomligt galen i honom. Och så har jag min stora kloka tjej som växer upp i en rasande fart. Hon gör mig så stolt. 

Och nya arbetsplatsen är det bästa jag har gjort. Att få jobba sida vid sida med sin bästa vän är det bästa & tillsammans strör vi ut den bästa känslan vi har till våra kunder. 

Men jag orkar inte hålla ihop allt hela dygnet runt. Hus som ska städas, hundar som ska rastas, kläder som ska tvättas & sen en själv... trött, glåmig, slapp & det där ansiktet...

Hur jag mår, oftast bra om jag inte tänker så djupt ner. 

Men jag vet att det kommer efter en och jag har inte varit redo att möta allt förr. Var sak har sin tid och nu är det här den tiden.

2016

2016 är åter då jag återupplevde livet som småbarnsmamma. Året då mina krämpor efter cancern inte fick den luft de ville för mina tankar och fokus låg på bajsblöjor, blöta pussar & att älska den nya lille killen vi fått.👶🏼

 Det va det året jag såg min dotter växa upp med en rasande fart för att få fäste i vad hon anser vara det viktigaste i livet - att alla är lika värda & man har rätt att vara den man är. 👊🏽

Det bjöds på få hundutställningar men  desto fler nya valpar i kenneln & fler underbara valpköpare kom innanför vår dörr. Vänner för livet visade det sig. 💜

Ett år då jag insåg att hur mycket man än vill hjälpa andra så måste den energi som ges, även komma åter. 

Ge & ge utan att få är över. 🤚🏼

2016 är också det år där jag stolt tillsammans med en vän kunde kicka igång "en rosa hundpromenad mot cancer" på riktigt! Nu fick vi hjälp från många håll & Cancerfonden fick närmare 100.000kr tack vare oss.🎗

Det året har också gett mig möjligheten till att flytta min verksamhet & äntligen få öppna ett nytt hundtrim med min bästa vän. En era är över & en ny spännande ska börja.👭

Det var inte bara en bebis som växte upp hos oss detta år. En ny fyrbent medlem hamnade hos oss & han tog sin plats i mitt hjärta med storm och utan att fråga. Cracker Genstat "Maffin" är en självklar del av oss nu.🐶

Ett år då jag fortsatte att fundera på vad jag vill göra när jag blir stor & insåg att vi hamnar där vi ska, tids nog. Att ha tålamod med det utan att bli passiv. 🦉

Ibland måste man få hjälp att se på sig själv & med det kan fantastiska saker hända insåg jag det året. Fokusera om, lära sig att släppa tag om det gamla & fokusera framåt. 🐢

2017 har just börjat & imorgon kan vara en dag som alla andra. Men det är även ett nytt år som är här. Ett år med 364 oskrivna blad. Sorg, saknad, kärlek, skratt, svek, överraskningar, tacksamhet & värme. Vad som helst kan hända. 📝

2017, ge mig det bäst du har så ska jag vara den bästa jag kan😇

Hej jag, vem är du?

- "Men sätt dig bara & skriv" säger dom. 

Men hur då. Vart ska jag börja nu. Hur ska jag få ihop allt i slutet & i början och i mitten och däromkring? Ska jag skapa karaktärer utifrån det verkliga livet eller ska det komma nya till liv? Ska man hänga ut folk verkligen, vilka vill vara med och vilka vill vara anonyma?

-Skit i det, skriv bara så faller bitarna på plats under tiden. Men viktigast - skriv. 

Och ja jag vill och nu tänker jag göra det. Jag ska skriva om hur 2-årsdagen har gått, passerat & försvunnit. Hur dagen i ära bjöd upp till en promenad i cancerns tecken. Hur jag ännu ett år stolt kunde promenera med rosaklädda hundar & deras ägare för att malligt kunna vara en del av ytterligare 27.000kr till cancerforskningen. För jag har ju själv haft cancer. 

Cancer cancer cancer. 

Jag hatar ordet, slänger cancefondens tidning när den kommer för jag orkar inte läsa. 

Samtidigt har det just gått upp för mig att det är just så jag ser mig själv. Hon som är ärrad - efter cancer. Ni vet känslan av att ha en stor fet finne mitt i pannan, en sådan som man bara inte kan undvika att glo på när man ser sig själv i spegeln. Mitt i pannan, på den annars så fina släta hyn. För finnar har man inte i min ålder annars, så den här syns. Den lyser liksom ikapp med dom röda höstlöven som hänger på en tunn tråd på träden. Men den här jäveln hänger inte på en tunn liten tråd för den sitter fast med ett ordentligt tag på pannan och den kommer inte släppa taget på ett bra tag. Som en lysdiod som inte går att dra ur sladden på så lyser den där. Blink blink här är jag, det är ingen som kan missa den. Så känner jag mig och så har jag identifierat mig. 

Gropen i ansiktet är allt jag är medveten om när det gäller självuppfattning. Den har blivit jag. Det är också den jag tror att alla människor fokuserar på när jag träffar dom. "Herregud, hon saknar en del av ansiktet! Vad kan ha hänt, vågar jag fråga? Oj oj oj..." Och där står jag och är så förbannat mottaglig och mer än gärna berättar om hur cancern kom en dag för ganska precis två år sen och hur den skapade mig ett nytt ansikte och hur jag inte kan äta och gapa och bla bla bla. Inte för att jag egentligen vill, men för att jag är skyldig att förklara varför jag ser ut så. 

Men hallå! Stop nu. vadå skyldig liksom? Skyldig vem? Inte fan kräver jag förklaringar av folk som man möter i olika sammanhang om varför dom saknar ett öra eller om ett finger verkar ha trillat av. Det är bara så det är, men bara för att den där gropen känns hela tiden som tandläkarbedövning och bara för att jag fräser när jag pratar för att tandprotesen inte passar perfekt ännu så tror jag det är det folk ser. 

Eller så tittar dom mig fakriskt bara i ögonen så som vanligt hövligt folk gör, och då tror jag att det är det enda jag är, hon med ansiktet - efter caaaaaanceeeeern. 

Jag inser efter att det börjar bli tjatigt. För jag hörde dom orden själv. Men hur bygger man en ny identitet när man inte vill vara sin nya identitet, eller man rättare sagt trodde man var skyldig att ha den identiteten för andras skull. Jag kanske måste sluta se på mig själv ur andras ögon som om jag trodde jag visste vad deras ögon såg. Inte ser jag det stora röda stoppmärket i pannan på någon jag träffar. Så ytlig är jag inte utan ser faktist en personlighet efter de ord som hoppar ur munnen. Också energin, glöden, flowet ilskan mörkret eller vad som möter mig. Jag måste sluta vara hon med ansiktet för jag tror inte att jag är det för någon annan. Jag fattar att folk undrar, men den där finnen kanske inte är hela världen även om den sitter där och man bara känner sig som en enda stor röd sprängdfylld blema. Bakom finns insidan. Och det är ju trots allt efter den vi minns och skapar bilder om människor vi möter. Så nu är mitt nya mission i livet att ändra om min identitet för mig själv och inte se mig så längre. Jag är ju trött på skiten så då borde det falla sig rätt naturligt att inte ens vilja identifiera sig med det längre. Så ge mig ett tag så ska jag försöka mentalt klämma finnen och sen låta såret läka och sen ska jag känna mig trygg i vem jag är.

Sorg

Jag gjorde misstaget ikväll att titta på gamla bilder. Bilder från innan, från förr. Mitt liv är då & nu, innan & efter. Då när livet va glatt & maten smakade i munnen. Då man kunde ta en tugga av ett äpple utan bekymmer, då synen va som den skulle & ansiktet va vackert. Det va då. 

Tänk om jag hade kunnat uppskatta min sneda tänder, min hy, min matlust & mig själv bättre. Tänk om jag bara hade vetat att den där jäveln skulle skulle förstöra mig och se till att jag aldrig fick leva som förr igen. Tänk om jag vetat det & bara kunnat njuta än mer av maten, av att få i mig det jag ville & behövde och kanske lite mer ändå. Om att jag en dag aldrig mer skulle känna mig fin igen.

Aldrig. Inget i hela världen förutom en återställande obefintlig operation kan ge mig den känslan igen.

Jag är borta, det skal jag en gång hade är förintat & kommer aldrig mer tillbaka. 

Kvar är en mosad självkänsla med ett ständigt medvetande om dessa blickar som tittar på mig för att jag ser annorlunda ut. Sargad, hålig & hemsk. Jag har sett mig i spegeln, jag vet hur jag ser ut i min ena ansiktshalva. Jag vet & min uppfattning är vad den är oavsett vad andra ser. För mina ögon ser det som speglar sig tillbaka i spegeln. Ett monster. Ett monster som är inspärrad i sitt ansikte. Munnen går inte öppna & efter första lilla näsoperationen är det omöjligt att dra ner överläppen. Hela högerkinden är bedövad som om man vart hos tandläkaren. Näsborren stängd & den andra ger bara besvär. Jag spottar när jag pratar av tandprotesen & läpparna täcker inte tänderna längre.

Sjukdomen tog en stor del av mig & den delen får jag aldrig tillbaka. Den tog min förmåga att äta normalt. Alla matprogram, alla restauranger, alla viner, alla glassar & goda bakverk. Aldrig kommer det smaka som förr. 

Det är en så stor sorg inom mig att aldrig få uppleva det. Jag sörjer det, jag saknar det. Det finns inte mer. 

Den delen av mig finns inte mer.

Straffet är så oändligt hårt. Jag kan i stunder längta bort från denna värld för att bli fri från mitt fängelse. Jag drömmer drömmar om att jag åter kan gapa, att ögat är där det ska & att den vassa benkanten under ögat inte syns längre. Alltid är drömmen så befriande. Men alltid är den en dröm.

Jag vill inte bort från den här världen nu men ser fram emot när det är över, men inte förens det är dax. 

Jag sörjer mig, hatar det som blivit oavsett vad andra ser. Jag kommer aldrig mer bli vacker på det sättet igen. Cancern är borta & kvar blev det här. 

Sista bilden från då. Från förr. Från innan.

Röntgen

Jag vill Inte säga något.

Jag vill inte tänka på det. 

Men oundvikligt så kommer dagen närmare. Den kommer fort på ett sätt men oerhört långsamt på ett annat.

Rädslan för vad det innebär att göra en ny röntgen är så stor. 

Tänk om.

Tänk om dom hittar något nytt. 

En ny cancer. En ny operation. Gå igenom allt en gång till med fler biverkningar.

Vad händer om det spridit sig. Jag kommer alltid att vara rädd för det. 

Även om jag inte vill låta det påverka mitt sätt att se på det liv jag har idag. Men tanken på att lämna mina två barn.... 

Det skär som en kniv i min kropp. Jag tittar på min 2 månaders bebis och tänker att han skulle aldrig minnas sin mamma om jag dog. Vem skulle ta hand om mina barn, vem skulle fylla det tomrummet.

Vem skulle bära min syster, min mamma & alla andra. 

Skulle dom veta att jag vill ha "show must go on" på min begravning? 

Min begravning.... Alla ska vi dö men jag vill inte veta när eller om det är C som tar mig.

Jag vill inte göra den där röntgen om inte svaret är positivt för min del. Jag vill inte. Jag vill aldrig i mitt liv ha ett nytt cancerbesked.

Jag lider varje dag efter dom sviterna.

Ser mig själv i spegeln & försöker tycka om det jag ser. 

En överlevare.

Jag kommer aldrig igen känna mig vacker - aldrig. Jag vet att skönheten inte sitter i ansiktet utan inne i mig. Men jag hatar det cancern gjorde med mitt yttre. Jag kan aldrig dölja den delen av mig, inga långärmade tröjor eller byxor kan dölja mitt ansikte. 

Ingen spegel kommer ljuga för mig. Sanningen kommer alltid speglas tillbaka i mitt ärrade håliga ansikte.

Kanske är det nu det finns tid för eftertanke & insikt. Nu när det har gått ett drygt år, 16 månader för att vara exakt. Det är nu när allt har lagt sig, beskedet, tankarna, operationen, rehabilitering, strålningen, fysiska uppbyggnaden, graviditeten, förlossningen & nu sitter jag här. 

Jag har levt så många år det sista året & så mycket har hänt. Nu när hormonerna svallar & jag känner mig för tjock för mina gamla kläder,  jag har för svag kropp för att orka som jag vill. Nu när tiden finns att tänka för mycket på allt, titta ner på min fantastiska nyfödda & tänka på min 11-åring som kämpar med sitt. Det är då jag är så rädd att förlora om jag går in i strid igen. Tänk om.

Vad händer om jag inte är så stark den här gången. Nu vet jag ju vad som väntar.

Jag vill bara leva ett normalt liv utan denna rädsla som knackar på. Oftast öppnar jag inte för den, men nu är den så påtaglig & nära. Jag är bara så jävla rädd.

Rädd. Rädd. 

Ingen kan trösta för ingen kan ge mig svaret nu. Svaret på den röntgen som ska ge mig ett nytt år med eller utan cancer.