lördag 14 februari 2015

Ingenting blir som vanligt

Det är nu ungefär som min värld börjar snurra. När saker börjar falla på plats. Allt börjar lägga sig och man är redo att leva som vanligt. Det är då jag inser att ingenting blir som vanligt igen. Tankarna far igenom mitt huvud. Känslor som spelar spratt. Jag vill på ett sätt inte erkänna det för jag vill inte oroa. Familjen har tagit sånt lass, Mamma som burit mig hela vägen och skulle bära mig lika långt igen. Hon behöver inte att jag vacklar. Men jag gör det, Idag har mina känslor åkt berg & dalbana. Blommor och kärlek från Tomas & Junie. Tårar nära så många gånger. Flera gånger har jag bara velat bryta ihop men inte framför Junie. Jag vill inte erkänna att systrarna på onkologen hade rätt. Jag är starkare än så. Men det är starkt att våga känna och åka med i känslorna en bit och därför gör jag det. Dom får ha rätt, det är oftast efter strålningen som allt kommer, sa dom. Det är nog lugnt sa jag, jag känner mig stark & har koll på mina känslor. Det har jag också och därför väljer jag att erkänna dom nu. Jag står för rädslan, oron, det som framtiden har att ge mig. Kommer jag att bli gammal? Kommer jag vara en av dom som dör, somnar in avmagrad på sjukhuset med min familj gråtandes bredvid? Jag vill inte ens ta in dom tankarna i mitt huvud men dom finns där. Det är nu dom kommer och gör intrång. När jag har Junie här så gör dom så förbannat ont. Ska jag lämna henne? Ska hennes mamma dö i cancer.
Hur kunde det drabba mig & varför är jag en av dom. Jag vet att det inte finns något svar, jag vet att jag ska lära av det här. Men  allt som har så intensivt ägt rum omkring mig, överfaller mig nu. Jag är ledsen över att jag måste få vara med om det här. Ledsen över att aldrig få se ut som förr, jag sörjer det. Jag sörjer mig själv och det liv som är menat att jag ska ha. Det är först nu i vuxen ålder jag har hittat mig själv, vem jag är och vart jag står. Det har tagit lång tid. Låt mig då bara få fortsätta med livet, låt mig få leva och uppleva ett barn till, mammas pension, brorsans 40-års fest, systers bröllop, lillebrors familj & kanske mitt eget bröllop en dag. Låt mig få vara kvar på jorden utan stress. Bara lugnt & sansat. Kontrollerat och bekvämt. Jag ska göra allt som behövs för att leva i harmoni. Världen snurrar vidare utanför min bubbla av hjälplöshet. Den hjälplöshet vi alla har inför våra liv. Man kan bara påverka det åt ett håll annars är det bara hålla i sig. Hoppas på att vi får bli gamla och uppleva det som i stunden kanske är en självklarhet. Men jag kommer aldrig mer ta mitt liv så. Jag ska fortsätta vara tacksam för var eviga dag jag får spendera med dom som betyder allt.

Jag ser henne ligga i soffan bredvid mig. Hon sover. Och jag vill aldrig lämna henna ensam.

1 kommentar:

  1. Skrev ett inlägg som inte kom fram tydligen...
    Vill säga att det du berättar gör skillnad. Tacksamheten som vi ofta tar för given.
    Du har i alla fall fått mig att förstå vad som är viktigt i livet...
    Tack för att du delar med dig, det är fantastiskt att få följa dig. Sluta inte skriva...
    Du behövs...Var rädd om dig!

    SvaraRadera

Lämna gärna en kommentar & lite pepp! Ju fler soldater desto starkare krigare!
Kram