Livets medgångar & motgångar

Medgångar och motgångar.

Det är så livet ser ut. 

Mamma, min älskade mamma som haft världens tyngsta lass att bära sedan jag blev sjuk, hon får mera saker att våndas över. Fler sjukdomar i hennes närhet. Mera oro & mera väntan på provsvar. Frågetecken som inte rätats ut än. När, hur, varför. Frågor utan svar. Hon som alltid tänker på alla andra gör det nu ännu mer.

Men mitt i allt så vart det ändå dax för resan hon bokat med sina vänner för att få tid till åtehämtning och skratt. Sol som värmer och paraplydrinkar vid poolen. Skratt som ekar över områdert, befriande lätta skratt. Borta från vånda och tankar. Jag kan se henne framför mig, energin som kommer åter i ögonen, livet som fyller kroppen. Och det där skrattet som vi barn har lärt oss leva med, det ekande höga & befriande mamma-skrattet. Det vi älskar för att det är hon. 

Kanske var det mitt i ett sånt skratt , när musiken dånade ut i värmen och lyckan av att få skaka loss som det small och allt blev som ett uppvaknande till verkligheten. Smärta i knät. Hon åkte tillbaka till hotellet & tog värktabletter. Gick och la sig med ett ben som inte gick att böja för smärtan. Sjukhuset nästa dag. Ingen ska behöva uppsöka sjukhus på sin semester, allra minst min älskade mamma. Allra minst hon. Något i knät har gått av & hon gipsas. Hela benet från låret till foten. 

Hon får inte ens flyga hem med vanligt flyg för benet kan inte böjas. Hon kan inte köra bil, inte gå i trappor, inte komma i och ur badkaret hemma. 

Min prövning är en enda sak för mig. Men mamma får ta så mycket motgångar. Hon är den sista som förtjänar det. Mamma förtjänar att få sitta på en piedistal och bli matad med vindruvor & choklad resten av livet, inte bryta knät & oroas över allt omkring henne. Det här gör mig ledsen. Tårarar av orättvisa tränger upp. Jag vill bara åka och hämta hem henne från gran canaria med privatjet. Nu blir det sos international som får flyga henne hem, men det råder frågetecken om hur och när.  Lustigt nog flög jag också hem med dom efter operationen och nu mamma. Men samtidigt är jag glad att det va benet och inte hjärtat som sa ifrån. Men så har hon också det starkaste hjärtat jag vet. Men hur mycket påfrestningar ska det få. Om jag ska be en bön så går den till mamma, oavkortat. För att ge henne kraft och styrka att som alltid tuffa vidare i livet. Min mamma är min hjälte & blir jag hälften av vad hon är så är jag fulländad. Hon bär på en nästan omänsklig styrka att kunna se det positiva i det mesta. Hon förtjänar inte det här. Inte min mamma. 

Mamma, du är mitt allt. Älskar dig till månen och tillbaka.

Livet har sina medgångar och motgångar. Låt oss hoppas på att vårvindarna blåser våran väg. Annars blir det en skriftlig protest till... den som nu bestämmer.

Bilden vi tog innan färden gick till Danmark & operation.