Operation för sned näsa (felaktig), graviditet, cancerdiagnos, abort, operation i Danmark, Insättning av peg (slang att inta föda med som sitter i magen), inopererat rör i örat, utprovning av tandprotes, problem med rinnande öga, infektion i näsan som aldrig ger med sig som är en äcklig varig gegga med "snor" som fastnar i näsa svalg, under den tiden en ny graviditet med illamående och enorm trötthet, rosfeber i somras och uppsvullet ansikte vilket resulterade i att vara inlagd några dygn med antibiotikadrop. Massor av besök hos läkare både i västerås & örebro. Och känslan av att känna hur ens matlust sakta men säkert försvinner och förtvinar.
Tänker jag på mat nu så känner jag bara avsmak, Lukten av max eller Mcdonalds gör att jag får kväljningar. Peggen i min mage är min räddning. Den ser till att jag får i mig mina näringsdrycker som jag måste ha varje dag. Jag har ofta känt att jag förmodligen inte skulle överleva utan den. Strålningen & operationen har gjort att min smak är till viss del borta. Ingenting smakar detsamma. Konsistensen av mat i min mun är inte detsamma då jag har tandprotes & saknar känsel i halva munnen. Eftersom munnen inte kan gapa mer än 1 1/2 cm så får jag inte in mat på samma sätt heller. Och när man inte kan gapa eller flytta käken i sidled så kan m an inte justera vart maten i munnen är.
Ibland drömmer jag, senast 2 gånger denna vecka drömmer jag att jag kan gapa. Stort och fullt gapar jag. Ena gången åt jag en cheesburgare och andra gången kunde jag ta en tugga på ett äpple. Jag minns fortfarande triumfen & smakerna jag kände.
Men det är bara drömmar. Drömmar om någon som känns så avlägset.
Pegen i magen har dock gjort stundtals så fruktansvärt ont att jag inte kunnat gå upprätt. Jag har varit in till kirurgmottagningen och justerat plattan på utsidan av magen & det har hjälpt för stunden.
Smärtan kan jämfäras med att skrapa med en nål i ett öppen sår. Det går inte ta i slangen eller plattan utan att man nästan vill gråta. Det har kommit i omgångar & går över på en vecka eller så.
Nu har det varit så igen. Men den här gången ringde jag läkaren som ville att jag skulle komma in. Tack och lov så va det samma läkare som satte in pegen 26/12-14. Han mindes mig & hur svårt det hade varit att få in slangen i halsen på mig, tack och lov när jag var sövd. Han rörde på pegen och jag kunde inte annat än att skrika rakt ut. Jag fick hålla sköterskans hand för smärtan var olidlig, hemsk!
Han kunde bara konstatera en enda sak, den sitter förmodligen fel. Som jag förstod det så kan den ha fastnat i bukväggen i och med min graviditet.
Varje gång jag rör mig så drar den alltså på insidan av magsäcken, vilket gör att den inte sitter i magsäcken längre. Eller en del av den gör väl det, men inte hela.
Det finns bara en sak att göra enligt honom & det är att ta ut den.
Jag har tidigare varit i kontakt med min dietisk på sjukhiset & berättat för henne om min relation till mat & att det är ett problem. Hela det sociala med att äta frukost, lunch & middag ihop är helt borta & förstört för mig. Jag vill inte äta, vill inte stoppa saker i min mun. Jag vet hur sakerna smakar, men det stämmer inte när jag äter dom igen. Jag fick ett samtal med kuratorn & dietisten som inte hjälpte mig. Dom gjorde sitt bästa men jag behöver en ätstörningsspecialist. Jag vet vart problemet sitter & det är mentat. Inte för att dom inte försökte, men det va inte rätt för mig.
Och idag när han säger att slangen måste bort blir jag livrädd. Hur ska jag få i mig föda? Samtidigt som jag ska amma mitt barn som snart kommer?
Jag är rädd, hur ska jag få i mig mat? Ja visst, jag kan tänka att det är för mitt barn osv men avsmaken för att äta är starkare än jag kan hantera.
Jag vet att på sikt är tanken att ta bort pegen, men inte nu, inte med en förberedelse på en vecka!
Ska sanningen fram så är jag skiträdd och vet inte hur jag ska göra. Jag vill inte äta. Men jag kan inte leva på fil. Jag måste ha i mig näring så jag & lillen klarar oss. Näringsdryckerna kan jag dricka men det ger mig kväljningar. Kräkkänslor.
Jag har alltid älskat mat innan operationen så detta är så främmande för mig. Och det är så lätt för alla att säga att det är "bara att göra det".
Är du höjdrädd så är det inte "bara" att stå högst upp på ett tak. Är du rädd att prata inför folk så är det inte "bara" ställa sig inför 100 personer och tala. Det sitter en djupr rotad spärr som jag inte vet hur jag ska lossa.
Den fantastiska sköterksan idag skulle höra om jag kunde få hjälp av hennes kollega från aneroxiklilniken. Jag behöver veta hur jag ska få mina tankar att se på mat som positivt.
Hade det smakat rätt, känts rätt så hade det kanske varit lättare. Men när bröd smakar som tidningspapper och fastnar i halsen för jag är så torr i munnen så är det inte så lätt.
Jag vill helst bara lägga mig ner och grina nu, så rädd är jag för det här.
Vad gör jag utan pegen, hur ska jag kunna på en dag, få mig allt jag behöver genom munnen när jag knappt får i mig en tallrik fil i veckan nu?
Jag vet att jag måste göra det för bebisen skull, men det ställer mer krav på mig än hjälper mig.
Rädd, rädd, rädd för något som alltid har varit en stor del av mitt liv.
Men med facit i hand efter detta omtumlande år så har maten varit min stora sorg & förlust. Fick jag välja att se ut som vanligt eller kunna äta igen så är maten det jag väljer. Mat som smakar som förr och som kan upplevas som förr.
Jag längtar oändligt efter nedkomsten av vår bebis, men nu vet jag också att en stor utmaning ligger i samband med det.
Kan inte allt bara få vara normalt ett litet litet tag....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna en kommentar & lite pepp! Ju fler soldater desto starkare krigare!
Kram