onsdag 17 maj 2017

"Jag har tyvärr ett dåligt besked".

Den som sa det hade rätt. Vart man än har haft cancer så sätter det sig till slut i huvudet.

Den ständiga ångesten över minsta lilla felkänsla i kroppen och svaret på den årliga röntgen.

Tankar som snuddar vid i hur det skulle behöva vara att ringa dom där samtalen igen. Samtalen till dottern, mamma, syskon, pappa och vänner.
Och att se på sina barn och veta att dom kanske kunde bli moderlösa om det ville sig riktigt jäkla illa.

Svaret på förra årets röntgen va en pärs. Jag fick ett samtal av en sköterska som ville att jag skulle komma in två dagar senare. Jag frågade om svaret på röntgen hade kommit och svaret blev ett kort - ja.
I två dagar gick jag med en grov ångest över att något va fel. 
Varför ville dom annars ha in mig?
Två dagar gick och dagen kom. Med hjärtat i halsgropen. Väl inne så satte jag mig skakande ner i den bruna undersökningsstolen och frågade vad svaret var. Beredd på det värsta.
Men allt visade sig vara tipptopp och detta va bara min 3-månaders kontroll och dom slog ihop det.

I år sa jag till min läkte att dom inte fick göra så och hon förstod min rädsla där och då.

Men den här gången blev det värre.

Jag har redan varit på rutinkontroll för det här kvartalet och när samtalet kom och sköterskan bad mig komma in på torsdag sa jag ifrån.

Jag sa att min läkare lovade mig att inte göra så mot mig. Sköterskan sa att hon skulle kontakta läkaren och vi la på.
Ångest, tick tack, klockan går och inget samtal kommer. Klockan blir efter 17 och jag tänker att läkaren gått hem.
18.14 sitter jag vid köksbordet när telefonen ringer, skyddat nummer.
Mitt hjärta skenar och jag svarar. 
Det är hon. Hon ber om ursäkt att hon ringer men att hon vet att jag bad henne. Hon vill inte komma med såna här besked via telefon. Men jag vill veta för jag vill inte vänta i två evighetslånga dagar och nätter.
Så hon berättar. 

"Det är tyvärr dåligt besked. Vi har hittat små metastaser i dina lungor"

Mer kunde hon inte säga. Hon var bara så hemskt ledsen över att hon va tvungen att berätta över telefon och någonstans där bröt jag ihop. 
Andningen eskalerade och orden ville inte riktigt ta fäste. Det enda jag tänkte på var samtalet till Junie. Hur det här skulle trycka ner henne igen och aldrig låta henne komma upp och få vara en vanlig tjej. En glad tjej utan oro och ångest. 

Vi la på. Hon lovade att ringa mig och höra läget imorgon och vi behöll tiden på torsdag för att träffas och prata. Dom är fantastiska mina läkare, det är människor med medmänsklighet. Så som alla borde vara inom vården. 

Så här sitter jag nu. Med en telefon som gått varm till familjen och de närmaste. Med jobbiga jävla samtal bakom mig som måste ringas. Nu sitter jag här med en tunn hinna av oro, men med ett sinne som börjar rusta sig för kamp - igen.
Det är nu vi reser oss upp igen, för att damma av rustningen, sätta på oss hjälmarna och ge oss ut i strid. 
En strid jag inte ens hade vetat att jag skulle ut i, om inte en ny vän på Facebook sagt till mig att be om en lungröntgen samtidigt som den vanliga. Hade hon inte sagt något om det hade jag gått med dom utan att veta om dom. Så kanske har jag burit på dom här länge utan att veta om det. 
Just nu är jag ovetande bortsett från att det är 10 metastaser i ena lungan och 5 i den andra och den största är 7 mm. 

Jag är som sist fokuserad och målmedveten. Om än aningen mer skör och medveten om vården som kan tänkas vara. Det enda som gläder mig är att mitt ansikte får vara ifred. Och den operation jag skulle gjort igår, men som blev framflyttad 2 veckor blir väl förmodligen inte av. Så nu ligger mitt fokus på att bli av med mitt jäkla skavsår jag har av protesen i munnen och sen samla kraft. 
Sen ta tjuren vid hornen och rida ut stormen. 

Fuck cancer. Igen. 

7 kommentarer:

  1. Vad det gör mig ledsen att höra om de där jäkla metastaserna! Vilken ångest över att behöva få ett sådant resultat och även att behöva berätta för alla nära och kära :(
    Nu är det bara att dra upp till kamp, och kämpa för rätten till ditt liv! Kram / Åsa (Viksjö )

    SvaraRadera
  2. Gumman,,, Fuck Cancer , skriker ut det o gråter förbannar tycker att allt är så jävla orättvist. att DU min Madde som jag har dragit i barnvagn , passat sett växa upp, NU IGEN ska behöva Fightas, med denna äckliga jävla sjukdomen Canccer!!! Tyckte att du hade fått gå igenom allt som du skulle klara och har klarat , Jag älskar dig gumman,, tänker på dig och din familj, Min älskade syster mamma mina barn , etcetc o skickar dig all styrka,och kraft till Dig , Jag hoppas att ALLA nu skickar det så vi tillsammans kan utrota dessa förbannade metastaser som nu inkräktar i min fina systerdotters bägge lungor, Kämpa gumman,, puss o kram Moster Vonne

    SvaraRadera
  3. Åh Madeleine vilket hemskt tråkigt besked! Jag känner med Dig och din fina familj, förstår att marken gungar under era fötter.Jag vet oxå att ni besitter så mycket styrka, kraft och kärlek och att ni kommer att kämpa på och kämpa emot, det blir säkert tufft och på gränsen till vad ni uthärdar MEN Du/ni kommer att klara det.
    Devin och jag kan inte göra nåt annat än att heja på, känna med och för, sända så mycket jävlar anamma vi kan och hålla alla tummar och tassar för er kamp.
    Många varma kramar /Pia

    SvaraRadera
  4. Men va faan oxå, kämpa emot igen ����

    SvaraRadera
  5. Förtvivlad, förfärad, förkrossad och förbannad, fuck fuck fuck fuck FUCK cancer. Inte igen!!! Varför??? Jag önskar så att jag kunde göra något för dig, minsta lilla som skulle göra något bättre, lättare, enklare. Men det finns inget. Inget jag säger eller gör kan göra någon skillnad. Trots det hoppas jag att det faktum att du vet att jag och många med mig tänker på dig hela tiden ska bidra till någon sorts styrka som gör att du än en gång fixar detta. Stor kram till dig!! //Jenny

    SvaraRadera
  6. Blir så lessen att läsa vad du skriver. Det är det som inte får hända, du har kämpat o lidit alldeles tillräckligt. Men du o din familj är starka, ni klarar det!! Men jag vet hur jävligt det är då mattan rycks undan....gång på gång...men på något konstigt sätt klarar man allt. All styrka till dej❤kramar från Therese o Tomas

    SvaraRadera
  7. Kram madde, det här fixar du! ��❤

    SvaraRadera

Lämna gärna en kommentar & lite pepp! Ju fler soldater desto starkare krigare!
Kram