Nästa steg i kampen mot cancern

Efter dagens onkologrond på Örebros sjukhus så vet vi nu hur fortsättningen mot min sjukdom kommer se ut.

Det som är gjort nu efter operation att hela överkäken är borttagen för att cancern va mer utbredd än trott. Allt gick inte att ta bort men va 97 % om vi förstått rätt. 

I och med julen som nalkas med mycket röda dagar osv så kom det fram till att det bästa vi kan göra nu är att stråla innan ny käke byggs upp. 

Strålningen kommer ske i ca 6-7 veckor & vara 5 dagar i veckan.  Man kan få ont av strålningen som trots allt ger brännskador i vävnaden. 

Jag tror inte det kommer köras igång förren jag är läkt i ansiktet efter denna operation. 

I nuläget har jag inte ont. Men jag kan inte äta något utan får dricka te/saft/vatten.

Jag saknar känsel i halva tungan som hela tiden känns iskall, ingen känsel under höger öga samt ner mot näsa & läppen. Hela insidan av munnen känns mer än den ser ut. Jag kan inte bita ihop för bettet passar inte. Har sämre syn på mitt högra öga som är svullet. Spänd över tinningen. 

Nu börjat det kännas tungt. Jag ser sjuk ut, får inte äta utan sond, sover rätt dåligt och är på "permis" från sjukan.

Samtidigt ligger det i min personlighet att blicka framåt och gå igenom bara för att man inte har något annat val. Men jag känner saker ändå och stoppar inte huvudet i sanden. När det är tungt så delar jag det med er men mår jag bra så delar jag det med. Men idag har vart en tyngre dag då sjukdomen kommer ikapp en lite. Ändå är jag glad att få vara hemma igen. Sova i min säng och få gulla med en av mina hundar i varje fall. Det kommer dagar då det blir sämre & det kommer dagar som blir bättre.

Men för varje dag som går så tickar livet på. Allt man kan göra är att åka med...

Liten uppdatering hemifrån

2 nätter har vi haft permission från sjukan nu & fått sova hemma.  Oslagbart skönt att få komma Hem! 

Än så länge har bara en av hundarna fått komma hem då jag ändå är lite för trött för promenader med hela gänget. Imorgon väntar onkologrond på sjukhuset. Efter det får vi veta om det blir strålning först eller om dom sätter in nytt ben i käken före. För tillfället känns det som skitsamma om jag inte har tänder på plats. Och eftersom dom kanske måste vänta flera månader med strålningen om käken bygga först, känns strålningen mer angelägen. Allt måste vara läkt först. Finns det 3%cancer kvar så känns det bättre att ta bort den nu innan den växer till sig. Visserligen väldigt sakta, men ändå. Men vi får se va Örebro levererar imorgon. Nu är det natt här i Tibble med Tomas & Kija. 

Blir fortfarande Stum när jag ser antalet gilla & kommenterna på våran syskonbilder! Ni är magnifika människor! 👊

Hemlängtan nu!

Jag har fått så nog nu. Jag har vart sjuk i typ 11 dagar det räcker. Mestadels för att den här sängen tar knäcken på mig. Spelar ingen hur man rullar vänder eller lägger sig så gör det så ont (!) nu. Kroppen har fått nog. Klockan är 03.04 och jag har vaknat för 511 gången sen vi släckte lampan. Jag vägrar insomningstabletter också. Det va dom vidrigaste hemskaste drömmar man kan föreställa sig. Vart jag än såg runt omkring mig fanns figurer, i lakanen, duschkranen, det kröp över golvet ålade sig på väggarna. Och sen somnade man och va fast i deras värld. Hallucinationer är det vidrigaste jag upplevt! Jag har alltid levt helt drogfri på så när som alkohol & lite vanlig cigg i tonåren men fy fan säger jag bara! 

Nej så jag ligger hellre här nu & gnider svanskotan av smärta för att min kropp inte är till för att bo i en säng i flera veckor i sträck. Om några timmar så får vi packa och åka till Örebro universitetssjukhus istället. Där får vi se vad dom kan erbjuda i sängväg samt när nästa operation blir.  Det är då dom ska ta ben från mitt skelett och bygga en gom av för att kunna sätta in nya tänder! Något som inte skulle vara möjligt förut! Sen när den operationenn är läkt börjar strålningen. Sen hoppar vi allt försvinner annars får jag leva med skiten tills jag blir gammal. Det är tur den växer så långsamt.

Nähä, lite voltaren gel på ändan, lyssna på ljudbok & hoppas man vaggas någon timme till innan vi ska till SVERIGE!!!!

Tillsammans han & jag

Nu ska det vara sista kvällen i Köpenhamn. Vi hade som nu vet fått veta att vi skulle fått flyga hem igår  men sos international lyckades inte styra upp allt på så kort tid. Men imorgon är det sagt.  Vi har vart här i ca 10 dagar. Dagar som vart de värsta i mitt liv. När jag föll ner i sömngropar av tabletter så djävulen själv kröp ur väggarna , flera gånger om. Men alltid fanns han bredvid mig. Tomas. Alltid vaknade han av mitt plingande på sängkanten eller av mitt kvidande när dreglet måste bort. Översatte allt jag ville ha sagt till sjuksköterskorna men som jag inte förmådde öppna munnen om. Han som såg till att jag inte fick samma medicin igen, som aldrig lämnade min sida på alla dessa dagar. Jo 2 yogapass gav han sig iväg på själv. Annars har han legat som en trogen hund bredvid mig. Vilken hjälte han är, han vill inte lyssna på vad jag säger riktigt. Men för att jag aldrig ska tvivla på honom så vill jag aldrig glömma vad han gjort för mig. Helt osjälviskt & självklart. Han kommer för alltid vara den Klippan jag kan luta mig emot. Och jag vill aldrig se honom gå igenom samma sak. Men måste han det, så viker jag honom aldrig en tum.

Herregud vad jag älskar honom.

Min Tomas.

Nu kör vi

Nu ligger jag här i min sjukhussäng på Rigshospitalet i Köpenhamn. Sjukhuset som ska se till att jag blir frisk igen. Fast jag känner mig frisk. Men tumören har spökat de sista dagarna. Det verkar som den vet Vad som ska hända nu. Att den ska bort, ut och förintas. 

Vi har haft en mysig helg jag, Tomas & mamma. Lyckats planka på tunnelbanan x antal gånger, käkat smørrebrød, pizza, kött och allt annat som Danmark levererar i matväg! Danskarna kan!

Har fått mig en lugnande tablett nu på kvällskvisten och det känns skönt. Ingen direkt oro för morgondagen faktiskt. Jag vill bara få det gjort. Alla tankar på utseende, tänder och funderingar har lagts åt sidan för att fylla upp mig med positiv energi som ni ger mig. Klart jag tänker på operationen men snart är den förbi. Snart har en vecka gått, snart 2 och då får vi åka hem. En månad rullar på. Ett år hinner man knappt blinka åt! 

Jag siktar ditåt nu. Jag tillhör dom lyckliga som får leva. Och det är viktigast. Även om omständigheter runtomkring kommer påverka framöver. Må så vara. Nu är jag redo att göra det här.

34 dagar efter beskedet är det dax!

Hejja Köpenhamn! Hejja Birgitte!

Hejja mig! Hejja livet!

Aldrig mer detsamma, hejdå mig själv

Ingen kan säga åt mig att inte tänka på det.
Jag påminns om det så fort jag ser min spegelbild, borstar mina tänder eller äter.
Jag har alltid haft komplex för mina tänder, alltid. Men känner att jag kommit så  långt med mig själv att jag kan hantera det.

Men nu ska jag förlora 3 tänder till i överkäken. Totalt 4 stycken. Förhoppningsvis inte fler. Så kom inte och säg till mig att inte tänka på det.

Det är klart som fan jag är tacksam över att få överleva den här skitsjudomen, klart som FAN!!

Men jag kan inte dölja mitt ansikte, kan inte täcka över det med något. Jag kommer aldrig mer se ut som jag gör idag. Aldrig. Min själ är inte heller den samma, men det syns inte. Men mitt ansitke.
Aldrig mer detsamma.

Jag är rädd för vad folk som har fördomar ska tänka om mig. Tandlös. Ett stort svart gapande hål.
Jag är rädd att inte våga le igen, för jag vill inte se ut så. Jag vill inte det.

Det har ingenting med tacksamhet över livet att göra. ´

Men jag är rädd när det kommer synas utåt. Jag kan inte stå och skrika på den som glor att jag har haft en förjävlig cancer som åt upp mitt ansikte. Det funkar inte så.
Jag vet vad ni tänker svara, att skönheten sitter inuti. Men det hjälps inte.
Jag är 34 år, aldrig haft hål tändernal. Lärt mig leva med sneda tänder.
Men att lära sig leva utan!?.

Allt jag önskar i den här misären är att Tomas fortsätter vilja ha mig. Att han ser bakom tänder & ärr. Jag är rädd att kärleken ska dö. Det är jag. Rädd att inte kunna vara mig själv något mer. Men jag vet att han är en person som inte dömer så. Han ser inuti. Men rädslan kommer hänga kvar. Alltid.

Dom här dagarna ser jag mitt ansikte för sista gången, mitt leende kommer vara ett helt annat. Mina tänder kommer inte passa ihop, min känsel kommer försvinna. Min hörsel kan tappas. Luktsinne, smaksinne. Allt kan förändras. Allt.
Hur säger man hejdå till det. Till den man levt med i hela sitt liv.

Jag är glad att livet inte tas ifrån mig & att jag får behålla allt jag får.
Men jag måste få sörja det som kommer tas ifrån mig
Allt som kommer bli annorlunda. Jag måste få känna det, tänka tankarna när tänderna borstas för de sista gångerna. Se leendet i spegeln. Säga hejdå till det. Till en del av mig. Till den del av mig jag altid har varit jag.

För alldeles runt hörnet nu står mitt nya vingliga jag och väntar på mig. Tillsammans ska vi se vad vi kan göra med det vi har kvar. Hur ska vi på bästa sätt få ihop bitarna av det som finns att pussla med.
Hur ska en leende person kunna le när hon plötsligt skäms över hur hon ser ut?
Vi ska ta tag i det, mitt gamla & nya jag. Vi ska ta tag i det och se om vi hittar en lösning som gör att vi vågar le utan att täcka för handen över munnen.

Vi ska göra allt vi kan för att hitta något sätt att sätta dit något så hålet täcks.
Problemet idag är att det inte finns något att fästa nya tänder i, därför kan man inte sätta in nytt. Därav min uppgivenhet.

Jag måste få älta, måste få förbereda mig, måste få känna & tänka.


Snart vaknar jag upp till ett nytt kapitel i mitt liv. Ett liv där det alltid kommer finnas cancer och onda ting. Men där livet uppskattas mer än någonsin.
Ett blad är på väg att vändas till en blank sida.

Och jag vet ingenting...

Empati

Vet du vem du möter på gatan.

Som du tänker egna tankar om för att personen verkar vara på ett visst sätt. Jag har gjort det, jag har dömt personer för hur dom det ut, rör sig & pratar.

Självfallet är alla idioter som inte kan bete sig som en annan, som inte kan hålla upp en dörr eller bemöta dig trevligt om du frågar något. Självfallet är alla som inte är någorlunda normala någon man vill lära känna. 

För aldrig slår tanken dig vem den personen egentligen är. Bakom den bistra uppsynen, eller under den märkliga jackan som inte alls passar med byxorna. Servitrisen som knappt orkar hälsa när du vill beställa. Vem är hon. Vad händer i hennes värld & hur mår hon. Orkar hon bara inte hålla upp sin mask idag. Fallerar allt hon försöker hålla uppe, just denna kväll.

Han du går bakom kanske faktiskt är så tankspridd av sorg att han inte ens reflekterar att du vill ta emot dörren efter honom. 

Det är en ynnest att få vara lycklig, glad och orka vara trevlig. Men man ska inte ta för givet att alla kan det. Bakom varje ansikte lever en person du aldrig får veta något om. Det gömmer sig djupa hemligheter, tunga ryggsäckar och höga berg som ska bestigas. 

Men man kan inte gömma sig hemma varje dag när solen fortsätter gå upp och räkningarna fortsätter att komma. 

Man måste ut, tjäna sin inkomst och betala för sig. Men innan vi dömmer, tänk längre. Tänk på ryggsäcken hon kan bära utan att du vet något. Ju äldre man blir desto tyngre vikter få hon släpa på.

Tänk på krig. 

Trauma.

Övergrepp.

Skuld.

Depression.

Ångest.

Sorg.

Saknad.

Otillräcklighet.

Innan man sätter egna ord på människan man möter. Tänk på dig själv. Är du förtjänad att bli dömd av andras ögon som aldrig känt dig. 

Skulle du tycka om dig själv om ni möttes. Skulle du döma ut dig själv för hur du ser ut.

Fördömande tankar är så lätta.

Förstående så mycket bättre. 

Ge din empati lite plats i ditt sinne.

Jag behöver också träna på det. Men ibland behövs en påminnelse om att våra tankar inte är sanningen om någon annan. 

Vi är aldrig våra tankar.

Någon annan är det definitivt inte.