Den nakna sanningen - tomrummet

Först vill jag varna alla känsliga för bilden på min tandlösa mun längre ner.  

På ett sätt hade jag redan på känn att det skulle bli tungt hos käkkirurgen idag. Det kände jag redan när dom ringde igår och frågade om jag vill testa ta ut plastgomen jag har i munnen.

Vad finns där under, hur kommer det kännas, kan jag äta & kan jag ens prata? Jag blev nervös men bestämde mig för att ta tiden idag och åka dit.

Jag pratade med mina fantastiska läkare, frågade alla frågor och  försäkrade mig om att den gick att sätta tillbaka om det ändes fel.

Plastgommen jag har i munnen har setat som ett skydd för att dom tog bort en bit av min tinning och vek in i min gom. Den ser till att det inte är en gång direkt upp i näsan när tänderna togs bort. Och för att den delen skulle få läka i lugn & ro så sattes plastgommen in & med nya tamponader utbytta varje vecka så har det läkt fint. Men alltså så va det nu färdigläkt och plattan behövdes inte längre. 

Hon klippte bort ståltrådarna som satt runt mina tänder som höll plattan på plats och redan där kände jag hur känslorna började åka berg & dalbana. Verkligheten om vad jag gått igenom, att det saknas en betydande del av mig själv under den där plattan, allt kom upp. 7 utdragna tänder och hela käken borta. När hon tog ut plattan så bröt jag ihop lite grann, vågade inte känna efter utan att vara rädd för vad som fanna.Och den rädslan va befogad. Kände med tungan och det enda jag kände från mitten av munnen var ett stort tomt hål. Dett fanns ingenting där. En fruktansvärt otäck känsla. Fick tröstande ord, papper att tårka tårar med & ett glas vatten att skölja munnen. Hon gjorde rent under plattan och allt kändes bara så fel. Jag fick prova dricka lite vatten. Hon frågade något men jag kunde inte svara för  orden gick inte att forma som jag ville. Jag bara sluddrade. Vågade inte hittade modet att försöka för jag skämdes. för mig själv.  Bara så mycket verklighet och smärta. Mannen som ska göra min protes kom ner för att ta sig en titt när vi ändå höll på. Känns skönt att vara på väg med nya "tänder". Hade en innerlig önskan, att munnen skulle vara komplett till den 22:a mars då jag har öppet hus för min 35-årsdag. Men så blir det inte. Vi satte tillbaka plattan igen, några småstick med bedövningssprutan så inte ståltrådarna skulle göra ont. Nu är den åter på plats. Tycker inte om plattan heller då tamponaden som sitter ovanför svider, men den är bättre än att vara utan. Vi pratade gapförmåga, den blir aldrig detsamma igen. kan gapa nästan 2 cm, men det är allt. Men jag måste jobba mer med att fösöka öppna upp mer. Men aldrig mer en normal gapförmåga. Jag är glad att jag har den läkare & sköterska jag har. Jag känner mig trygg där & vet att dom vill mitt bästa.

Hade en tid hos hörselcentralen tidigare på dagen men det var bara ett nytt hörseltest. Hoppas den lilla operationen blir av snart också så hörseln kommer tillbaka. Bit efter bit så ska jag plocka tillbaka mina delar som cancern tagit.

Bit efter bit ska jag repa mig för att fortsätta leva mitt liv som innan.

Jag slås ner ibland, men den tro jag står på vacklar aldrig. Jag vet vart jag är på väg och det får storma tusen gånger om utan att jag ramlar ner. Jag kanske kommer hamna på knä, men då vet jag alltid att jag blir uppburen igen. Jag kommer klara det här ändå. Starkare än någonsin kommer jag peka mitt allra längsta finger mot den där jävlen som trodde den kunde knäcka mig!

Tillsammans mot cancern!

Tack också bästa underbara storebror för att du kom förbi idag. Du ger alltid tröst och förståelse.

"Du gör skillnad"

Ett anonymt meddelande på bloggen efter förra inlägget. En mening som ger mig så mycket, som gör att jag fortsätter dela med mig. Det som gör att jag väljer att vara öppen med allt: 

"Du gör skillnad".

Då finns meningen med allt, här och nu.

Det här är pissigt, jobbigt, frustrerande men samtidigt på något sätt så oerhört givande. 

Alla jag träffat under vägen hit. Såna som har visat hur stabilt dom står brevid mig. Även om vi inte känner varandra så finns alltid svalkande tröstande ord där, bara för mig. 

Från någon som bryr sig. 

Dom gör i sin tur skillnad. Det är det som gör att jag orkar göra det här. För om dom gör en skillnad för mig, trots att vi inte känner varandra så väl, så förstår jag bättre att mina ord kan göra skillnad för någon annan.

Min resa är inte olik någon annans, även om den är unik i sitt slag. Jag har "bara" min cancer. Andra kan ha haft en trasslig barndom, blivit utsamma för övergrepp, svält, krig, misshandel, dödsfall och massor av annat. Men min enda förlust i mitt liv är det cancern tog av mig. Det är tack och lov allt jag har att skriva om. Det finns så mycket trauman där ute, så många livsöden som får det här att blekna i jämförelse. 

Jag skriver aldrig för att få medlidande från det som hänt. Jag skriver för att dela med mig från mitt lilla öde. För att någon kanske kan få förståelse för någon annan. Jag kan vill och orkar skriva, det är som mitt kall. 

Det här är meningen med allt. Jag kan bara bidra med lite lite färg till den svarta paletten, det är allt jag kan. Men om det kan ge färg till nästa som läser, som kan föra det vidare, som hittar någon typ av tröst i min resa så kan paletten få mera färg.

Alla människor jag träffar är så spännande. Alla sitter på sin egen historia, alla har gjort val som lett dom till den platsen där vi möts & därför borde det finnas en mening med det. Alla våra handlingar i livet har gjort oss till den vi är. Medvetna eller omedvetna val. Vi är alltid resultatet av det vi gör & sättet vi agerar på. Vi har ingen annan än oss själva att skylla på. 

Lite som vi sår får vi skörda. Och jag tror vi kan utveckla oss själva genom att leva med det i medvetandet. Att våra handlingar ger konsekvenser. Alla val vi gör tar oss vidare i livet. 

Kör vi på utan att vara medvetna om våra val är risken kanske stor att vi hamnar i knipa och tycker allt skit drabbar oss & att alla går emot en. Men gör vi kloka medvetna val som tar oss framåt på rätt sätt, är chansen till ett lyckligare liv större. Inte alltid med pengar & materialistiska ting, utan med en stor dos harmoni och tillfredsställelse. 

Jag försöker leva så även om är en kamp ibland, en färskvara. Man får funderingar på varför det här drabbade mig, vad vill livet visa med det. Levde jag inte tillräckligt medvetet?

Jag tror det finns en mening med det här, även om priset är högt. 

Att jag gör skillnad.

Orden är få men gigantiska för mig. Det är ju fortfarande bara jag. Men jag blir överväldigad och stolt över det. Då måste jag någonstans ha lyckats ändå. 

Jag är fortfarande bara en av miljoner som har krokiga livsöden och förmågan att få ner det på print.

Men att kunna bidra med det lilla ger så mycket. 

Vi är alla resultat av våra egna val, vissa med bättre förutsättningar än andra kanske. Men ändå. Alla kan göra skillnad & bidra med färg till mörkret på sitt eget unika sätt. Bara vi är medvetna om våran kraft till det.

Ett underbart ögonblick förevigat av en fantastisk fotograf. Jag blev övertalad att vara med på bild av Malin & jag är så tacksam för det. Bilden föreställer min älskade fantastiska dotter & jag från igår. Vi träffade Malin på Pastillfoto och tog lite bilder. Jag kan varmt rekommendera denna mjuka fina fotograf som fick oss båda att känna oss avslappnade och som gav oss chansen till detta. Hon finns i Järfälla, Stockholm.

Instagram: pastillnu. Följ henne in i fotografiernas magiska värld.

Ingenting blir som vanligt

Det är nu ungefär som min värld börjar snurra. När saker börjar falla på plats. Allt börjar lägga sig och man är redo att leva som vanligt. Det är då jag inser att ingenting blir som vanligt igen. Tankarna far igenom mitt huvud. Känslor som spelar spratt. Jag vill på ett sätt inte erkänna det för jag vill inte oroa. Familjen har tagit sånt lass, Mamma som burit mig hela vägen och skulle bära mig lika långt igen. Hon behöver inte att jag vacklar. Men jag gör det, Idag har mina känslor åkt berg & dalbana. Blommor och kärlek från Tomas & Junie. Tårar nära så många gånger. Flera gånger har jag bara velat bryta ihop men inte framför Junie. Jag vill inte erkänna att systrarna på onkologen hade rätt. Jag är starkare än så. Men det är starkt att våga känna och åka med i känslorna en bit och därför gör jag det. Dom får ha rätt, det är oftast efter strålningen som allt kommer, sa dom. Det är nog lugnt sa jag, jag känner mig stark & har koll på mina känslor. Det har jag också och därför väljer jag att erkänna dom nu. Jag står för rädslan, oron, det som framtiden har att ge mig. Kommer jag att bli gammal? Kommer jag vara en av dom som dör, somnar in avmagrad på sjukhuset med min familj gråtandes bredvid? Jag vill inte ens ta in dom tankarna i mitt huvud men dom finns där. Det är nu dom kommer och gör intrång. När jag har Junie här så gör dom så förbannat ont. Ska jag lämna henne? Ska hennes mamma dö i cancer.

Hur kunde det drabba mig & varför är jag en av dom. Jag vet att det inte finns något svar, jag vet att jag ska lära av det här. Men  allt som har så intensivt ägt rum omkring mig, överfaller mig nu. Jag är ledsen över att jag måste få vara med om det här. Ledsen över att aldrig få se ut som förr, jag sörjer det. Jag sörjer mig själv och det liv som är menat att jag ska ha. Det är först nu i vuxen ålder jag har hittat mig själv, vem jag är och vart jag står. Det har tagit lång tid. Låt mig då bara få fortsätta med livet, låt mig få leva och uppleva ett barn till, mammas pension, brorsans 40-års fest, systers bröllop, lillebrors familj & kanske mitt eget bröllop en dag. Låt mig få vara kvar på jorden utan stress. Bara lugnt & sansat. Kontrollerat och bekvämt. Jag ska göra allt som behövs för att leva i harmoni. Världen snurrar vidare utanför min bubbla av hjälplöshet. Den hjälplöshet vi alla har inför våra liv. Man kan bara påverka det åt ett håll annars är det bara hålla i sig. Hoppas på att vi får bli gamla och uppleva det som i stunden kanske är en självklarhet. Men jag kommer aldrig mer ta mitt liv så. Jag ska fortsätta vara tacksam för var eviga dag jag får spendera med dom som betyder allt.

Jag ser henne ligga i soffan bredvid mig. Hon sover. Och jag vill aldrig lämna henna ensam.

Bara en känsla bland alla andra.

Jag har en känsla i kroppen. En känsla som säger att det räcker nu. Jag vill klä mig i fina kläder, fixa håret, sminka upp mig och kunna gå ut och vara normal. Jag är trött på att folk glor. Jag fattar inte ens att jag har stått ut så länge som jag har. Och att jag gått ut utan att bry mig. Men nu gör jag det, inte så det ska få påverka mitt liv, men jag är TRÖTT på folks blickar. Jag är TRÖTT på att se missformad ut i ansiktet, TÖTT på att sakna tänder, TRÖTT på att ögat är insjunket och olikt det andra. TRÖTT på att inte kunna äta mat. TRÖTT på att vara så torr i munnen så man inte kan svälja. TRÖTT på att ha en slang i magen. TRÖTT på att inte ha hår i nacken. 

För jag mår för bra i kroppen nu för att acceptera att jag har sviter av en sjukdom. Därför vill jag sopa igen alla spår från operation, sjukhusvistelse och strålning och bli som förut. Jag börjar må så pass bra att jag stör mig på att dras med alla biverkningar. Jag vill börja leva normalt, börja jobba och gå vidare med mina planer med livet. Men skiten hänger efter en som ett segt virus. Tiden är det enda som kan påveka. Men jag har varit så tålmodig så länge. Varför kan det inte bara få vara normalt NU!

Jag vill kunna gå ut, ta ett glas vin, känna mig fin och inte uttittad. Jag är  redo för att möta världen igen, men mitt utseende stoppar planerma. Jag vet att insidan är det viktiga och allt det där, men det handlar inte om det. 

Det h3andlar om att tålamodet är slut. Jag vill börja leva igen. Ett helt vanligt liv som alla andra. Nu, helst redan igår. Jag  vill inte vara den där "cancersjuka". Det är liksom inte jag. Hon finns inte längre. Även om hon inte kan begravas så är hon djupt undanplockad. Just nu.

Det har ändå gått 4 (nästan 5) månader sedan allt drog igång. Cancerbeskedet, aborten, operationen, rehabiliteringen, strålningen, återhämtningen och nu är jag här. Det som är förbannat synd i vissa sammanhang är att tiden är vad den är, vad vi än försöker göra med den. Den rubbar ingenting. En minut är en minut oavsett vad du vill. Inget kan göras åt det. Bara se till att nyttja minuten på bästa sätt. Men ibland vill man bara maxa tiden, se till att den går så man får se normal ut. Så att folk slutar glo. Förmodligen med all välvilja, men jag är trött på det. 

Men det är väl bara en känsla bland alla andra.

Mammas 60-årsfest i somras. Det blev min & Tomas förlovningsdag också. På bilden jag & min älskade lillebror Lucas.

Så ser det ut nu!

Efter förra veckans sjukhus besök så är allt som vanligt igen. Men det är alltid med en klump i magen man går dit. Sjukhus betyder allvar & sjukdom. Orden som ekar: "Du blir aldrig friskförklarad, tumören färdas i blodet, på nerverna och fäster i skelettet". Det är Min kropp han pratar om. MIN. Det ska inte vara några jäkla demoner i min kropp. Det är intrång mot min vilja. Olaga intrång.
Och även om han säger det han säger med allvarlig min så står min ståndpunkt kvar. Jag är frisk så länge jag inte är sjuk så det känns eller märks. Finns det celler kvar så är det så, men jag tänker leva som vanligt tills något eventuellt händer. Jag tänker inte kuva mig för att det kan finnas något kvar.
Nej, jag tänker se till att boosta min kropp med alla vitaminer jag kan, allt som gör den stark och motståndskraftig. Inget socker, mera grönt och ren mat. När jag börjar äta igen så har jag ändå inget sug efter socker, då är det bara passa på att leva rent. Då trivs inte cancern, den gillar socker och skitmat. Det är sånt som kan göra en sjuk.
I vilket fall så va vi på Örebro Universitetssjukhus förra veckan. Jag fick träffa plastikkirurger, käkkirurgen & min öron/näsa/halsdoktor. Jag har ju hela tiden sett ett jobbigt delmål i slutet på sommaren då nästa stora operation ska göras. Återuppbyggnaden av min käke. Men nu när vi pratade med alla kirurger så lät det inte så längre. Dom sa att "vi står inte och längtar efter att få sätta kniven i dig igen, du har redan varit med om en hel del på kort tid".
Så om jag har en jäkla tur så slipper jag den stora operationen om en tandprotes kan fylla den funktionen istället!
Den tandprotesen ska jag påbörja nu på onsdag, då jag ska träffa läkaren i Västerås. Om vi har tur så kan han göra en protes med tänder som sitter och fyller ut där överkäken ska sitta. Och blir allt bra till slut så får jag leva med den istället för en till  operation. Då känns det som om jag kan börja leva på riktigt nu. Jag kan ta tag i  träningen för att få behålla allt den här gången. Ingen operation som bryter ner mig så man måste börja på noll.
Jag hoppas verkligen det går.
Annars väntar en röntgen om ett tag för att se om det ser bra ut. Det känns jobbigt, jag vill helst inte veta. Jo, bara om allt ser bra ut. Annars vill jag inte höra. Jag tänkte börja köra igång med mitt liv nu & tänker inte ta fler hinder. Min kropp ska åter i min ägo. Parasitfri.
Och det räcker för min familj & för mina vänner med allt också.

Men så ser det i varje fall ut nu. Idag lever jag och mår bra & om planerna går i lås så blir jag minst 100 år!

Jag lovar sluta gnälla

Ibland blir jag förbannad på mig själv som inte var nöjd med hur jag såg ut då. Hur jag gnällde på sneda tänder & en hy som inte va perfekt. Håret är för tunt & magen som vägrar släppa fett. Idag skulle jag ge så mycket för att få se ut så igen. Bara ett normalt utseende som inte väcker allt för många blickar.

Jag börjar bli trött på att se ut såhär & nu önskar jag att det kommer tänder på plats snart. I 3 månader har jag gått och sett ut såhär. 3 månader med blickar från folk. Därför vill jag bara se helt vanlig ut igen. 

Normal.

Jag lovar att aldrig gnälla igen. 

Din dumme fan

Hej din dumme fan. 

Vad trodde du egentligen? Har du inte störrebkoll på dina offer för att fatta att du valde fel denna gången? Vi är fler och fler som inte viker oss för dig. Du kanske ska ta och förstå det nu. Du är en förlorare. Jag kan lova dig att ingen jag känner vill ha med dig att göra. Du är djupt hatad av alla jag känner.  

Men visst, jag erkänner att du har lärt mig ett och annat också. 

Du har lärt mig att kärleken till livet är större än rädslan för döden. Därför har jag mitt sikte inställt till 120% på livet och 0% på döden. Det va nog värre innan vi träffades. 

Du har också visat mig vad medmänsklighet egentligen är och betyder. Hur många människor som kan engegera sig i en enda person. Jag har även förstått att vänskap är något djupt rotat som håller i den mest ihärdiga orkan och att jag får uppleva det. 

Det finns blod och det finns vatten. Blodet som jag har och delar med min familj har fört oss till en annan nivå. Vi är så mycket starkare nu. Det har jag ändå att tacka dig för. Du har visat mig vad en mamma faktiskt gör för sitt barn, hon går faktiskt genom eld för att strida ihop med sin dotter. Och syskon, för att inte tala om dom. Dom åker mil, över landsgränser för att få vaka vid sin systers sida. Alla 3. För att hålla handen och ge kärlek och energi. 

Som du säkert förstått har jag en dotter också. Det är ditt fel att hon får äta medicin för sin oroliga mage, hon är stressad och orolig. Hon är bara 10 år!

Men vi kan prata hon och jag förstår du. Vi pratar om dig, om att du är död för oss nu. Du förstörde mitt utseende, du förstår att innan du förintades från mitt ansikte så var jag söt, snygg och rätt nöjd. Nu är inte så fallet längre. Jag är allt det där, men på ett annat sätt. Men vad vi lärde oss av det, var att jag fick en dotter som visar att hon älskar sin mamma på ett sätt du aldrig kan förstöra. Hon fann en stolthet över sin mamma, hon vill visa henne för sin klass och låta henne berätta hur jäkla stark hon är som överlevt dig. Du har gett henne en kontakt med sina känslor som inget annat kunnat locka fram. Hon kommer alltid vara en erfarenhet rikare tack vare dig.

Du öppnade hennes hjärta ännu mer.

Jag har en sambo också. Du vet han som satt dag och natt vid min sida efter att dom öppnat mitt ansikte och dödat dig. Han som säger att min själ lyser starkare nu och att hans inte ens reflekterar över hur jag ser ut. Du har gjort oss starkare. Du gav mig chansen i mitt liv att uppleva en kärlek jag aldrig trodde var ämnad för mig. En kärlek grundad på mer än utseende & gemensamma intressen. En kärlek för livet!

Och tack vare dig & att jag har turen att kunna förmedla vad jag känner så har andra människor kommit till insikter. Dom säger till mig att dom har tänkt om i livet, ändrat på saker, tagit tag i det som kanske kunde vänta till imorgon. Men som också insåg att imorgon kanske allt är för sent. Du har inte bara förändrat mig utan en massa andra människor också.

Så visst hatar jag dig för vad du har gjort mot mig, men jag kan känna tacksamhet för vad du har gjort för mig. För du förstår att människan är stark. Och människan kan ge så mycket kärlek. Och när den kärleken sätts samman så bildas en kedja av reaktioner. Den kedjan bara växer med antalet människor. Och nu är kedjan så stark så vi är som en enda stor armè av kättingar. Och vi släpper inte varandra. Det är ju synd för dig för nästa offer du försöker ge dig på, är redan fullmatad av energi och livskraft så du kommer inte lyckas. Så därför känner jag mig fri att tala på allas vägnar och kan med gott samvete säga:

Gå och dö cancerjävel!

Inte ens döden vill ha dig.