365 dagar har gått.
365 dagar med cancer i mitt liv.
Dagar som har förändrat hela mitt, min familjs och mina vänners liv. För med det beskedet så var vi inte odödliga längre. Innan så fanns det ingen som flåsade en i nacken på samma sätt.
I 365 dagar har vi varit medvetna om livets sköra tråd. Att vi alla lever på lånad tid och att aldrig ta någonting för givet.
Det är ett år jag tacksamt har levt varenda dag.
Mitt starkaste minne från det här året, då jag levde med en så innerlig tacksamhet så tårarna bara rann ska jag berätta om.
Det var en strålande sommardag nu i sommras, uppklädda barn sprang omkring och tjoade och hade stora leenden på sina läppar. En dag då barnen sjöng i kör, den blomstertid nu kommer. Sista dagen i skolan.
Där står min dotter med sina vänner omkring sig. Bländande vacker i sin nya klänning och sitt nylockade hår. Hon ler och är glad för nu är sommarlovet här. Hon står där och skiner ikapp med solen när det plötsligt slår mig, att hon kunde ha stått där utan mig. Det hade kunnat finnas ett stort hål i hennes hjärta av saknad. Om inte jag hade fått leva.
Jag är tacksam att solen sken så att jag hade mina solglasögon på mig. Tårarna brände bakom mina ögonlock. När allt var klart satt jag i bilen och bara grät. Tårar av glädje över att få vara med en sån dag. En riktig svensk vacker sommardag bland syrenbuskar och sommarlovsbarn. Mitt barn. Mitt barn och jag tillsammans. Tillsammans ett tag till.
För att en vacker dag förändras allt på riktigt, för alla. Men innan dess så måste vi leva och vara glada för vad vi har. Ta tillvara och älska.
Det är som sagt ett år som har lärt mig mycket. Det har öppnat dörrar och visat mig livet på ett annat sätt. Det prövar mig dagligen och en stor del av mig sörjer mitt gamla liv med sina "småbekymmer". Jag sörjer förmågan att vilja & kunna äta normalt. saknar att kunna gå ut & äta en god middag med min sambo och vänner. Saknar smaken i min mun. Saknar att kunna tugga och gapa. Saknar mitt ansikte, det vackra jag hade innan. Nu är jag halv. Och varje dag i spegeln ser jag bara min högra insjunkna halva. Den trasiga, den fula den opererade,
Det är rent självplågeri. Jag ska inte fokusera på det, men det tar tid att vänja sig. Jag har sett ut på ett visst sätt i 34 år. Nu är jag någon annan i spegeln. Men det är jag. Märkt av livets gång. Det enda jag kan göra är att acceptera och se varför jag är märkt. För att jag haft cancer. I ansiktet. Jag kan inte dölja det, inget smink i världen kan bygga ut en överäke och ett insjunket öga.
Jag försöker påminna mig själv om att fokusera på min vänstra sida och att tänka inåt, med hjärtat och vara glad. Det är som att ha en ängel & en djävul på axeln som slåss över mina tankar. Acceptera - fördöma. Vem vinner över dagen.
Jag får inte glömma vad jag faktiskt har gått igenom. Och jag får inte glömma den mur av kärlek som stödde upp mig under tiden. Kända & okända människor som stod ett skydd så att jag aldrig föll. Jag är glad att jag har förmågan att fakriskt luta mig och ta den hjälp som erbjuds.
Vilken familj jag har, vilka otroliga vänner! Hela resan i danmark där den 16 timmar långa operationen hölls. Min mamma & sambo som först fick ta emot ett negativt besked av en oinsatt dansk läkare. Som fick beskedet att operationen inte varit lyckad. Men sen kom operationsläkaren och berättade att det visst gått bra, men att tumören var mer omfattande och mer av mig var borta än vad som trott.
Min då 10-åriga dotter som kom med mina bröder, jag var så groggy och minns bara min hand som sträcker sig mot henne för att få hålla hennes. Hur hon ger mig en boderad tygbit som hon gjort där det står "jag älskar dig". Jag håller den bakochfram, ser inte vad det står. Hur skjutton kunde hon hålla ihop sig och vara så stark.
Syrran & mina brorsor. Dom var där. Det är först i efterhand som jag förstår allt. Dom tog ledigt för min skull, kom hela vägen ner för att finnas för mig. Den kärleken och respekten jag har för dom har växt kopiöst. Det är en familj. Pappa som oroades hemma, ringde och pratade med mamma. Alla vänner, mitt gamla arbetslag, alla satt som på nålar dagen jag opererades har jag hört. Så många som brytt sig, hört av sig och visat medkänsla. Den kraften har gett mig styrkan, den har funnits i luften i energin omkring mig. Hur alla har ställt upp.
Hundvakter åt alla mina hundar, djuren hemma som grannen tog hand om under flera månader. Vänner som ställt upp och skjutsat till läkarbesök eller bara hållit min hand. Min dotter som så självklart och utan att skämmas en sekund har släpat runt mig i affärer, tandlös och ärrad. Behandlat mig som den jag är - hennes mamma. Ingen har någonsin skämts eller tittat konstigt på mig av dom som vet vad som hänt.
Folk som inte vet tittar förståss. Jag har fått frågan om jag blivit sparkad av en häst i ansiktet och andra frågor. Men jag tar så mycket hellre frågor om vad som hänt, än tystnaden och blickarna, Jag berättar gärna, kanske berör det någon. Kanske ger det ett uppvaknande, känslan av att vara tacksam över det dom har. Kanske älskar dom lite mer innerligt när livets sköra tråd gör sig påminnt.
Att vi aldrig vet vem som blir drabbad härnäst. Du eller jag.
I det stora hela så tror jag att det enda vi kan göra när livet svänger är att acceptera. Såhär blir mitt liv. Jag kommer se ut såhär, kommer få leva med ärren och glädjen över att få ha överlevt. Tacksamheten över vad livet tog för att visa vad det istället gav tillbaka. Vi måste acceptera det stora i livet, det vi inte kan påverka. Sen kan vi vägra acceptera vissa saker och göra skillnad där. Men man kan inte lägga sig ner och dö utan att det är dax.
Du har ditt liv i dina händer så länge du lever.
Om 94 dagar säger min app i telefonen så kommer mitt liv förändras igen.
En belöning på en lång omtumlande resa kommer anlända. För hur sliten min kropp än har varit efter operationer och strålning så tyckte den att det var dax. Dax att ge oss tillbaka den pojke som vi var tvugna att ta bort innan operationen. Om 94 dagar så ska våran son födas. Hur kan jag inte vara tacksam över livet som snart har två fantastiska barn, familj och alla vänner!?
3 månader efter avslutad strålbehandling så funderade jag över om mitt illamående och spyor i handfatet på jobbet verkligen va normalt. När min vän Sara kom med graviditetstestet som visade positivt. Då släppte en del av min längtan efter den stora återställande operationen av mitt ansikte och tog en ny riktning. Livet går vidare. Här får du ytterligare en anledning att fortsätta framåt.
Jag fick inte bara livet tillbaka.
Jag fick det x 2.
Med det här vill jag tacka först och främst min mamma Piia. För att du aldrig någonsin har vikt från min sida. Hur du villkorslöst har stått där och hållit min hand. För att du är en mamma som aldrig skulle lämna dina barn i sticket. Jag älskar dig så oändligt och är så tacksam för att du är den du är med en rejäl skopa livsglädje som gick i arv till mig.
Tomas. För att du älskar mig för den jag är och aldrig fått mig att känna mig tveksam över din kärlek. Jag älskar dig över alla gränser. Tack för att du är min.
Junie. Min älskade dotter. Du är en sådan förebild för andra. Du dömer aldrig någon. Ditt stora hjärta kommer föra dig långt i livet. Ingen kan vara mer stolt över sin dotter än jag. Älskar dig till månen och tillbaka.
Sis, min fina lillasyster. Aldrig mer än ett samtal bort. Så stark framför mig fast ditt inre skrek något annat, tack för att du är du. Tro aldrig något annat om dig själv än att du är en stålkvinna.
Jonnie. Bästa kloka storebror. Jag finner inga ord. Blir mest varm i kroppen av att veta vart jag har dig. Tack för allt ditt stöd och för att du alltid funnits där.
Lucas, lillebror. Att se dig i Danmark vid min säng stärkte mig. Du är en att lita på.
Pappa, älskade pappa. Tack för att du såg livet för vad det är och gjorde slag i saken och flyttade till erat drömhus. En god sak som kom ur sjukdomen. Du tar tillvara på livet. Det gör mig så glad. Även om jag saknar att ha dig nära.
Vännerna. ALLA. Jag kan inte tacka er nog för att ni finns där. Alltid.
Härifrån & framåt, dag för dag. Ta tillvara på allt ni har. Man vet aldrig när det är över för någon av oss.
Lev livet, var tacksam. Släpp småbekymmer och det du inte kan påverka.
Acceptera det du måste och påverka det du kan.
För det här livet pågår just nu.
