Billy 2015-12-16

Plötsligt är han här, som en liten ängel skänkt från ovan.

För det är vad han är, en riktig pralin som vi fått efter det hårda år vi haft.

Ett år som jag inte kan sammanfatta riktigt då det är så fruktansvärt mycket som har hänt. Jag läser gamla blogginlägg och förstår inte att det är mitt liv som det gäller.

Men nu finns det bara en sak jag vill fokusera på & det är och det är att  vara här och nu. Lägga ner telefonen när han är vaken så vi kan mysa utan störande moment. Okej, kameran åker på då & då så jag kan stanna ögonblicket lite. Men resten är så oviktigt, jag vill inte missa något.

Vi åkte in till BB den 16 december kl 07.00 för vårt planerade kejsarsnitt som vi, efter lite om & men fick. Till en början kändes allt bra, det va äntligen dax att få träffa den som guort mig otymplig, rund, gett mig halsbränna & som terroriserade mig med karatesparkar. När klockan var 8 så började förberedelserna med katerer, dropp & byta till sjukhuskläder. När det var dax att gå in i operationssalen började jag bli nervös och jag började skaka som ett asplöv. Jag försökte mig på att andas bort alla skakningar men det gick inte. Jag la fick sätta mig på kanten av britsen medans spinalbedövningen skulle ges och höll Tomas hand för att försöka fokusera på annat. En bedövningsspruta satte  ryggen och innan jag visste ordet av så försvann känseln i min kropp från brösthöjd & nedåt. Dom kontrollerade att jag itte hade känsel & sen sattes skynket upp så vi skulle slippa se.

9.59 hördes de första skriken från honom & allt såg bra ut, jag fick se honom en sväng innan Tomas och barnmorskan försvann, klippte navelsträngen och vägde & mätte honom.

3146 gram & 48 lång. Nu var våran Billy här. Namnet hade vi bestämt sedan länge och han passar perfekt i det.

Sen fick jag åka ner på uppvaket i 2 timmar medan Tomas fick ligga med Billy på bröstet. Han var lite kall efter snittet så närhet va viktigt. Det måste ha varit mina längsta 2 timmar någonsin!

Här hade man längtat i 9 månader och när han väl var ute så fick jag inte vara där.

Väl uppe på avdelningen igen så fick jag se våran skatt & hålla honom. Det är en galen känsla när alla ens hormoner triggas igång och plötsligt så är man hopplöst förälskad i någon man aldrig har träffat förut.

Min stora dotter kom på besök med sin mormor först av alla. Junie skänkte sin älskade nalle till Billy, Solis, en gul solnalle från bumbibjörnarna. En redan djupt älskad nalle som får gå i arv & jag fick absolut inte tvätta den.

Eftter 2 dygn åkte vi hem igen, jag är inget stort fan av sjukhus och snittet såg fint ut & vi blev utsläppta. Peg-läkaren hade även vart upp till oss och sagt att peges satt så pass bra nu att en röntgen inte va nödvändig, phu!

Billy hade haft lite lågt blodsocker, det låg på 2,2 & han fick en flaska ersättnig & jag fick lite tips om hur man skulle väcka honom innan amningen. Värdet gick upp till 3.6 och allt var lugn igen. Dom spasmiska skakningarna han hade haft minskade när allt stabiliserade sig.

Väl hemma så gjorde snittet så förbannat ont när jag stod upp, det liksom brann på ena sidan. Jag vart sittande i soffan de första dygnen, eller snarare veckan. 

Sen har allt bara rullat på, folk har besökt oss & underbara presenter har kommit på posten. Jag är mest av bara i himmelriket. Även om jag känner mig som en mjölkko, så behöver jag bara titta på honom så är jag såld. Totalt hopplöst förälskad i denna lilla 3-kilos varelse. 

Dett bästa för mig själv är att min aptit har ökat! Jag kan nu dricka mina näringsdrycker istället för att ta dom genom pegen, jag har ätit smörgåsar & bullar. Kan  äta fil & dricka nyponsoppa. Mat är fortfarande svårt av flera anledningar. Men jag äter igen! Och jag kan knyta skorna, knäppa jackan, nästan sova på mage, sova utan 100 toalettbesök osv! Jag börjar få min kropp tillbaka!

Ännu ett ärr pryder mig, men det ärret vill jag aldrig vara utan, så som jag aldig vill vara utan Billy.

Och Tomas är precis den pappa som jag visste att han skulle bli, lika förälskad som jag.

Nu är ett nytt kapitel i livet här. Ett nytt kapitel som handlar om livet.

Jag välkomnar 2016 och hoppas på ett friskt år för oss alla.

Ett speciellt stort tack vill jag ge till Louisa som hade möjligheten genom sitt jobb på lasarettet att vara med under Billys födelse. Det var så skönt att ha hennes bekanta pigga ansikte framför sig när snittet gjordes. Proffsig underbar person ska är på rätt plats! Puss på dig!

Nu ska jag snusa på min bebis, dofta och ta in att han är våran. Och när jag förstår det så är det som om världen fösvinner under mina fötter, så förälskad är jag.

Älskade lilla Billy Bertilsson