Det stora.... ?

Det spelar ingen roll att jag redan vet om hur min cancer sitter i kroppen.
Men när en överläkare på onkologen beskriver det för mig så går allvaret alltid en våning djupare.
Hela min behandling är egentligen ett stort frågetecken och kommer så alltid förbli. Det kommer krympa med åren men mer vet vi inte. När jag opererades i köpenhamn så tog dom bort hela tumören, men kvar på nerverna så sitter celler. Dom gick så långt upp mot hjärnan som dom vågade men hur långt det har tagit sig efter det är det ingen som vet. Vi pratar mikroskopiska celler som inte syns på röntgen. Därför vet man heller inte hur mycket det är & det är skrämmande. Det kan handla om en mm eller mer. Ingen vet och det går helt enkelt inte ta reda på. Och det betyder också att strålningen kan gå hur som helst. Jag blir rädd när min läkare säger så. Rädd för att inte bli gammal. Men å andra sidan så låter jag inte dom tankarna ta över. Jag är medveten om dom, men dom får inte ta en övervägande plats i mina tankar. Man vet aldrig hur livet svänger & vilken dag som helst kan vara ens sista. 

Hon pratade även om skador med strålningen. Nu gav hon mig så mycket information att jag säkert rör ihop saker & jag insåg under besöket att jag borde haft med mig Tomas eller mamma. Men det talades om skador på hjärnbalken om man gick på för hårt, skador som minnesluckor och demens. Det ger mig stora funderingar på om jag tycker det är värt det om man vill gå så hårt på. Vilken kvalité  har mitt liv med dom biverkningarna? Kommer jag kunna vara mig själv då? Förmodligen inte & då vill jag inte. Jag har så mycket att leva för idag och jag vill inte tappa bort det med såna biverkningar. 

Nej, då ser jag till att hitta alternativa metoder som man läser om men som läkarna inte alltid stödjer. Läkemedel är inte bara det som doktorn skriver ut. I naturen finns oändliga resurser som hjälper. Vill man tro på det så gör man det, annars är man skeptiker och låter bli. Det är upp till var och en.  Men i mitt fall, det stora frågetecknets fall så är alternativen det som man tar för sig. Jag vill bli fullt frisk, något som verkar vara svårt att veta om jag kan bli än på några år. Kan jag då bidra till att hålla min kropp i den ph-balans som krävs för att cancern inte ska trivas, då gör jag det. Finns det tillskott man kan ta i samma syfte, ja då gör jag det också. Nu måste jag däremot äta mycket fett för att lägga på mig inför strålningen, det är strikta order från läkarna. Jag har tappat 6 kilo sedan innan operationen och det är mycket när man inte är så stor från början. Men jag vill ta reda på så mycket som möjligt av hur kosten kan påverka, för det gör den. 

Det är ett stort steg för mig att lägga om kosten, jag som alltid ätit skräp halvfabrikat. Men när valet står mellan det & att låta cancern växa vidare så är motivationen lite lättare.
Jag vet att det handlar om fokus & vilja. Jag har i omgångar gått på kostschema för jag har tränat och klarat det ett tag innan jag faller tillbaka. Men nu handlar det inte om att äta en viss mängd utan att bara få i sig rätt råvaror.

Jag har lovat så många människor att leva vidare och inte låta cancern ta mig och så ska det bli.
Jag tänker aldrig lämna min dotter för det här, så är det bara. Min tur i allt det här är att den växer extremt långsamt så innan den spökar allt för mycket igen så kommer den upptäckas i tid. Om det blir så! 
Jag ska se min dotter växa upp, se henne ta studenten, flytta hemifrån, skaffa sin egen familj. Men innan dess så ska jag uttöka min familj med Tomas & leva många uppskattade år.
Jag är en survivor, jag lovar er det. Mitt syfte på den här jorden är större än att begravas i förtid. Jag ska visa er! En bok ska ges ut, möten ska ske och meningen med det här ska uppdagas. Jag ska hitta mitt kall i livet och det här leder in mig på rätt väg, jag vet det. Hur mycket jag än älskar mitt jobb idag så finns det något mer där ute för mig. Någonstans ska min resa göra skillnad för andra, min väg jag går på nu är på väg att leda mig dit. Jag är öppen och nyfiken på vart jag är på väg och därav kan jag se att det här sker för att det måste. För min egen utvecklings skull så har jag den här sjukdomen. Den är ett test, ett prov på min egen tro om vad jag klarar av. Jag vet att det kommer bli en tuff strid med strålning, operation igen och det där frågetecknet som flåsar mig i nacken. Men jag är fokuserad ända in i själen, min tro är starkare än något annat på att det här kommer gå vägen. Jag vet det.

Därför är jag, trots läkarnas svajande svar inte orolig.

Och sen har jag världens starkaste armè bakom mig.

Hur kan man inte vara en sann krigare då!? 

Du är värd

Att jag skriver är mestadels för min egen skull. Jag har en bättre kontakt med mina tankar i text än i verkligheten. Det är som att jag bara slår mig ner vid datorn och låter tankarna och fingrarna göra jobbet. Jag själv är på något sätt inte ens inkopplad. Det bara flyter på av sig själv. Och det kan även vara därför jag har så svårt att förstår innebörden av att bli kallad kämpe, stark och allt annat fint. Men samtidigt när jag går tillbaka och läser det jag skrivit så är det ju så jag känner och är. Men när jag sitter här så lever den delen av mig ett eget liv. Orden flödar och tankarna luftas, det är som terapi för själen.
Idag kom jag och tänka på boken igen, folk omkring mig ger mig fortfarande tips om vart jag ska vända mig och hur jag ska gå tillväga. Jag är så oerhört tacksam för det, för utan er bakom mig så skulle jag bara skriva för mig själv. Jag får också så mycket meddelanden från folk jag inte känner som blir inspirerade av mig! Det är så svårt att ta in och förstå. Det är ju trots alla bara lilla jag, en helt vanlig människa som inte känner hinder i att skriva om allt utan som måste! Men att folk blir berörda av det är så svårt att greppa. Jag blir så glad av det och kan man hälpa någon annan i och med det så fyller det här sin mening. Men svensk som man är så kan man inte bära den äran hur högt som helst utan man ler lite fint och nästan ursäktar sig. Jag ska fortsätta fokusera på boken, det vore så stort att kunna ge ut den.
Jag fick hjälp av en person i mitt liv när jag var i min djupaste kris , det va 2011. Jag låg på botten i ångest och oro. Jag stötte på honom för att det va meningen så och han gav, och ger mig fortfarande svar på så mycket tankar jag har om livet och känslor, tankar osv. Han har fått mig att hitta en djupare förklaring på saker och att ingenting är fel att känna. Han kommer nog alltid finnas som en guide för mig. Vårat möte var menat och det är så jag tror på saker och ting. Allt har en anledning. Man är alltid där man ska vara i livet, annars hade man inte vart där.
Det är såna tankar som ger mig den här energin & trösten i min resa. Mitt liv ser ut såhär, jag kan inte göra så mycket mer än att åka på mina läkarbesök, ta mediciner om jag måste och sen är det bara min egen inställning som avgör hur jag vill se på allt. Jag förstår att inte alla människor kan tänka på samma sätt som jag, för vi är alla olika. Men jag vill öppna upp för att man kan ändra sitt sätt att tänka. Jag säger inte att det är lätt, men man måste försöka ta kontrollen över sin hjärna och styra den själv och inte tvärtom. Det går med små myrsteg varje dag, lappar som påminner, meningar som upprepas som mantran när saker kryper inpå. Sakta sakta tar man kontrollen och snart kan man se små skillnader i sitt tankemönster. Allt behöver inte vara nattsvart. Men ärligt talat så vet jag inte om jag tänkt så om jag hade haft en dödsdom på mig. Då är det såklart svårare. Men å andra sidan bestämmde jag mig omgående innan jag ens visste prognosen på det här, att allt skulle bli bra. Visst kan cancern slå tillbaka men det tar jag då. Nu är det mitt val att ta vara på den kropp jag har & sköta om mig med träning, positivt tänkande och hälsosam mat. Men viktigast av allt är att eliminera stressen i livet för att hålla kroppen immunförsvar på topp. De är stress, ångest och oro som skadar oss och som gör oss sjuka. Vi finner aldrig tid till återhämtning och lugn. Jag vill alltid ha några bollar i luften för jag trivs så,  men det är en fin balans mellan det och att stressa mellan olika saker. Vi är bara en kropp och blir den sjuk av stressen får vi problem, vi kan få cancer. & då är återhämtningstiden så mycket längre än vad den skulle vara om vi lyssnade till kroppens första signaler. Man får inte ignorera det, man seglar längre och längre bort från sin trygga hamn och det tar bara längre tid att komma tillbaka efter det. Och har man otur stormar det rejält när man är ute på öppet vatten. Vi lever här och nu, vår tid är stressig som den är men vi får inte låta oss åka med i karusellen. Prioritera vad som verkligen är viktigt. Strunta i om tvätten hänger en vecka eller två, julpynta om du hinner och inte för att vara rädd för vad grannarna ska tro. Mår du inte bra är du ändå inte med i leken.
Ha inte ångest över det du inte hinner med utan se vad du hann med istället. En halvtimmes återhämtning och en chans för din enda kropp att varva ner. Det är den enda du har. Om du inte aktar dig blir den angripen. Det här har verkligen blivit en ögonöppnare för mig & hur jag har levt mitt liv innan.

Så mitt råd. Lev med insikt, lev med vetskapen av ditt värde och vad du behöver för att vara en lugn själ.
Ta hand om er.  

Fulltankad

Vilken jäkla bra dag jag har haft! Egentligen en helt vanlifg dag om man skulle se till mitt gamla liv, men idag va det som att åka tillbaka till då. Underbart!
Det började med en tripp till Örebro för att byta tamponaderna och dra ut den som satt i näsan. Jag var ganska inställd på att svimma åtminstonne men med rätt andning och fokus så klarade jag mig med att bara luta mig framåt vid 2 tillfällen så klarade jag mig! Efter att allt va klat så gick jag och Evelina som körde mig ut i hissen & det är då jag känner den, lukten!
-"Evelina, visst luktar det något i hissen?"
Joda, mycket riktigt så luktade det mat i hissen, nere å bottenplan kände jag plötsligt doften av kaffe & det stämmde mycket bra det med!  Att dra ut tamponaden ur näsan gav mig lite lutsinne tillbaka! Fantastiska känsla! Vi firade det med att åka & ta en köttbulletallrik på Sibylla och då slog det mig igen att även smaken fanns där. Inte allt, men ca 40% smak kände jag! Snacka om lycka! Plötsligt är det lite roligare att äta!
Dessutom sa läkarna att jag skulle leva så normalt liv jag bara kunde nu, ville jag träna skulle jag träna så mycket jag kunde! Han sa att jag kunde springa till Västerås för strålning men att det va ok att ta bussen hem. Jag har helt klart de bästa & trevligaste läkarna som finns!

Har dessutom fått en utmaning att springa ett helt maraton 2016. En av de största sakerna jag gjort i mitt liv är att klara ett helt halvmaraton. & efter det så slog drömmen om ett helt maraton till. Drömmen finns och den är inte omöjlig. Min läkare sa att han ville ha en bild från loppet sådanfall och det kan man ju bjuda på tyckte jag. Så stora drömmar framför mig, det peppar!

Även kvällen bjöd på en  höjdare. Jag och Evelina åkte hem till Madde på landet och gosade med lite hundar & bara hängde och snackade skit i soffan. Pratade på som alltid och jag lyckades tom mosa lite choklad mellan mina tänder och sörpla ner, ljuvligt!
Så den hä dagen har vart en sån bra dag, energin är fulltankad och allt känns bra. Det enda som va jobbigt var att jag måste vänta minst 6 måander efter strålningen innan käkoperationen kan genomföras, men det som är bra är att jag får en bättre plastgomm med lite tänder på så m an slipper se tandlös ut ända till nästa sommar. Och då blir det nog  lättare att tugga också. En vvacker dag kommer jag bli bra, det är dit jag siktar nu! Och den här känslan ska jag spara på!  

2.01.39 va tiden efter halvmaraton i Sthlm för 3 år sedan. Målet va att inte gå ett enda steg & det höll jag! Ljudet av alla skor mot asfalten va magisk & gav mersmak!

Inte kul att va ful i en supersnygg värld

I helgen har jag tagit tillbaka det som har varit mitt. Jag har gjort slag i saken som jag har tänkt och jag jänner mig rätt befriad efter det.
Jag har varit ute bland folk. I lördags var jag in på min gamla arbetsplats sedan 10 år, Ica maxi på Hälla i Västerås. Jag känner dom som om de vore en del av en gammal familj. Många har jobbat där lika länge som en själv gjort.  Jag skulle in och handla en liten sväng medan Tomas va på en affär i närheten. Jag tog av mig mössan, drog ner halsduken, sträckte på nacken och gick in. Tänkte att  vill ni glo, så gör det då. Jag har inte valt det här och då tänker jag heller inte skämmas för hur jag ser ut. Så många varma kramar & höga "heeeeeej" när jag träffade mina gamla kollegor. Dessutom bidragslördag & massor av folk i butiken. Jag är väl medveten om att folk tittade men jag valde där & då att skita i det. Ska jag se ut så här i några månader till så kan jag inte gräva ner mig. Jag är en social person med många människor omkring mig som jag tycker om, däeför tänker jag inte gömma mig. Det känns samtidigt lite skönt. Ungefär som när man har lagt ut en bild på facebook eller här. Se noga nu hur fort något kan ändras, ett besked, en bilolycka eller vad som helst. Och varsågod att glo. Jag vet själv att man på något sätt dras till ett annorlunda utseende för att det inte är det "normala". Och därför känns det skönt för självkänslan att ha visat upp sig. Jag är stolt att jag tog modet till mig och lyssnade på min vision om livet och tågade in där. Jag tänker inte gömma mig. Punkt!

Idag har jag även tagit tillbaka en till del av mitt gamla liv. Innan operationen gick jag och mina två nära vänner Madde & Evelina många promenader runt kanalan där vi bor. Allt på kvällarna med alla våra totalt13 hundar. Ikväll tog jag bilen (som jag inte heller kört sen jag kom hem för jag trodde mig se för illa på ena ögat) parkerade vid kanalen & mötte upp mina vänner för den sedvanliga promenaden! Aningen mer lunk än promenad men 3 km var det och jag har verkligen saknat det! Jag är rätt trött nu efteråt men så glad att jag gjorde det. Mitt liv måste tillbaka till det de en gång var innan beskedet. I den mån jag orkar såklart. Men bit för bit plockar jag hem pusselbitarna. Så länge det ger mig energi för att orka åka vidare på min resa så är det bra.

Helgen har vart bra & bjudit på besök av nära & kära. Imorgon väntar en ny tid i Örebro för byte av tamponaderna igen & sen inväntas brevet från Västerås & strålningen.
Ny vecka, nya tag!

Förra sommaren rakade jag av mig håret bara för att testa på. Idag är jag glad för det, då är frisyren inte lika jobbig att bära upp idag. Jag trivdes rätt bra i det! 

Det kändes i luften att något var på väg.

Jag vet inte hur många gånger den här sommaren och hösten som jag har stått på min trapp och undrat.
Undrat över hur länge allt ska vara så perfekt som det är. Alla omkring mig mådde bra, familjen, alla vänner, djuren. Allt va OK, inga tragedier eller sjukdomar hägrade. Så många gånger funderade jag på vad som skulle komma. En hjärtinfarkt, bilolycka, dödsfall eller vad som helst. Men jag visste att livet inte kunde vara såhär bra hur känge som helst. Det va som att stå där på trappan och vänta på att stormen ska börja sjunga i trädkronorna, solen gå i moln och mörkret närma sig. Inuti mig visste jag hela tiden att något var på väg. Jag visste inte vem som skulle drabbas eller hur det skulle komma, men något va på intågande.
Jag tror någotnstan att vi får magkänslor av en eller fler anledningar. Att vi får i förtid veta vad som kan ske, det är det som för in oss på olika banor i livet. Något eller någon viskar i våra öron när vi sover vad som är bra eller dåliga beslut, Det ger oss en känsla i magen om rätt eller fel. Jag har haft en känsla av att min tid på jobbet skulle få ett uppbehåll. Någonstans trodde jag såklart främst på en mammaledighet. Det va ju min förhoppning. Men jag visste att det skulle bli ett avbrott i livet. Hade såklart ingen aning om vad som väntade, men jag fick rätt. Sedan cancerbeskedet den 1a oktober har jag inte klippt en enda hund. Jag har knappt trimmat min egen. Allt bara stannade upp. Jag fick hjälp av Sara att ringa alla mina kunder och avboka. Orkade inte själv. Och nu har 6 veckor gått. 6 veckor som har bestått av en diagnos med en utgång vi aldrig får någon större klarhet i då jag är lite "unik" i den här varianten med ålder & hälsa. Ett efterlängtat graviditetsbesked och en ovillig abort. En 3 dagars utredning i Örebro med röntgen, läkarbesked och stunder då dimman klaranade en aning. 3 dagar med Tomas  i Köpenhamn  och besök på Rigshospitalet och min läkare som skulle operera. Dagar hemma innan operation då man ville besöka alla vänner omkring en så mycket man kunde. Dagar då tankar på vad som väntade snurrade i huvudet. Frågan om man va tvungen att skriva testemente, ett brev till sin dotter om allt skulle skita sig och funderingar på livet efter döden.  Sen , operationen som skedde för 17 dagar sedan. Vilket resulterade i runt 2 veckor i Köpenhamn. Där man låg i de vidrigaste hallucinationer man kan tänka, rädslan av att somna för att man drogs ner i de mörka krafter som fannas. Alla människor jag såg på rummet sm inte fanns på riktigt. Spöken elle rhjärnspöken, jag vet inte. Men dom fanns där. Första försöket att sätta sig på sängen efter operationen, kroppen vägde ett ton. Jag var så tung! Första staplande stegen ut i korridoren med stödvagn. Till att sedan orka mer och mer varje dag. Alltid med Tomas vid min sida. Att få åka hem med det lilla flygplanet, ambulanstransporter och sjukskötarskor vid min sida. Första natten i sängen hemma. Flera nätter i Örebro. Sen hem igen. Och nu väntan på strålning i Västerås.
Allt detta för att det finns cancer. LÄäarna i köpenhamn tror sig fått bort det mesta men det finns kvar celler på nerver som krypit så långt in att dom inte kunde ta det vid operationen utan att skada något. Istället för att svänga ut min överkäke & ta det dom kunde så tog dom ut hela käken. Så utbredd va den. Men mina läkare i  Örebro (fantastiska underbara läkare), säger att strålningen ger dom stora förhoppningar om att all cancer ska försvinna. Dom kommer stråla aggresivt & jag ska förbereda mig på en jobbig resa, Muntorrhet, brännskador i ansikte, mun &hals, trötthet osv. I ca 7 veckor, varenda jäkla dag utom helgerna. Det är bara bocka av varenda dag, stryka en dag i taget och sen fokusera på sista etappen. En till stor operation av käken. Efter den så säger hela min kropp att jag är cancerfri. Men märkligt nog har jag aldrig varit orolig eller rädd. Jag bara vet innerst inne att den kommer inte ta livet av mig. Jag kommer inte dö av cancer. Och med tanke på hur långsamt den växer så kommer den hindras innan den hittar på mer djävulskap med mig. Jag kanske är naiv eller blåögd när jag tänker så. Jag kommer försvinna från livet en vacker dag, men inte tack vare cancern. Jag vägrar! Min magkänsla säger mig det, och därför kan jag vara lugnt i det här. Det är så jag finner min frid och ro i det här. Jag kan kämpa för att jag vet att jag kommer klara det. Inte smärtfritt eller utan tunga dagar. Men med ett enda mål i sikte, att få fortsätta leva.

Än en gång, jag vet att mina inlägg innehåller stavfel. Men synen är lite för påverkad för att jag ska orka gå igenom och fixa till det. Håll till godo!

Mina underbara syskon & jag på mammas 60-års fest. Samma dag förlovade jag och Tomas oss. Nu står vi varandra närmare än någonsin förut.

Biverkningar från operationen

17 dagar efter operationen så r det många biverkningar. Jag vill inte gnälla men jag vill dokumentera för mig själv hur min resa ser ut.
Såhär är det. Området vid min tinning där vävnad togs för att sätta  in i gommen saknar känsel. Det är spänt och hårt i huden där ningreppet gjordes & dränaget satt.
Jag har fått en väldigt suddig syn på höger öga, därav att jag inte alltid ser om jag skriver med stavfel. Ögonen blir gansa snabbt trötta vid datorn/telefonen. I början efetr operationen hade jag mycket dubbelseende men det har lagt sig. Det blir bättre hela tiden, men helt inte bra än. Jag vågar därför inte köra bil än, särskilt inte vid mörker då jag ser ännu sämre. Och jag har alltid kört bil, i alla väder förut utan konstigheter. Kanske måste jag bara sätta sätta mig och köra för att se att jag kan. Är också väldigt svullen under ögat, kanske det som spökar med synen.
Örat. Jag hör allt, men det känns som om ett lock sitter över högerörat. Jag hör även ett svagt brus hela tiden, men det märks mest vid tystnad. Upplever det som om hörseln är nedsatt.
Från ögoat ner mot näsan & halva överläppen saknas all känsel. Det är verkligen som att dela näsan och läppen i två delar, precis som snittet går.  I munnen är även halva tungan domnad, som tandläkarbedövning. Tungan känns som om den har en isglass å sig dygnet runt. En påfrestande känsla som gör att man instinktivt rör på tungan för att "värma" den hela tiden, men den är varm fast den känns iskall. Insidan av kinden & där man borde ha en gomm, är likaså förlamad. Som tandläkarbedövning. Eftersom överläppen är förlamad så r det svårt att dricka då det lätt sipprar ut vatten om man inte fokuserar. Charmigt värre!
Jag saknar allt luktsinne och smaksinne. Ingenting finn kvar, jag hoppas verkligen det kommer tillbaka!
Näsborren på höger sida är avstängd, dinns ingen luftpassage där och kommer heller aldrig finnas.
8 tänder saknas i överäken och käken på högersidan saknas helt.
Min underkäke går inte att öppna speciellt mycket, jag kan heller inte svänga den som jag vill, åt sidorna eller ut & in. Försöker träna på det.
Det känns ibland som små fjädrar kittlar mig nedanför underläppen, jag hoppas på att det är nerver som är på väg tillbaka.
Sen är jag fortfarande väldigt öm ovanför baken på vänster sida,  efter att jag legat ner i sängen för mycket. Kan inte sitta i soffan för länge utan att det molar till vänster om svanskotan.
Jag har gått ner från 56 kg till ca 49-50 kg. Vet inte exakta siffran då det va en vecka sen jag vägde mig och låg då på 50. Men sen har jag haft rätt svårt att äta.
Jag har tappat varenda muskel i hela kroppen. Byxor i strl 26 hänger och jag kan greppa flera centimeter på benen. Jag ser ut som spagetti. Orkar knappt lyfta en kastrull med vatten utan att skaka. Innan operationen va jag ändå i hyfsat form och kunde köra viktade chins, dips och annat kul på gymet.
Nu är jag helt urblåst. Jag har enorma svettningar på nätterna, måste nästan varje natt gå upp och byta kläder för att dom är helt dyngsura. Jag svettas väldigt lite i vanliga fall.

Det är mina bieffekter från operationen.Jag hoppas många klaras upp. Läkarna sa att om 5 år ska ingen kunna se på mig vad jag  har gått igenom. 5 år är en lång tid till att bli helt "felfri" men det får ta den tid det tar. Jag tänker inte gömma mig. Jag skiter faktiskt lite i hur jag ser ut. Jag vill kunna vara social & gå ut utan att vara rädd för vad tänker. Jag längtar tillbaka till gymmet för att få träna upp lite självkänsla igen & då orkar jag inte tänka på att folk glor. Och eftersom jag tränar på ett litet gym & alltid med minst en av mina bästa vänner så är man aldrig ensam. Dessutom vet de flesta vad man går igenom.

Cancer är inget någon önskar sig och det kan ta mycket ifrån mig, men inte min personlighet. Jag är alldeles för social för att sitta inna hemma som jag har gjort nu när jag vart på permiss. Jag ska kolla med mina doktorer och får jag fritt fram att hugga tag i livet igen så gör jag det så mycket jag orkar.
Orken är inte som den har varit såklart men den måste tillbaka för att orka resa vidare. Strålningen drar snart igång och får jag då möjlighet att boost amed hundpromenader och gymkvällar med mina vänner, precis som innan så ökar mina positiva tankar & det ger i sin tur mer energi att orka.

Jag har inte valt cancer & att se ut såhär & därför tänker jag inte skämmas för att jag bara har en rad tänder i fram. Undrar eller glor någon så är det inte värre än att man förklarar läget.

Så får et bli. Jag vill tillbaka till ett så normalt liv som går nu. Jobba kommer jag inte orka göra, det är alldeles för smutsigt att klippa hundar & dessutom tungt. Det är hårt att vara egen företagare i allt det här då försäkringskassan inte flaggat någonting om ersättningen än.
Men så är det. Att få  börja plocka upp smådelar av livet och placera dom rätt känns viktigt för att orka tuffa på. Resan har bara börjat och jag vet att även strålningen kan bli hård. Men man får ta en dag i taget, gråta när tårnarna kommer och skratta när skrattet bubblar.
Sen väntar ytterligare en stor operation när dom ska ta mitt underben in i käken. Men jag hoppas att tillmin 35 års dag, den 22 mars 2015 kunna tacka av alla svåra behandlingar och bara gå in för läkning. Jag siktar på det och sen får vi se.

Men det är min vision. 22 mars 2015. Jag kommer nu!  

Det skiljer en dag på bilderna. Livet förändras fort. Tänk på det. 

Jag väljer livet.

Plötsligt kan det slå mig vad jag är med om.
Som nu, när jag ligger i en gummibeklädd madrass någon annanstans än hemma. Där det kommer in sjuksystrar med medicin och sondmat. När jag ser mitt ansikte i spegeln som stirrar tillbaka på mig med svullet öga, rakat huvud och en slang i näsan. Ellere när jag är på väg in i en av alla räntgenapparater där mitt namn står inprogrammerat i maskinen. Det är ungefär då jag förstår vad jag håller på att gå igenom. Att jag är sjuk. Att jag har cancer. Annars är det så svårt att greppa.  Jag upplever ju allt jag är med om, och jag förstår det. Men att ta in det fullt ut är svårt ibland. När hände det här liksom? På 1,5 månad har jag fått ett cancerbesked, vart på utredning i Örebro, varit 2 gånger i Danmark, varav en av gångerna en extremt stor och komplicerat operation. Och nu sitter jag ihoplappad med lite halvdålig känsel i aniskte & mun. Mer fri från cancer än på de senste kanske 10 åren. Alla vardagliga ting är som bortblåsta. Jag  har inte jobbat sen beskedet, hundarna lämnade mig en efter en för att få komma till tillfälliga hem. Men istället har familjen funnits där.
Aldrig har jag sett dom starkare. Finns ingen bild i världen på oss som betyder mer än när dom står bakom mig i sjukhussängen i Köpenhamn och gör tummen upp med mig.
Mamma, som varit med sedan första beskedet, alltid ringt, kollat upp och åkt med. Hon har gråtit för mig, bett för mig och hållit alla sina tummar. Bara för att hennes dotter drabbats av en djävulssjukdom.
Men ändå har jag aldrig kännt oro, inte ens när mitt namn står på röntgenmaskinen och allt är så på riktigt. Jag tvivlar inte en sekund på att jag kommer klara mig ur det här levande nämligen. Och det är inte bara min positiva inställning till det här som talar. Utan det är från djupet av min magkänsla. Jag tror på mig i det här. Jag tror på alla hejjarop och kämpa på på hälsningar. Jag tror att det tillsammans med en jäkla jävlaranamman och inga tvivel kommer fungera. Eller snarare så tänkte jag att det skulle det. Även omjag alltid kommer ha kvar cancern i mitt ansikte så växer den oerhört långsamt. Jag kommer alltid gå på kontroller. Det kommer säkert vara ett helvete innan varje provsvar. Men där i mellan tänkte jag fortsätta med mitt perfekta liv.
Jag vill skaffa familj med han som visat sig vara den som aldrig sviker, jag vill fortsätta föda upp mina hundar. Tankar på att utbilda Rottweilern till sökhund. Jag vill det, och jag satsar på det. Även om jag idag sitter här med halva ansiktet bortopererat så stannar inte mina tankar här. Dom är redan framme & förbi målet. Dom siktar in sig på den hejdundrande fest som ska fixas för att fira livet när jag är frisk. Jag tänker på vart vi ska vara, hur man ska anordna, betala osv.
Det är dit jag siktar. På en framtid som vilken levande människa som helst. Som frisk, som Madeleine.