måndag 17 november 2014

Jag väljer livet.

Plötsligt kan det slå mig vad jag är med om.
Som nu, när jag ligger i en gummibeklädd madrass någon annanstans än hemma. Där det kommer in sjuksystrar med medicin och sondmat. När jag ser mitt ansikte i spegeln som stirrar tillbaka på mig med svullet öga, rakat huvud och en slang i näsan. Ellere när jag är på väg in i en av alla räntgenapparater där mitt namn står inprogrammerat i maskinen. Det är ungefär då jag förstår vad jag håller på att gå igenom. Att jag är sjuk. Att jag har cancer. Annars är det så svårt att greppa.  Jag upplever ju allt jag är med om, och jag förstår det. Men att ta in det fullt ut är svårt ibland. När hände det här liksom? På 1,5 månad har jag fått ett cancerbesked, vart på utredning i Örebro, varit 2 gånger i Danmark, varav en av gångerna en extremt stor och komplicerat operation. Och nu sitter jag ihoplappad med lite halvdålig känsel i aniskte & mun. Mer fri från cancer än på de senste kanske 10 åren. Alla vardagliga ting är som bortblåsta. Jag  har inte jobbat sen beskedet, hundarna lämnade mig en efter en för att få komma till tillfälliga hem. Men istället har familjen funnits där.
Aldrig har jag sett dom starkare. Finns ingen bild i världen på oss som betyder mer än när dom står bakom mig i sjukhussängen i Köpenhamn och gör tummen upp med mig.
Mamma, som varit med sedan första beskedet, alltid ringt, kollat upp och åkt med. Hon har gråtit för mig, bett för mig och hållit alla sina tummar. Bara för att hennes dotter drabbats av en djävulssjukdom.
Men ändå har jag aldrig kännt oro, inte ens när mitt namn står på röntgenmaskinen och allt är så på riktigt. Jag tvivlar inte en sekund på att jag kommer klara mig ur det här levande nämligen. Och det är inte bara min positiva inställning till det här som talar. Utan det är från djupet av min magkänsla. Jag tror på mig i det här. Jag tror på alla hejjarop och kämpa på på hälsningar. Jag tror att det tillsammans med en jäkla jävlaranamman och inga tvivel kommer fungera. Eller snarare så tänkte jag att det skulle det. Även omjag alltid kommer ha kvar cancern i mitt ansikte så växer den oerhört långsamt. Jag kommer alltid gå på kontroller. Det kommer säkert vara ett helvete innan varje provsvar. Men där i mellan tänkte jag fortsätta med mitt perfekta liv.
Jag vill skaffa familj med han som visat sig vara den som aldrig sviker, jag vill fortsätta föda upp mina hundar. Tankar på att utbilda Rottweilern till sökhund. Jag vill det, och jag satsar på det. Även om jag idag sitter här med halva ansiktet bortopererat så stannar inte mina tankar här. Dom är redan framme & förbi målet. Dom siktar in sig på den hejdundrande fest som ska fixas för att fira livet när jag är frisk. Jag tänker på vart vi ska vara, hur man ska anordna, betala osv.
Det är dit jag siktar. På en framtid som vilken levande människa som helst. Som frisk, som Madeleine.

1 kommentar:

  1. Shit alltså! Nu sitter jag här på Erikslunds shoppingcenter med tårar i ögonen. Gör mig ingenting. Du är en så'n förebild. Bådeför sjuka o friska. Din optimism när vem som helst skulle gräva ner sig under en sten i skogen. Att fokusera på det som är bra trots det djupt allvarliga läge du är i.Jag är mållös. Du är fantastisk! KRAAAM

    SvaraRadera

Lämna gärna en kommentar & lite pepp! Ju fler soldater desto starkare krigare!
Kram