torsdag 27 november 2014

Det stora.... ?

Det spelar ingen roll att jag redan vet om hur min cancer sitter i kroppen.
Men när en överläkare på onkologen beskriver det för mig så går allvaret alltid en våning djupare.
Hela min behandling är egentligen ett stort frågetecken och kommer så alltid förbli. Det kommer krympa med åren men mer vet vi inte. När jag opererades i köpenhamn så tog dom bort hela tumören, men kvar på nerverna så sitter celler. Dom gick så långt upp mot hjärnan som dom vågade men hur långt det har tagit sig efter det är det ingen som vet. Vi pratar mikroskopiska celler som inte syns på röntgen. Därför vet man heller inte hur mycket det är & det är skrämmande. Det kan handla om en mm eller mer. Ingen vet och det går helt enkelt inte ta reda på. Och det betyder också att strålningen kan gå hur som helst. Jag blir rädd när min läkare säger så. Rädd för att inte bli gammal. Men å andra sidan så låter jag inte dom tankarna ta över. Jag är medveten om dom, men dom får inte ta en övervägande plats i mina tankar. Man vet aldrig hur livet svänger & vilken dag som helst kan vara ens sista. 

Hon pratade även om skador med strålningen. Nu gav hon mig så mycket information att jag säkert rör ihop saker & jag insåg under besöket att jag borde haft med mig Tomas eller mamma. Men det talades om skador på hjärnbalken om man gick på för hårt, skador som minnesluckor och demens. Det ger mig stora funderingar på om jag tycker det är värt det om man vill gå så hårt på. Vilken kvalité  har mitt liv med dom biverkningarna? Kommer jag kunna vara mig själv då? Förmodligen inte & då vill jag inte. Jag har så mycket att leva för idag och jag vill inte tappa bort det med såna biverkningar. 

Nej, då ser jag till att hitta alternativa metoder som man läser om men som läkarna inte alltid stödjer. Läkemedel är inte bara det som doktorn skriver ut. I naturen finns oändliga resurser som hjälper. Vill man tro på det så gör man det, annars är man skeptiker och låter bli. Det är upp till var och en.  Men i mitt fall, det stora frågetecknets fall så är alternativen det som man tar för sig. Jag vill bli fullt frisk, något som verkar vara svårt att veta om jag kan bli än på några år. Kan jag då bidra till att hålla min kropp i den ph-balans som krävs för att cancern inte ska trivas, då gör jag det. Finns det tillskott man kan ta i samma syfte, ja då gör jag det också. Nu måste jag däremot äta mycket fett för att lägga på mig inför strålningen, det är strikta order från läkarna. Jag har tappat 6 kilo sedan innan operationen och det är mycket när man inte är så stor från början. Men jag vill ta reda på så mycket som möjligt av hur kosten kan påverka, för det gör den. 

Det är ett stort steg för mig att lägga om kosten, jag som alltid ätit skräp halvfabrikat. Men när valet står mellan det & att låta cancern växa vidare så är motivationen lite lättare.
Jag vet att det handlar om fokus & vilja. Jag har i omgångar gått på kostschema för jag har tränat och klarat det ett tag innan jag faller tillbaka. Men nu handlar det inte om att äta en viss mängd utan att bara få i sig rätt råvaror.

Jag har lovat så många människor att leva vidare och inte låta cancern ta mig och så ska det bli.
Jag tänker aldrig lämna min dotter för det här, så är det bara. Min tur i allt det här är att den växer extremt långsamt så innan den spökar allt för mycket igen så kommer den upptäckas i tid. Om det blir så! 
Jag ska se min dotter växa upp, se henne ta studenten, flytta hemifrån, skaffa sin egen familj. Men innan dess så ska jag uttöka min familj med Tomas & leva många uppskattade år.
Jag är en survivor, jag lovar er det. Mitt syfte på den här jorden är större än att begravas i förtid. Jag ska visa er! En bok ska ges ut, möten ska ske och meningen med det här ska uppdagas. Jag ska hitta mitt kall i livet och det här leder in mig på rätt väg, jag vet det. Hur mycket jag än älskar mitt jobb idag så finns det något mer där ute för mig. Någonstans ska min resa göra skillnad för andra, min väg jag går på nu är på väg att leda mig dit. Jag är öppen och nyfiken på vart jag är på väg och därav kan jag se att det här sker för att det måste. För min egen utvecklings skull så har jag den här sjukdomen. Den är ett test, ett prov på min egen tro om vad jag klarar av. Jag vet att det kommer bli en tuff strid med strålning, operation igen och det där frågetecknet som flåsar mig i nacken. Men jag är fokuserad ända in i själen, min tro är starkare än något annat på att det här kommer gå vägen. Jag vet det.

Därför är jag, trots läkarnas svajande svar inte orolig.

Och sen har jag världens starkaste armè bakom mig.

Hur kan man inte vara en sann krigare då!? 


1 kommentar:

  1. Du är beundransvärt klok.Jag ser fram mot din bok.

    SvaraRadera

Lämna gärna en kommentar & lite pepp! Ju fler soldater desto starkare krigare!
Kram