Ett nytt år

Nyårsaftonen är här, snart slår klockan tolv. Vi ligger redan nedbäddade i varsin soffa jag & Tomas. Där har vi sovit senaste veckan av någon okänd anledning. Men det är rätt mysigt.

När jag tänker tillbaka på 2014 minns jag knappt vad det innehållit innan 1:a oktober. Eller jo, jag minns höns, kycklingar, kaninungar, höstar omkring oss som vanligt.

Rottweilern Stina som kom och tog mitt hjärta. Min ena hund Kija som lyckades bli svensk utställningschampion, den andra Barbara som va så nära så nära. Personsök i skogen med hundarna, och massor av träning på gymet med Madde & Evelina. Promenader runt kanalen. Renovering av badrummet & vardagsrummet av Tomas. Och känslan av att kunna ge min enda dotter en shoppingresa till London i 10-årspresent.

Minnen från den resan då min älskade mamma åkte med också. Syster som har  fått ett liv hon förtjänar & där hon är lycklig. 

Näsblodet som knackade på allt oftare, tårkanalen som slutade fungeraoch  läkarbesöken som blev allt tätare. Kärleken till Tomas som växte sig starkare och känslan av att ha hittat hem. Vår förlovning på mammas 60-års dag.

Jobbet som rullade på bra och där jag trivs med att köra mitt eget. Underbara kunder som man knyter kontakt med.

Utställningar, kvällar på gymet, promenader och middagar.

Operationen av näsan som va nödvändig enligt läkaren men som visade sig var motsatsen.

Mera nästrubbel efter operationen och ett krav på en röntgen. Ett efterlängtat positivt graviditetsbesked, vi ska få barn.

Provsvar som anländer. Och orden som aldrig kommer suddas ur mitt minne: 

"Vi har hittat en typ av cancer".

Därifrån och till idag, en resa på 3 månader. En ovisshet om hur framtiden kommer bli. Röntgen, blodprover, undersökningar, läkarbesök, besked som aldrig ger någon klarhet, stor avancerad operation i Köpenhamn, mera läkare, röntgen & tester & en ofrivillig abort. Men samtidigt en ny kraft som växer fram. En trygg & lugn kraft som redan visste, i samma sekund som beskedet kom. Att det här ska jag bara igenom. Och jag kommer igenom det. En styrka som visar mig själv vart jag ska gå, vilka vägar som leder vart. Uppåt, framåt & förbi ska jag. För så är det, jag känner det & alla kan känna det. Jag kommer igenom detta. Och det är inte konstigt eller naivt. Bara så det är. För att jag har saker att uträtta med min erfarenhet av den här resan. Och den är på väg och jag försöker se vad som händer samtidigt som jag tragglar mig igenom allt som cancer i ansiktet för med sig i form av strålning, ätsvårigheter, smärta, kampen att visa sig ute med avsaknaden av tänder & det stora ärr som går längs ansiktet.

Men inte att glömma folket, medmänniskorna, soldaterna, alla NI!

Hur mycket värme & kärlek som förmedlas överallt. Bara till en enda människa, bara jag. Som får så mycket, jag känner mig välsignad. Högt älskad.

Nu skjuter grannen av de få raketer vi för höra idag. Min julklapp till mig själv ligger i knät på husse och min rädda gammeltik ligger tätt intill mig för tröst när det smäller. 

Julklappen gav jag mig själv för att rottweilern inte kommer tillbaka hem pga av sjukdomen. Det tar för lång tid innan jag kan träna henne så pass som det behövs. Därför är mitt hjärta lite krosst & därför kom Abbey in. 

2015 satsar jag på kenneln & då behövs Abbey, min nya tjeckiska tik. De 2 andra planeras det valpar på. Planerade valpar som redan har köpare, det är underbart! 

2015 ska kroppen tillbaka till min ägo, gymet ska besökas igen ishalka kilon muskler som försvann ska tillbaka. Men främst ska cancern dö & den är på god väg. 26/1 är strålningen över. 

2015 är mitt år, familjens år då vi tar igen oss från den här resan. En resa då vi lärde oss älska lite innerligare & mer på riktigt för vetskapen om hur snabbt saker kan ändras presenterades för oss den 1.a oktober 2014.

Abbey Mawpet 10 veckor. Min julklapp till mig själv!

Jag är mätt!!

Energi i kroppen! Underbara känsla.

Åkte in på juldagen för att få peg isatt i magen, en slang rakt in i magsäcken för att underlätta intaget av mat. Först va det tal om att föra ner en slang i vaket tillstånd men tack och lov avslogs det ganska snabbt. I och med att jag har svårt att gapa så va det bättre att göra det i sövt tillstånd. Fick träffa lite läkare & allt va lugnt och skönt på sjukan då dom egentligen inte bokar in såna här saker på röda dagar. Blev sövd till slut av en äcklig gas och vaknde upp på uppvaket nån timme senare. I vanlig ordning var alla sköterskor och läkare underbara. Vart sen kvar över natten för att se att allt gick som det skulle med maten. Jag fick 2 liter näring rakt in i armen, ut i blodet och efter det så har min kropp vaknar till liv igen! Nu har jag fått komma hem, lite öm i magen där slangen går men så mycket gladare och piggare än förut. Eftersom slangen sitter strax under revbenen så är det vissa bekymmer att resa sig från liggande läge och tvärtom men det är så värt det! Ingen är gladare än jag över den här pegen. Dessutom så är munnen så förstörd av blåsor, svamp och sår så nu kan jag inte äta något. Nu är all fokus på att sköta munhygienen, spola med koksalt, skölja med svampmedel, smörja läpparna osv. Men på tisdag är det 2 strålningar igen och då är hälften gjorda, sen är det nedräkning! Fatta, halva tiden har gått!!
Helt jäkla underbart! Då finns det hopp om att se ljuset i tunneln. Nu går jag även på lite morfintabletter vilket gör att jag kan prata i mellanåt. Annars gör det så ont. Tyvärr så blir man så trött av dom också. Men läkarna på onkologen pratade om att man kunde få morfinplåster istället som ger en jämnare smärtstillande effekt. Och jag tänker nog nappa på allt som erbjuds nu. Jag har inget att bevisa utan tar hellre allt som går. Smärta kan göra en tokig! Och det undviker jag gärna.

Men återigen är det saker i det här som påverkar mig så oerhört. Som förvånar mig. Julen har passerat och jag har aldrig varit med om maken till givmilda människor omkring mig. Grannen va här med en kanonbok om hur man gör stärkande juicer, blombud som avlöser varandra, brev i brevlådan, paket på posten, gamla vänner till familjen, kända & okända människor som tänker på MIG! Jag har så svårt att ta in det, det är fortfarand bara jag. Men omtanken är så överväldgande. Lik väl alla brev på facebook, vilka människor det finns! Att folk vill peppa och stötta i denna kamp betyder så mycket. Fast dom inte känner mig. Jag är så... wow! Ja, överväldigad! Att jag orkar, att jag kämpar mig igenom är mycket tack vare all kärlek som omringar mig. Av både kända & okända människor. Jag måste bara åter igen få säga att jag uppskattar det. Jag läser allt, blir varm i hjärtat av varenda sak ni ger mig eller tanke ni skänker. Jag har folk som ber bara för mig! Hur ska jag inte kunna klara av det då!

Tack igen ni underbara människor, för utan er så vore kampen, lite längre, lite jobbigare och lite tyngre, Så tack för att ni lyfter upp mig och ger mig en kraft jag aldrig trodde jag besatt.

Det är det här som kallas "tillsammans mot cancer".

Jag är mätt! En underbar saknad känsla!! 

Jag längtar

Jag längtar.

Jag längtar något så förbannat mycket.

Jag längtar bort den här känslan som finns i min kropp nu. Som säger att det som ligger framför mig nu, i veckor är förenat med smärta. Jag är upplyst om alla möjliga smärtlindringsmedel. Skölj munnen men koksalt varje halvtimme, skölj med smärtstillande. Men redan nu, efter 13 gånger av 35 så är smärtan ett obehagligt tecken på vad som komma skall. Det kommer bli värre. Jag börjar få små blåsor på insidan av underläppen. Svidande små jävlar som brinner som helvetet när jag kommer åt någon del i munnen. Och tungan. Den svider så fort den nuddar plastgommen eller tänderna. Men det är bara början. 

Därför längtar jag mer än någonsin bort & framåt.

Och maten. Tänk dig att du är så hungrig så magen skriker. Maten står uppdukad med det bästa du vet, sill, lax, potatis, kolor, kakor & knäck. Men din mun är  förseglad, du får inte in något. Den är stängd och allt du kan göra är att känna doften & minnas smakerna. Se de andra till bords äta gott, ta mer & berömma den hemmagjorda currysillen. 

Men du är avstängd, får inget. Har du tur så kanske nästa år. Om du har smaklökarna hela då, efter strålningen. Om du har tur.

Annars får du glädja dig över de 34 år du haft i en perfekt frisk värld. Där du utan allergier alltid kunnat äta vad du velat & gjort det med nöje. Mat har alltid varit dagens höjdpunkt. 

Men det va innan.

Innan cancern kom och gjorde ett angrepp mot din kropp och omstrukturerade dina goda vanor. Ställde allt uppochner för att göra livets frågetecken ännu mer tydligt. 

Jag frågar aldrig varför detta händer mig, för det svaret vet jag redan. 

För att lära och lära vidare.

Men jag vill ifrågasätta sättet det sker på. Varför det inte kunde räcka med allt jag gått igenom ändå. Måste jag bli avskuren från mat och gemenskapen som det innebär. Det blir inga middagsbjudningar på ett bra tag. Vad är lärdomen med det?

Därför längtar jag bort igen, till tiden efter strålningen först och främst. Bort från den eld som härjar redan nu i min mun. En brasa som kommer eskalera till en 

brand som kommer härja i veckor & ta tid att släcka. Jag vet att den kommer och jag kan bara invänta den. Med mig har jag en hink med vatten att försöka döda den med. Men branden kommer ta sig mer och mer varenda dag. Kanske tills jag blir tokig & skriker att jag inte vill mera, att strålningen måste upphöra?! Är det här det ultimata testet för att pröva min styrka? För att se om jag ger upp eller härdar ut. 

Ger jag upp försvinner min omedelbara smärta men håller jag ut så försvinner risken att cancern är kvar. 

Därför längtar jag nu bortom allt. Jag vill ha min 35-års dag inom räckhåll. I slutet på mars. Då vill jag sitta med mina älskade syskon i Köpenhamn & dricka en flaska vin & kunna njuta av mat, tillsammans. Diskutera smaker och aromer.

Dit längtar jag nu. Bortom eldar och smärtor.

Till en tid där bara välmående och tacksamhet över livet står i fokus.

Dit längtar jag.

En julafton

Sakta men säkert fylls det på med artiklar från Apoteket på brevid min säng. Munspray, gel som ska smörja upp, bedövningssprayer, ögondroppar, tabletter mot illamående osv... Det är ingen fröjd att se.

Inget fröjd att vakna varje morgon och må illa om man inte tagit sin tablett & vara som en öken i munnen och halsen av torrhet.

Idag va det julafton. Vi satt hemma hela förmiddagen jag & Tomas & gjorde ingenting. Fick i mig en näringsdryck och en Keldasoppa och nästan en hel limpsmörgås!

På kvällen åkte vi hem till en vän som flyttat hit i krokarna. Där satt vi i 4 timmar & hade det bra. Stiltonost, hjortkorv, vin & frukter. Allt bara för att reta ögat. All mat jag ser, som jag drömmer om att kunna äta, allt retar mig & gör mig nedstämd. Jag vill äta.

Vill bara att allt ska kännas som vanligt när jag stoppar det i munnen. 

Munnen som för övrigt börjar värka nu. 2 strålningar på samma dag har satt sina spår i form av ömmande tunga, läppar & kinder. Dom bränner. Och det mest skrämmande är att jag fortfarande bara har gjort 13 av 35 gånger. Jag kommer vara uppbränd innan jag är färdig. Hur fan ska jag klara det?! Smärta, en lång smärta med jobbiga biverkningar.

Om det är början nu, hur känns då fortsättningen.

Fick i varje fall i mig en till näringsdryck nu på kvällen & det känns skönt. Hatar vara hungrig, särskilt inte när man inte vill eller kan äta. 

Imorgon åker vi till Sthlm för att fira våran julafton! Underbart!

Fick vara med på face-time när Junie öppnade sin stora present idag hos sin pappa. Det enda hon önskade sig, men aldrig trodde hon skulle få - en iPad! Hon blev så glad att hon grinade & jag med. 

Är hon glad och nöjd så är jag det också.

Jag försöker att vara positiv men det är lite svårt när hela julen andas mat och det enda man vill men inte kan är att äta.

Men det kommer fler jular & andra tillfällen att äta gott så jag ska hålla ut. Min tur kommer. Min tid att få ta tillbaka det cancern tagit av mig. Det kommer.

För varje dag är jag ett steg närmare.

Passar på att gratulera min underbara älskade syster på 27-års dagen. Orden räcker aldrig till när jag tänker på vad jag känner för dig. Älskar dig mest.

Min julklapp

Den här förbannade kampen med maten går mot sitt slut Och ingen är gladare än jag!
Jag får numer kväljningar när jag försöker äta. Det är enormt frustrerande för en som älskar mat! Men maten kan inte tuggas och smakar för lite & det sätter griller i huvudet som gör att jag inte får ner någonting. Och det blir värre och värre. Nu när jag är hungrig får jag lite småpanik för jag vet vad som väntar. Jag kan inte heller dricka näringsdryckerna jag fått. Samma kväljningskänsla där.

Idag har jag varit  på onkologen 2 gånger och strålat mig. Det är med tyngre & tyngre steg jag går dit, det är jobbigt nu, munnen börjar värka & svida. Lite svamp är tillbaka också. Men man måste.
Det va i varje fall munrond idag. Min doktor va där och frågade hur det gick med maten. Och jag erkände snabbt att det gick åt skogen. Rätt omgående kom hon med den bästa present jag kunde få just nu - att sätta in en peg i magen. Jag vet att det inte är optimalt att ha en sådan men när jag får i mig lika mycket under en hel dag som jag fick i mig till frukost förut så är valet inte så svårt. Jag fryser, känner mig svag & tunn och den känslan gillas inte. Jag är van att ha muskler på min kropp och känna mig stark, jag är långt ifrån den personen nu. Men hon kommer tillbaka.

Imorgon är det julafton också. Vi hade planer som blåstes av. Så jag och Tomas kommer sitta hemma och ha det mysigt själva istället. På juldagen blir det julfirande hos min storebror så vi sitter inte i sjön.
Och annandagen blir det förhoppniingsvis insättande av peg. Om inget akutfall dyker upp. Och sen kan ett annat problem vara att jag inte kan gapa tillräckligt stort för att få in slangen i halsen & vidare till  magen. Det är tydligen på det sättet man hittar positionen. Men man får tänka som på  alla andra undersökningar, det är snart över. Och förhoppningscis är även den här resan snart över. Jag vet att det är en lång väg kvar men man får beta av en dag i taget. Jag har gråtit lite mer nu, mest för att kroppen är tom på energi och tårarna kommer lättare då. Sen finns det en risk för att jag varit lite tvär och tjurig också. Men över lag så försöker jag hålla mig from....hungrig men from.

Jag ska se till att ge mig själv den bästa julklappen jag kan sen. Jag har redan börjat kika på vad det kan bli och bätttre sak än det kan jag inte hitta! Det är för att ge mig själv lite beröm för att ha klarat av halva strålningen också, det är ju om ett tag. Och när halva strålningen har gått så har egentligen halva behandligen också gått. Det började med en stor operation, avlägsnandet av cancern, sen strålningen & sen avslutar vi med en till stor operation där vi återställer käken.
Så i det stora hela blir det en halvtidspresent!

Nu ska jag gå och ta mig lite glass, men inte ens det är något man ser fram emot. Att mat som jag alltid älskat numer kan få en att vilja krypa ner under täcket och gömma sig. Märkligt. Men om jag leker med tanken att få sätta i mig en stor saftig pizza, utan gomplatta och tuggbesvär, så vattnas det i munnen. Eller en vanlig knäckebröd fungerar också. Eller en köttbit med potatis och sås... oh lord så gott! Så ät i jul, ät och njut över att kunna smaka maten, äta maten och tugga. Njut av att dela dagen men dom du har omkring dig. Se storheten i det lilla och ta dig tiden att sitta ner och njuta av det också. Att ha allt i perfekt ordning ska nog i första hand kännas i sinnet och inte i det ytliga omkring dig.

Julen är här!

God Jul!

Julefrid i juletid

Angreppet i munnen verkar va över för den här gången lika fort som det uppstod. Jag körde en kombo av olika tips och vips så va det borta! 

Jag har även lyckats äta ordentligt en av dagarna då pappa & hand det bjöd på julmiddag på en restaurang i Barkarby. Åt en advokado med Skagen till förätt & fiskplanka till varmrätt. Potatismos & sås med lite lättuggad fisk funkar topp.

Men sen är man tillbaka i samma hjulspår igen. Försöker få i mig lite vätskeersättning ibland för att pigga på kroppen. Oftast känner jag mig inte hungrig utan märker när jag blir skakig & matt i kroppen. Ska väga mig imorgon på onkologen för att se om någon förändring skett. Jag försöker verkligen få i mig men har så svårt när jag nästan får kväljningar av näringsdryckerna. Jag har så svårt att få i mig om jag inte tycker om. Skulle behöva någon som lagade goda soppor & andra lätta måltider till mig. Smaken är ju inte på plats och då känns maten än mindre kul. 

Jag har börjat få små ploppar på kinden efter strålningen nu. Det är skrämmande att det börjar dyka upp effekter nu och veta att det är 5 veckor kvar av strålningen. Och har jag svårt att äta nu utan att det smärtar någonstans så vill jag inte tänka på hur det känns att äta om man dessutom har ont. Men så länge det inte är värre än såhär så är jag glad. Förhoppningsvis, om man sköter munhygienen som dom rekommenderar så kanske man bara får lindriga besvär.

Men samtidigt är det svårt att skölja munnen med koksalt varje 30:e minut.. Jag minns ju knappt att ta mina vitaminer varje morgon. Glömmer det alltid!

Julafton närmar sig också. Vi skulle få gäster men det avbokades. Så julafton blir  bara jag & Tomas. Men på juldagen firas julen i Sthlm som vanligt med min familj. Hela stora varma familjen samlad. Äta får jag göra ett annat år, men njuta svart vi alla är samlade ska jag göra!

För vad är egentligen det viktigaste vi har om inte varandra.

Om inte alla fanns där så vore maten & alla klapparna överflödiga. Kärlek och omtanke om varandra är de störstaoch  dyrbaraste julklapparna vi kan få och ge.

Och nästa år vet vi aldrig vilka som är där. Här & nu är det som gäller. Så släpp julhysterin och va lite närvarande med familjen och vännerna. Snart är julen ändå över så se till att njut av den. Det ska jag!

Älskade syrran & dottern på julmiddagen i lördags! 

Saknaden av det självklara

Jag vill bara krypa ihop i fosterställning och fortsätta gråta. Gråta över att inte få vara fri från biverkningar, ändå är din milda än så länge. Men svampangreppet i min mun gör mig förlamad. Vill inte äta, dricka eller prata. Bara lägga munnen åt sidan & slippa känna den. Den äcklar mig, och hur ska jag kunna äta då. Tanken på en peg i magen kommer. Fördelar & nackdelar. Fördelen är att jag slipper äta, en befrielse nu när man ändå inte kan äta normalt. Nackdelen är att det. Är ett ingrepp & att man lätt glömmer använda munnen & träna käkarna. Det är inte bra.

Jag har haft en supermysig förmiddag med Junie. Hon va med och strålade mig idag, personalen på avdelningen är så fantastisk, så rara & tillmötesgående. Visar henne allt dom gör med mig. 

Men jag blir även så ledsen över att hon ska behöva vara med om det här. Hur hon ska känna rädslan över att hennes mamma är sjuk. Hennes mamma har cancer. Det gör så ont i mig att hon ska behöva bära den oron och smärtan. Vad är meningen med det.

Att hon ska vara rädd att förlora mig, sin egen mamma. Hon är bara 10 år. Allt eftersom min kropp åker på fysiska törnar så blir jag mer känslosam. Jag kan inte hantera att inte få vara som vanligt. Den här långsamma nedförsbacke med strålningen har bara börjat och då säger det även mig att biverkningarna bara har visat sin lilla simpla sida än, värre blir det. Det är då jag bara vill lägga mig ned i fosterställning och inte kliva upp förren allt är klart. Jag vill inte vara med nu. 

Tröttheten smyger sakta på, illamåendet har redan gjort sig påmint, rädslan över att det återkommer. Huvudvärken knackar på då & då. Och är kroppen svag och saknar näring blir det inte lättare, jag vet det. Men hur ska man kunna äta när det bara är stopp?!  

Jag vill inget hellre än att sätta mig med, bra en knaprig skorpa med smör, marmelad & ost och äta så det sprutar ut ur öronen, tugga hårt & länge.

Små simpla saker man tar för givet när man kan.

Därför gråter jag nu, över saknaden av det normala och självklara.

Som man inte saknar förren det är borta.