onsdag 31 december 2014

Ett nytt år

Nyårsaftonen är här, snart slår klockan tolv. Vi ligger redan nedbäddade i varsin soffa jag & Tomas. Där har vi sovit senaste veckan av någon okänd anledning. Men det är rätt mysigt.

När jag tänker tillbaka på 2014 minns jag knappt vad det innehållit innan 1:a oktober. Eller jo, jag minns höns, kycklingar, kaninungar, höstar omkring oss som vanligt.
Rottweilern Stina som kom och tog mitt hjärta. Min ena hund Kija som lyckades bli svensk utställningschampion, den andra Barbara som va så nära så nära. Personsök i skogen med hundarna, och massor av träning på gymet med Madde & Evelina. Promenader runt kanalen. Renovering av badrummet & vardagsrummet av Tomas. Och känslan av att kunna ge min enda dotter en shoppingresa till London i 10-årspresent.
Minnen från den resan då min älskade mamma åkte med också. Syster som har  fått ett liv hon förtjänar & där hon är lycklig. 
Näsblodet som knackade på allt oftare, tårkanalen som slutade fungeraoch  läkarbesöken som blev allt tätare. Kärleken till Tomas som växte sig starkare och känslan av att ha hittat hem. Vår förlovning på mammas 60-års dag.
Jobbet som rullade på bra och där jag trivs med att köra mitt eget. Underbara kunder som man knyter kontakt med.
Utställningar, kvällar på gymet, promenader och middagar.
Operationen av näsan som va nödvändig enligt läkaren men som visade sig var motsatsen.
Mera nästrubbel efter operationen och ett krav på en röntgen. Ett efterlängtat positivt graviditetsbesked, vi ska få barn.
Provsvar som anländer. Och orden som aldrig kommer suddas ur mitt minne: 
"Vi har hittat en typ av cancer".
Därifrån och till idag, en resa på 3 månader. En ovisshet om hur framtiden kommer bli. Röntgen, blodprover, undersökningar, läkarbesök, besked som aldrig ger någon klarhet, stor avancerad operation i Köpenhamn, mera läkare, röntgen & tester & en ofrivillig abort. Men samtidigt en ny kraft som växer fram. En trygg & lugn kraft som redan visste, i samma sekund som beskedet kom. Att det här ska jag bara igenom. Och jag kommer igenom det. En styrka som visar mig själv vart jag ska gå, vilka vägar som leder vart. Uppåt, framåt & förbi ska jag. För så är det, jag känner det & alla kan känna det. Jag kommer igenom detta. Och det är inte konstigt eller naivt. Bara så det är. För att jag har saker att uträtta med min erfarenhet av den här resan. Och den är på väg och jag försöker se vad som händer samtidigt som jag tragglar mig igenom allt som cancer i ansiktet för med sig i form av strålning, ätsvårigheter, smärta, kampen att visa sig ute med avsaknaden av tänder & det stora ärr som går längs ansiktet.
Men inte att glömma folket, medmänniskorna, soldaterna, alla NI!
Hur mycket värme & kärlek som förmedlas överallt. Bara till en enda människa, bara jag. Som får så mycket, jag känner mig välsignad. Högt älskad.

Nu skjuter grannen av de få raketer vi för höra idag. Min julklapp till mig själv ligger i knät på husse och min rädda gammeltik ligger tätt intill mig för tröst när det smäller. 
Julklappen gav jag mig själv för att rottweilern inte kommer tillbaka hem pga av sjukdomen. Det tar för lång tid innan jag kan träna henne så pass som det behövs. Därför är mitt hjärta lite krosst & därför kom Abbey in. 
2015 satsar jag på kenneln & då behövs Abbey, min nya tjeckiska tik. De 2 andra planeras det valpar på. Planerade valpar som redan har köpare, det är underbart! 
2015 ska kroppen tillbaka till min ägo, gymet ska besökas igen ishalka kilon muskler som försvann ska tillbaka. Men främst ska cancern dö & den är på god väg. 26/1 är strålningen över. 
2015 är mitt år, familjens år då vi tar igen oss från den här resan. En resa då vi lärde oss älska lite innerligare & mer på riktigt för vetskapen om hur snabbt saker kan ändras presenterades för oss den 1.a oktober 2014.

Abbey Mawpet 10 veckor. Min julklapp till mig själv!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Lämna gärna en kommentar & lite pepp! Ju fler soldater desto starkare krigare!
Kram