35- årsdagen!

Dagen efter den stora festen. Och så känns det verkligen, dagen efter. Har mått dåligt i 3 dagar nu och ska jag vara helt ärlig trodde jag inte att jag skulle komma ur soffan precis innan festen började. Men tack vare ett dundenpiller (såna man har hemma om man vart cancersjuk) så kände jag mig pigg när det var intaget. Tack och lov!

Men jag vet inte ens vart jag ska börja. Hur ska jag kunna tacka för gårdagen och känna att orden räcker till!? 

Mängder med folk, kanske uppskattningsvis 80 personer. För att fira mig! Mig!

Oändliga rader med blommor och buketter står nu i vårt hem & skvallrar om en gårdag som sent kommer glömmas bort. 

Livebanden Poplabbet som min bror Jonnie fixade dit för att enbart spela min favoritlåt, bohemian raphsody med Queen. För att den låten skulle få en ny innebörd än att vara min låt jag hade varje gång på strålningen. Nu är den en gåva från min bror & ett band som ställde upp för medmänskligheten. 

Alla de saker jag nämnt att jag önskat mig, fick jag! Syrran Sofia som ordnat med alla på facebook och dragit ihop. Helt otroligt! 

All hjälp i köket av Yvonne & Lasse. Framdukningar och allt däromkring av mamma & lillebror gissar jag.

Och så alla som kom. Så mycket kramar & värme. Kärlek överallt.

Jag är så enormt tacksam.

Läser gästboken och blir påmind av allt.  

TACK alla som kom eller medverkade på annat sätt.

ALL kärlek till er.

Sociala medier

Idag är det rocka sockorna-dagen Och självfallet är vi med på det. Olika färger på strumporna för att uppmärklsamma det annorlunda, att alla är lika värda oavsett hur eller vilka vi är.

När jag i morse öppnade upp mitt facebookkonto så va det första 7 inläggen bilder på mina vänners olika strumpor. Ännu  ett bevis på det positiva som sociala medier också (!) bidrar till. Det är inte bara spidning av skit & strunt utan också ett nätverk som knyter folk samman. Ett enkelt men ett lika viktigt sätt att visa att man bryr sig. 

För övrigt i mitt liv har det hänt lite saker som säkert få har missat. Jag har fått veta att den tumör som opererades bort också är helt borta & inget nytt har uppstått. I min värld var det lite väntat men det spelar ändå upp massor av läskiga scenarion i huvudet innan man har ett svar från läkarna. Och jag hade inte förväntat mig att hon skulle ringa så jag bli hyfsat rätt innan hon berättade resultatet. Men just nu, just idag är jag tumörfri! En svindlande skön känsla! Tack till varenda en av er som står bakom och stöttar, gråter, skrattar och glädjs med mig, i allt som händer. Vilken skillnad ni gör.

Min födelsedag närmar sig med stormsteg och jag börjar bli lite nervös. Hur många kommer, vilka kommer, kommer allt räcka, kommer jag räcka till? Har försökt styra upp allt så gott jag kan, även mi själv. Provat kläder, fixat naglar, köpt nytt smink och så har jag ju (det bästa av allt) TÄNDER i munnen! Även om mitt utseende är långt ifrån vad det va förut så ska jag göra mitt yttersta för att piffa till mig på söndag. Och det längtar jag efter!

 Ska se till att damma av den här bloggen lite bättre framöver så det finns något att läsa. Men med livet i behåll och lyckan av att ha det man behöver så är det faktiskt svårare att skriva.

Och det är ju också något att reflektera över, varför är det lättare att skriva om olycka än lycka. Varför kan man inte smula ner lyckan och analysera den som man gör med tankar som är svårare?

Då borde det ju vara lättare att se lyckan om vi känner till alla tecken på den? Tåls att tänkas på.

Just nu är det i varje fall bara lycka. Lycka av att få leva & ha familj, vänner och folk som stöttar.

På 5 1/2 månad har livet tagit en rejälv vändning. Längre tid har inte gått, men jag älskar sociala medier när det gör sådan här skillnad. Fantastiskt!

#rockasockorna

Bara en helt jäkla fantastisk dag!

SÄven om livet har sina motgångar så kom det idag en rejäl skjuts uppåt.

Jag har försökt para min ena tik ett par dagar, men hon vägrade släppa till så det var bara att inse att det inte blir något. Men istället så hade jag anmält mig till året första utställning. Något jag inte skulle åkt på om det blev parning, men iväg for jag. Resesällskapet fick förhinder så jag åkte själv. Tack och lov så var det flera människor jag kände på plats så det blev många kramar av olika människor. Och bara känslan av att kliva in i en värld där jag deltog mycket innan jag blev sjuk, den känslan va så befriande. Allt var som vanligt. Och på en hundutställning glor folk hellre på hundarna än på folket så jag märkte inte en enda sne blick mot mig! Efter några timmars sittande och spanandes på min ras så var det min tur. Jag hade med mig min minst peppade hund Barbara som brukar va lite svår att motivera. Nu har vi gått på utstlällningskurs ett tag för att försöka återuppliva henne och se på fan om det inte gav resultat! Hon kilar in i ringen med mig med svansen viftandes och är på sitt allra bästa humör! Jag själv var nervös som en gris (av någon anledning) och nästan skakade när jag skulle in. Men Barbara levererade såpass att hon blev bäst i rasen och tog det sista certet som gjorde henne till Svensk utställningschampion idag! Kanske inte världens största grej men jag vart så förbannat glad & med en liten hejjarklack på sidan om som tjoade så va lyckan total! Hon blev även bäst i ras & hela min dag efter det har gått i glädje! Jag har helt enkelt haft den bästa dagen på väldigt länge. Trots alla motgångar så måste man få leva dom lyckliga stunderna & kanske är dom lättare att leva i när man vet deras motsats. Dagen idag vill jag minnas länge & därför måste den printas ner. Jag vill minnas kärleken omkring mig som hundarna har sett till. Alla människor jag har träffat genom dom, olika människor med samma intresse som för oss samman. Känslan av att kunna vara ute bland tusentals folk och känna sig normal (vad det nu är). Ingen som stirrar på mig när jag går i ringen med min hund utan dom tittar på henne. Lyckan av att kunna sitta på Mcdonalds med en glass och prata hund i en timme utan att någon tröttnar. Solen som skiner och skvallrar om att våren är på väg. Köra sin nya fina bil på torra asfaltsvägar på väg hem till huset man älskar. Där hästarna betar utanför tomten och geten bräker. Att kliva innanför dörren och så är HAN hemma. Han som älskar mig trots mitt utseende. Att få ringa till dottern och skvallra om hur "hennes" hund blivit champion & höra hur hon spricker av stolthet. Och att få välkomnas av mina andra hundar. Mitt liv är ett lyckligt liv. Så är det bara. Idag lever jag och accepterar faktum att allt med maten strular. Jag åker till Ica, köper mig melodifestivalens minsta godispåse, klipper isär bitarna och tuggar sakta i mig. Njuter av den smak jag känner och accepterar. Gläds över att jag kan lite grann istället för att jag inte kan, mycket mer. Idag lever jag på molnen i lyckan och ruset av hur bra ett liv också kan vara. Idag var lyckan min. Tack alla som va med idag och bara spred energi. Idag är en dag jag vill minnas. Ruset och lyckan, nästan nära tårar av ren... ja bara.... TJOHOOOOOOOO!!!

Livets medgångar & motgångar

Medgångar och motgångar.

Det är så livet ser ut. 

Mamma, min älskade mamma som haft världens tyngsta lass att bära sedan jag blev sjuk, hon får mera saker att våndas över. Fler sjukdomar i hennes närhet. Mera oro & mera väntan på provsvar. Frågetecken som inte rätats ut än. När, hur, varför. Frågor utan svar. Hon som alltid tänker på alla andra gör det nu ännu mer.

Men mitt i allt så vart det ändå dax för resan hon bokat med sina vänner för att få tid till åtehämtning och skratt. Sol som värmer och paraplydrinkar vid poolen. Skratt som ekar över områdert, befriande lätta skratt. Borta från vånda och tankar. Jag kan se henne framför mig, energin som kommer åter i ögonen, livet som fyller kroppen. Och det där skrattet som vi barn har lärt oss leva med, det ekande höga & befriande mamma-skrattet. Det vi älskar för att det är hon. 

Kanske var det mitt i ett sånt skratt , när musiken dånade ut i värmen och lyckan av att få skaka loss som det small och allt blev som ett uppvaknande till verkligheten. Smärta i knät. Hon åkte tillbaka till hotellet & tog värktabletter. Gick och la sig med ett ben som inte gick att böja för smärtan. Sjukhuset nästa dag. Ingen ska behöva uppsöka sjukhus på sin semester, allra minst min älskade mamma. Allra minst hon. Något i knät har gått av & hon gipsas. Hela benet från låret till foten. 

Hon får inte ens flyga hem med vanligt flyg för benet kan inte böjas. Hon kan inte köra bil, inte gå i trappor, inte komma i och ur badkaret hemma. 

Min prövning är en enda sak för mig. Men mamma får ta så mycket motgångar. Hon är den sista som förtjänar det. Mamma förtjänar att få sitta på en piedistal och bli matad med vindruvor & choklad resten av livet, inte bryta knät & oroas över allt omkring henne. Det här gör mig ledsen. Tårarar av orättvisa tränger upp. Jag vill bara åka och hämta hem henne från gran canaria med privatjet. Nu blir det sos international som får flyga henne hem, men det råder frågetecken om hur och när.  Lustigt nog flög jag också hem med dom efter operationen och nu mamma. Men samtidigt är jag glad att det va benet och inte hjärtat som sa ifrån. Men så har hon också det starkaste hjärtat jag vet. Men hur mycket påfrestningar ska det få. Om jag ska be en bön så går den till mamma, oavkortat. För att ge henne kraft och styrka att som alltid tuffa vidare i livet. Min mamma är min hjälte & blir jag hälften av vad hon är så är jag fulländad. Hon bär på en nästan omänsklig styrka att kunna se det positiva i det mesta. Hon förtjänar inte det här. Inte min mamma. 

Mamma, du är mitt allt. Älskar dig till månen och tillbaka.

Livet har sina medgångar och motgångar. Låt oss hoppas på att vårvindarna blåser våran väg. Annars blir det en skriftlig protest till... den som nu bestämmer.

Bilden vi tog innan färden gick till Danmark & operation. 

Att rita ett träd

När jag hade min livskris, efter en skilsmässa med alldeles för många svallande känslor, för några år sedan gick jag till en terapeut. Hon sade åt mig att måla ett barndomsträd. Först förstod jag inte  varför min barndom hade med mitt nuvarande tillstånd att göra, men jag gjorde som hon sa. Jag målade grönskande äppelträd på rad alla bar en skön grön färg och såg ut att må bra. Röda saftiga äpplen prydde grenarna. Men alla träden va inte lika stora  & alla bar inte frukt. Mitt träd, som symboliserade mig stod bakom dom andra träden. Det mådde inte på något sätt dåligt, men det bar inte frukt trots att den gröna färgen sken lika vackert på löven. Men det stod där bakom, som i väntan på att få blomstra ut. Det är nog så jag har kunnat sammanfatta min uppväxt. I ett underbart blått hus, men kärlek omkring mig. Jag minns min barndom som lycklig. Men jag va inget särskilt. Jag var medelmåttig i skolan, inget snille men hade helle ringa problem. Hade nog lagom med kompisar, varken populär eller retad. Bara helt vanlig. Jag gick på ridskola och älskade det. Djuren har alltid varit viktig för mig. Men jag va aldrig bäst på något. Jag var med i några små tävlingar som ridskolan anordnade & det gick okej, men jag va aldrig mer än vanligt bra. Fick aldrig rida dom "värsta" hästarna utan fick snälla men kanske lite småpigga hästar tilldelade. Jag va nöjd med det. Jag va stolt över min väst jag hade som sa vilken ridklubb jag tillhörde, för då tillhörde jag något. Det var en viktig känsla. När jag efter några år in i vuxenlivet skaffade mig hund & tränade så var jag heller aldrig bäst. Hittade aldrig något maniskt intresse att bli bäst. Jag minns att jag tränade för en klubb i stan och vi pratade om att börja tävla i agility. Att bli ett lag, en grupp, en tillhörighet. Jag kände mig stolt över jackan som jag skulle få med mitt namn  min klubb. Men när jackorna delades ut på olika tillfällen så fick jag ingen. Jag va förmodligen inte tillräckligt bra. Jag minns än idag hur ont det gjorde. Att inte få tillhöra, eller känna sig bra på det man gjorde. Jag va nybliven mamma & hade inte möjlighet att delta som de andra. Men det gjorde ont. Vad än jag har tagit åt mig så har jag aldrig hittat "den" gnistan i det. Har aldrig varit någon vidare att dansa på krogen, eller förklara historier på ett roligt sätt. Har aldrig varit bäst på jobbet. 

Alltid varit lagom på allt, inte bäst på något.

Men kanske är det inget vi alla måste sträva efter?

Varför ska vi vara bäst. För att andra människor ska beundra oss, ge oss en klapp i ryggen och beundra jackan & klubben vi tillhör. Eller för att vi ska lappa ihop vårat sviktande självkänsla & plocka hem ytterligare en rosett? Eller för att vi har hittat det vi brinner för.

Först när jag började närma mig 25-års åldern så hände saker. Sakta dock, men det va då det skedde.

Först vann jag en resa med mitt jobb, jag blev tillsammans med ett gäng andra framröstad som "årets medarbetare". Jag flörtade som aldrig förr när jag var singel & jag vart jäkligt bra på det. Ville jag ha honom, så fick jag oftast det. Jag hittade en sak jag var bra på, mig själv. I takt med tiden så ökade självförtroendet. Jag trodde aldrig jag skulle bli bra på något, eller snarare bäst. Men det beror på med vem man tävlar. Utmanar man bara sig själv så kan man bara bli bättre. Jag trodde aldrig jag var en löpare. Men 2009 sprang jag stockholm halvmarathon, 2,24 mil, på tiden 2.01.39. En seger för mig, en oerhörd sådan. Så stor att jag (innan cancern) såg det som det största jag gjort efter att ha fött barn. För att jag hade satt upp ett mål & rott det hela i land. Bara för min egen skull. Jag kommer aldrig bli bäst i något enskilt förutom på att vara mig. Mina intressen är många och spretiga & jag har aldrig snöat in mig på något specifikt. Jag kan bara vara jag. Det är det jag kan. Jag blir ingen idrottstjärna, politiker, bankman eller poet. Jag fortsätter att söka vad som finns omkring mig och ju djupare jag söker desto mer hittar jag. Kanske är våra ytliga prestationer ingenting om vi inte vet vilka vi är innanför dom yttre vinsterna? Kanske är det menat att vissa av oss aldrig blir bra på något särskilt. Eller så hittar vi det längs med livet. Kanske har vi alla våra gåvor som vi ska förmedla till världen. Men hur rättvisa är dom? Vissa tjänar miljoner och kan leva ett liv i lyx medan vissa sitter i krigsländer med gåvor som aldrig kommer till känna.

Jag vet inte riktigt vad mitt kall är men min känsla säger att jag ska hjälpa folk. På något sätt. Men jag ska ge stöd & hjälp till dom som behöver. Därför tror jag också att jag fick cancer. För att få mig att söka mer i mitt egna bibliotek, lära mig mer om saker för att kunna bli bäst på mig. Det är nog det enda jag kan bli riktigt bäst i världen på. Jag blir aldrig bäst på att träna, äta rätt, sjunga bäst, dansa finast, ha finast inredda huset, snyggast smink, lydigaste hundarna osv. Jag kan vara bra på saker men bäst blir jag bara på mig själv. Jag hoppas det är ett redskap jag får nytta av.

Efter några besök hos min terapeut bad hon mig måla ett framtidsträd.

Det blev ett träd men tjock stam, rötter neddragna djupt ner i marken. Men trädet levde ett urtorkat liv. Stammen var som sagt stabil & välmående, precis som min barndom, men sen var det spretigt med döda grenar och vissnade löv. Men högst upp sträckte sig en gren mot solen, en gren som grönskade och var stark, med ett endaste löv som pekade rätt upp i himmlen, som va så grönt & fullt av liv som det gick.

Det blev som jag målade.

Happy Friday

Skriver på telefonen med dåliga Batterier men ett inlägg är på sin plats!

Jag har gjort ett stort framsteg idag, enormt till och med. Ivarje fall för mig!

Jag har ätit.

Fler gånger dessutom. 

Det började med en mjuk smörgås i morse, en med honung på. Jag bröt den i små bitar, tuggade lite lätt, fokuserade på honungssmaken och sköljde mer med mitt lakrits/hallonte. Fick nästan i mig hela!

Sen tog jag 2 näringsdrycker i sonden till lunch, som vanligt.

Middagdax & jag kopplade upp en påse sond-vaddetnuäridomdärpåsarna, i dropställningen. Men innan jag öppnade upp slangarna tog jag en tallrik jordgubbskräm men mjölk. Jag va tvungen att testa. Den konstiga svampiga smaken finna fortfarande kvar men jag försökte vara positiv hela vägen och tänka att "åh vad gott det är".

Jag fick ner hela tallriken!

Drog på maten & då ska tomas laga makaroner till sig. Kände att jag hade bra flow så jag pt lite snabbmakaroner med ketchup. Men jag va noga med att inte tugga för mycket, för att slippa bismaken.

Sen åkte vi hem till ett par vänner. Där bjuds det alltid på massor av gitt och de senaste gångerna har jag setat & tittat på när alla har ätit.

Men idag åt jag chips & salta kex med mögelost. Jag kan inte tugga ordentligt men det gör inget när man är bland vänner.

Idag är en segerns dag! Jag har vunnit ett stort krig över mig själv!

Nu ska kag och min förvånade mage lägga oss och sova. Tur jag tog en samarin i slangen innan...

Happy friday!

 På mamsens jobb igår med mitt lilla lyckopiller Abbey. En petit brabancon.

Det här med hundar & cancer

Det är inte  varje dag det händer så spännande saker i mitt liv så det känns meningsfullt att dela med av dom. Inte för min skull utan för er som läser. Dagarna går, tankarna flyter på  i samma takt. Uppåt & neråt, lite hit & dit. 

Dagarna förgylls med valparna jag har hemma nu. Vi blev valp-vakt åt en liten affenpincher som behövde komma från sin kennel ett tag. Han är ett riktigt troll som passar vårat andra yrväder Abbey perfekt. Det är full rulle och hon är utan tvekan da bitch som bestämmer allt. Jag kommer sakna Raffe när han åker igen, för han passar in här på något sätt. Men jag ska inte ha en hane om/när det blir en till hund. Jag vill ha tikar som jag kan ställa ut & förhoppningsvis ta valpar på i framtiden. I dagsläget har jag redan 5 tikar. Selma som är min gamla blandras på 12 år, hon har alltid hängt med mig känns det som, min svarta pärla. Sen har vi Märta, en petit brabancon på 6 år i sommar. Hon är mamma till mina två andra tikar, Barbara (petit brabancon) & Kija (griffon brruxellois). Sen har vi lilla Abbey som är mitt lilla lyckopiller jag köpte i vintras. Men nu löper Barbara & vi panerar en parning på henne med en snygg och fin hane. När Kija börjar löpa väntas en parning där med. Jag vill inte låta mitt liv vara på hold bara för min sjukdom så jag planerar allt som jag ville ha det innan jag blev sjuk. Så har vi tur blir det valpar hela sommaren här. Men så kom den där lilla affenpinchern in i huset... Jag har tittat på dom länge länge och föll pladask för dom första gången jag träffade dom. Dom påminner om griffonen men är ändå på ett helt annat sätt, jag vill så gärna ha en sån. Det bara är så, men en tik då. Att ha en hane instoppad i en flock med 5 snygga löpande tikar, nej tack!

En vacker dag så hoppas jag på en affenpincher i min kennel. Ska bara vara överrens med min delägarvän också. Men jag jobbar på det!

Jag råkar nämligen tycka att utställningar är grymt skoj, och förra året blev min Kija Svensk utställningschampion. Det är alltid kul när det är ens egna uppfödning. Barbara ligger strax efter och måste få ett cert till innan hon också kan titulera sig så. Men nu blir det valpar för deras del och inga utställningar i sommar. Abbey som jag hoppas på kommer förhoppningsvis växa till sig, annars kommer hon bli för liten för både utställning och avel, men hon måste få mer tid på sig.

Apropå det här med hundar och cancer.

I somras anordnade chihuahuacirkeln i sverige en "rosa promenad". Det gicks promenader på 5 platser i sverige och lokaltidningar & tv va på plats för att dokumentera det hela. Promenaderna sker för att uppmärksamma cancer då det är så många som drabbas. Själv gick jag promenaden i västerås med ett några dagar gammalt cancerbesked i minnet. Jag tycker det är så oerthört viktigt att vi gör såna här saker, inte bara för de drabbade utan för alla familjer och vänner som är meddrabbade. 

Det är ett tillfälle att hämta kraft & energi, att inte känna sig ensam utan att se alla som går tillsammans mot cancern.

I år ska jag försöka vara med och tillsammans med Annica (aktivitetsombud chihuahuacirkeln västmanland) & skapa en promenad utan dess like. Kanske inte just en enda stor utan flera promenader i hela landet.

Men jag kommer behöva hjälp av folk på olika platser i sverige. I nuläget vet jag inte exakt vart vi har arrangörer men jag vet att i Stockholm kommer det finnas många som är redo för en sådan promenad. 

Här i Västerås kommer det också bli av. 

Men jag efterlyser faktiskt folk som kan tänka sig att ställa upp och anordna. 

Det är bara en vanlig promenad genom stan där man bor, med rosa kläder. Cancern kommer i fler färger än bara rosa som symboliserar bröstcancer, men det är en lätt färg att ta på sig & sina hundar för att synas ordentligt!

Så om jag har någon som känner sig manad att ta sig an det här i sin stad, kontakta mig! Antingen här eller på min facebooksida: Madeleine Erichsen.

Det är många månader kvar men ibland behövs tid att planera. Målet är att gå samma dag & att tidningar & TV ser oss. Alla med hund måste ju ändå gå ut, så varför inte ta med familj och vänner och sluta upp just denna dag!?

Det är ett perfekt sätt att synas med sitt företag i tv eller tidning i ett gott sammanhang!

Jag hoppas vi kan slå på stort, tillsammans är vi starkare!

Förhoppningsvis kommer det finnas accesoarer att införskaffa innan promenaden, det är något som jag och en annan kollega jobbar med för tillfället.

Deltagare på förra årets promenad.

Jag & Junie i ledet.

Mina två lyckopiller! Fråga inte hur man vänder bilden?!