Sorg

Jag gjorde misstaget ikväll att titta på gamla bilder. Bilder från innan, från förr. Mitt liv är då & nu, innan & efter. Då när livet va glatt & maten smakade i munnen. Då man kunde ta en tugga av ett äpple utan bekymmer, då synen va som den skulle & ansiktet va vackert. Det va då. 

Tänk om jag hade kunnat uppskatta min sneda tänder, min hy, min matlust & mig själv bättre. Tänk om jag bara hade vetat att den där jäveln skulle skulle förstöra mig och se till att jag aldrig fick leva som förr igen. Tänk om jag vetat det & bara kunnat njuta än mer av maten, av att få i mig det jag ville & behövde och kanske lite mer ändå. Om att jag en dag aldrig mer skulle känna mig fin igen.

Aldrig. Inget i hela världen förutom en återställande obefintlig operation kan ge mig den känslan igen.

Jag är borta, det skal jag en gång hade är förintat & kommer aldrig mer tillbaka. 

Kvar är en mosad självkänsla med ett ständigt medvetande om dessa blickar som tittar på mig för att jag ser annorlunda ut. Sargad, hålig & hemsk. Jag har sett mig i spegeln, jag vet hur jag ser ut i min ena ansiktshalva. Jag vet & min uppfattning är vad den är oavsett vad andra ser. För mina ögon ser det som speglar sig tillbaka i spegeln. Ett monster. Ett monster som är inspärrad i sitt ansikte. Munnen går inte öppna & efter första lilla näsoperationen är det omöjligt att dra ner överläppen. Hela högerkinden är bedövad som om man vart hos tandläkaren. Näsborren stängd & den andra ger bara besvär. Jag spottar när jag pratar av tandprotesen & läpparna täcker inte tänderna längre.

Sjukdomen tog en stor del av mig & den delen får jag aldrig tillbaka. Den tog min förmåga att äta normalt. Alla matprogram, alla restauranger, alla viner, alla glassar & goda bakverk. Aldrig kommer det smaka som förr. 

Det är en så stor sorg inom mig att aldrig få uppleva det. Jag sörjer det, jag saknar det. Det finns inte mer. 

Den delen av mig finns inte mer.

Straffet är så oändligt hårt. Jag kan i stunder längta bort från denna värld för att bli fri från mitt fängelse. Jag drömmer drömmar om att jag åter kan gapa, att ögat är där det ska & att den vassa benkanten under ögat inte syns längre. Alltid är drömmen så befriande. Men alltid är den en dröm.

Jag vill inte bort från den här världen nu men ser fram emot när det är över, men inte förens det är dax. 

Jag sörjer mig, hatar det som blivit oavsett vad andra ser. Jag kommer aldrig mer bli vacker på det sättet igen. Cancern är borta & kvar blev det här. 

Sista bilden från då. Från förr. Från innan.

Röntgen

Jag vill Inte säga något.

Jag vill inte tänka på det. 

Men oundvikligt så kommer dagen närmare. Den kommer fort på ett sätt men oerhört långsamt på ett annat.

Rädslan för vad det innebär att göra en ny röntgen är så stor. 

Tänk om.

Tänk om dom hittar något nytt. 

En ny cancer. En ny operation. Gå igenom allt en gång till med fler biverkningar.

Vad händer om det spridit sig. Jag kommer alltid att vara rädd för det. 

Även om jag inte vill låta det påverka mitt sätt att se på det liv jag har idag. Men tanken på att lämna mina två barn.... 

Det skär som en kniv i min kropp. Jag tittar på min 2 månaders bebis och tänker att han skulle aldrig minnas sin mamma om jag dog. Vem skulle ta hand om mina barn, vem skulle fylla det tomrummet.

Vem skulle bära min syster, min mamma & alla andra. 

Skulle dom veta att jag vill ha "show must go on" på min begravning? 

Min begravning.... Alla ska vi dö men jag vill inte veta när eller om det är C som tar mig.

Jag vill inte göra den där röntgen om inte svaret är positivt för min del. Jag vill inte. Jag vill aldrig i mitt liv ha ett nytt cancerbesked.

Jag lider varje dag efter dom sviterna.

Ser mig själv i spegeln & försöker tycka om det jag ser. 

En överlevare.

Jag kommer aldrig igen känna mig vacker - aldrig. Jag vet att skönheten inte sitter i ansiktet utan inne i mig. Men jag hatar det cancern gjorde med mitt yttre. Jag kan aldrig dölja den delen av mig, inga långärmade tröjor eller byxor kan dölja mitt ansikte. 

Ingen spegel kommer ljuga för mig. Sanningen kommer alltid speglas tillbaka i mitt ärrade håliga ansikte.

Kanske är det nu det finns tid för eftertanke & insikt. Nu när det har gått ett drygt år, 16 månader för att vara exakt. Det är nu när allt har lagt sig, beskedet, tankarna, operationen, rehabilitering, strålningen, fysiska uppbyggnaden, graviditeten, förlossningen & nu sitter jag här. 

Jag har levt så många år det sista året & så mycket har hänt. Nu när hormonerna svallar & jag känner mig för tjock för mina gamla kläder,  jag har för svag kropp för att orka som jag vill. Nu när tiden finns att tänka för mycket på allt, titta ner på min fantastiska nyfödda & tänka på min 11-åring som kämpar med sitt. Det är då jag är så rädd att förlora om jag går in i strid igen. Tänk om.

Vad händer om jag inte är så stark den här gången. Nu vet jag ju vad som väntar.

Jag vill bara leva ett normalt liv utan denna rädsla som knackar på. Oftast öppnar jag inte för den, men nu är den så påtaglig & nära. Jag är bara så jävla rädd.

Rädd. Rädd. 

Ingen kan trösta för ingen kan ge mig svaret nu. Svaret på den röntgen som ska ge mig ett nytt år med eller utan cancer. 

Tristess

Jag har alltid varit en människa som gillar att göra saker, träffa folk, umgås, var kreativ och röra på mig.

Under det dryga år som har gått så har så mycket hänt och jag har blivit hämmad på en del sätt. 

Först gjorde operationen mig oförmögen attt vara mitt "gamla jag", jag blev svag och orkeslös efter ingreppet. Strax efteråt en graviditet som tog den lilla styrka som hade byggts upp och gjorde mig illamående enormt trött och osmidig. 

Nu när vi har fått våran Billy så är energin tillbaka i kroppen och jag börjar läka igen efter snittet. Men då blir jag hämmad av att inte kunna göra det jag vill för att jag har Billy. Missförstå inte mig, jag älskar honom och vill inte leva en dag utan att ha honom vid min sida, han är det bästa som hänt på länge länge. Men jag är så frustrerad av att sitta hemma och känna mig obehövd, oförmögen att ta mig ut när jag vill. Dels på grund av det väder som har varit och dels på grund av att man inte kommer så långt med barnvagn där jag bor om man inte vill gå längs med vägen. Jag blir tokig av att gå hemma snart! Samma sak varje dag, 

Allting har gjort att en välkänd huvudvärk börjar komma tillbaka och tar ett grepp om mig, stresskänslan knackar på och ångesten börjar göra sig förberedd.

Jag blir stressad av att inte kunna gå på toaletten med risk för att han vaknar, kräks eller behöver mig blixtfort av någon anledning. Och jag kan inte ta med honom överallt hela tiden i huset. Jag saknar saker att göra. Jag känner mig småfet runt magen då den fortfarande inte gått ner så jag kan ha mina gamla kläder. Hatar de fula amningströjorna & BH:arna som jag har men har inte möjlighet att köpa nya. Allt det mynnar ut i att jag känner mig ful i ansiktet, börjar åter igen tänka på att den här tandprotesen gör att jag pratar orent och sänker mig självkänsla.

Jag  är väl bekant med de signaler kroppen sänder ut och pratade därför med min barnmorska idag och berättade om symptomen. Vi kom fram till att ett samtal med psykolog nog kan vara på sin plats. Kanske har jag massor som ska ut fast jag tycker mig ha bearbetat allt under tidens gång. Men jag har ingen prestige i att försöka klara det här själv.

Jag vill bara inte hamna längre ner i det här träsket.

Boken jag vill skriva hamnar i ett slags låst läge nu. Allt blir låst och jag har ingen lust att ta tag i saker. Jag vill aktiveras, komma ut och få vara jag. Den Madde som jag har saknat sen efter operationen.

Jag behöver få plocka ihop delarna av mig som jag börjar få tillgång till nu men som blir svåra att nå då jag har Billy på dagarna. Jag saknar att få jobba, träna och känna mig behövd.

Och jag tänker inte skämmas över att jag vill det. För det har ingenting med att göra med hur mycket jag älskar mitt barn. Jag tror att det är många många nyblivna mammor som känner samma sak som jag gör, men det är tabu att säga det. Livet blir upp och nervänt med en bebis i huset. En bebis som  man står ajour till 24 timmar om dygnet men som behöver dig 2-3 timmar och resten av tiden står du givakt. Det stressar mig.

Snart är han dock så pass stor att vi kanske kan gå på mammabarngympa ihop, åka till badhuset eller öppna förskolan. Inte för att det sistnämna tilltalar mig så mycket, men kanske Billy.

Han är trots allt viktigast, men för att han ska få det allra bästa så måste jag få vara mitt allra bästa.

Som sagt, det turbulenta som hänt kanske måste få benas ut och bearbetas på "professionell" nivå.

Ett möte

Under mina många besök på öron/näsa/hals mottagningen hösten 2014 så hade jag oftast en och samma läkare. Hon gjorde undersökningar, brände blödande blodkärl & gick upp med kamera i näsan flera gånger. Men trots allt detta så löstes inte mina bekymmer. En röntgen gjordes där det konstaterades att min nässkiljevägg var sned & trots att jag svarade nej på frågan, om jag fått en smäll på näsan så var det bara konstatera att något hänt. Näsmusslorna va påverkade och en operation av näsan gjordes. Jag sövdes ned rätade ut nässkiljevägen och tog bort en del av näsmusslorna. Men trots det så återkom samma symptom bara några veckor senare.Och vid varje behandling, varje gång saker stoppades upp i min näsa så sa mitt låga blodtryck till mig att det var bäst att svimma av lite.

Jag vet att jag frågade henne om en till ordentlig röntgen för att få veta att det inte var cancer eller något liknande. Men fick svaret att det va oerhört ovanligt att ha cancer där så det var inte det.

Efter många besök och många frågetecken så fick jag en röntgen och en läkare på käkkirurgen gick in och tog ut en bit ben från min käke och skickade på analys.

Den 1a oktober 2014 satt 3 kvinnor i undersökningsrummet för att ge mig beskedet. Bland annat min läkare från Ö/N/H.

Hon är bara något år äldre än jag, en lugn trevlig kvinna som jag vet gjorde det hon trodde va rätt.

Men tyvärr missades hela tumören ganska länge innan svaret kom.

Det gjordes en intern utredning på hela mitt fall för att se vad som kunde gått snett. De  kom fram till att ingen hade kunnat gjort på ett annat sätt. Eller snarare hade ingen misstänkt saken då jag faller utanför dom "kriterier" för att få den här tumören. 

Idag när jag var på sjukhuset för att se varför min ständiga infektion inte ger sig så stötte jag på den kvinnliga läkaren. Hon gav mig en stor kram & gratulerade till Billy som låg i vagnen. 

Hon berättade att hon skrivit ner allt som hänt för att det ska undvikas att det händer igen. Hon hade frågat förut om detta var okej att min historia kom ut för att uppmärksamma andra och självfallet va de det. För att alla fall inte är likadana & att uppmärksamma att även "omöjliga" saker kan hända.

Jag tycker mig se sån ånger i hennes ögon och jag säger att 

- det är sånt som händer. 

-ja men med facit i hand så borde jag sett det. 

-Ja visst, men det är lätt att vara efterklok säger jag och ler lite. 

Men sedan får jag också chansen att säga det jag velat säga länge men aldrig fått tillfälle.

Jag får säga henne att jag inte är arg och inga "hard feelings" finns från min sida och jag vill att hon ska veta det. På riktigt. Människor gör misstag, man är ingen gud som kan se och göra allt rätt och därför kan jag inte döma en ensam människa till att det här drabbat mig och att det gick så lång tid innan det upptäcktes.

Hon sa att hon har gått igenom det här fallet tusentals gånger i sitt huvud och jag vet att det stämmer då hennes kollegor sagt att detta är något hon inte mått så bra över.

Därför känns det så bra att det kanske va skönt för henne att höra min syn på det hela.

Människor gör misstag, även när dom inte får eller bör. Men det händer. 

Och ingen blir lyckligare av att lägga skuld på någon annan och ingen blir lyckligare av att gå med skuld hela livet.

Jag hoppas hon känner en liten lättnad över att vi sågs, det känner i varje fall jag.

Hon är en bra läkare som fick ett stort bakslag då hon inte hittade nålen i höstacken, men vem skulle gjort det. Ingen visste ens om nålen, hur ska man då veta att man ska leta efter den.

Jag är glad att jag stötte på henne idag. Ett steg till bort från de.

Är det dax nu?

Jag kanske inte ska tänka så mycket och inte låta andra åsikter ta över mitt flöde. Jag kanske bara ska sätta mig ner och låta allt komma i den takt och ordning som det blir. 

Ord efter ord & rad efter rad kommer sakteligen hamna på rätt plats och det är då mitt pussel börjar ta form. 

Tankar som gror och vill växa kommer få komma till sin rätt, om jag bara börjar öppna upp dom slussar som slagits igen. Väcka upp och gå igenom allt som varit & allt som har hänt. 

Men vart är början, från och med när blev jag den jag är idag. Hur ska det fångas på rätt sätt och bli en intressant vinkling av ett vanligt människorliv. Vad gör mig unik och inte som alla andra när det är exakt en sådan person jag är. Jag är varken mer eller mindre än någon annan. Vem som helst hade klarat av det här på samma sätt & tom bättre. Men aldrig kan man se hur man själv är om man inte får ta del av livets hårda utmaningar. 

Kanske blir min resa en speciell sådan för att jag får vara med i den? Men det gör inte mig mer spännande än någon annan. Jag har bara möjligheten att skriva om allt inifrån kärnan och se allt från en annan vinkel. 

Vad vill jag förmedla och vem vill jag beröra och ge ett hopp om livet?

Ett annat sätt att se på saker, att kunna uppskatta de små ljusglimtarna när allt är mörkt.

Är det unikt eller finns överlevnadsinstinkten hos oss alla. Eller va det inte instinkten som fick mig att ana hur allt skulle gå. Var det så att jag kunde lita på livet & bara veta slutet på den här avtagsvägen.

Var det så att jag kunde känna mig trygg för jag visste att livet tog hand om mig?

Just den här avtagsvägen har kommit till sitt slut. Nu är jag tillbaka på min vanliga, fast samtidigt nya väg som ska leda mig vidare på nya uppdrag. Det är nu jag ska försöka se meningen med det som hände och ta tillvara på händelserna jag fick vara med om. Det är nu det ska ges tillbaka, kunskapen jag har fått. Det tillsammans med min kärlek till att vilja beröra ska komponera ihop svaret på varför just jag fick vara med & varför jag är kvar i livet.

För jag kan inte låta det här gå i graven utan att hela berättelsen får komma ut. 

Så kanske ska jag bara sätta mig ner och skriva, låta allt få sin plats på pappret & låta känslorna bilda sina kapitel utan att jag tänker för mycket.

När jag känner att allt är där det ska så får jag börja ta tag i det stora, att bygga ihop allt och hoppas det ger ett bra resultat.

Och en dag, om livet har det som uppdrag åt mig så finns jag i bokhandeln till slut. En självbiografi om en helt vanlig människa som hade fått ett helt vanligt öde men som hade som uppdrag att få ner det på print.

Inte för att hon på något sätt var annorlunda än andra utan för att detta var hennes öde & ödet sa åt henne att använda sin skrivarkärlek till att berätta för andra.

För att kanske kunna hjälpa.

Tacksamhet Styrka Kärlek

Året 2015.

Hur ska jag kunna sammanfatta det på ett kort och begripligt sätt.

Jag gick in i det här året med blåsor i munnen, fastspänd i en nätmask minst en gång om dagen. Tandlös, ärran och bara förbannat målmedveten.

Jag har alltid varit en tvivlare, en som har tvivlat på mig själv och det jag tar mig för. Förmodligen för att jag aldrig rott särskilt många drömmar i mål.

Men cancern va ingen dröm, snarare en mardröm och med den i medvetandet så vaknade en sida hos mig jag inte trodde jag besatt. En vinnarskalle, järnvilja och en känsla av överlevnad. 

Jag klarade allt det jag skulle, jag bara jag . Ingen kunde ta min smärta eller min förtvivlan. Men många är ni som har underlättat allt och burit mig framåt.

Jag vet att jag har sagt det förr men det tål att upprepas. Det stöd jag har fått på alla sätt och vis har fört mig framåt steg för steg, för att ni har brytt er. När jag idag, går tillbaka och läser kommentarer från förra året så förstår jag. Hundratals kommentarer, låtar som länkats, bilder med texter, ja allt har gett mig sån styrka. Kramar, böner & omtanke. Min födelsedag är ett exempel på hur stora ni är. 

Så mycket folk som kom. Jag vet att jag timmen innan allt skulle dra igång, så låg jag hemma på soffan och va näst intill oförmögen att ta mig upp. Jag mådde skitdåligt rent ut sagt men kunde bara inte ställa in allt då. Jag tog en tablett mot illamåendet och sen va det all in som gällde. Tänk om jag hade missat denna dag. Så otroligt mycket folk som var där bara för mig, fantastiska presenter som jag aldrig kunnat drömma om. Min bror som tagit dit bandet poplabbet som spelade min favoritlåt med queen, bohemian rhapsody. Tyvärr tog jag inga bilder den dagen men minnet lever kvar av en fantastisk dag.

Tacksamhet, styrka & kärlek är nog de tre ord jag vill ge det här året.

Tacksamhet övet att få leva kvar och att få ha haft världens starkaste armè i ryggen, hela vägen fram i mål. Tacksamhet av att få njuta av allt det goda livet har att ge, få vara mamma, sambo, dotter, vän och krigare ett tag till.

Styrkan min kropp besitter är för mig obegriplig. Jag har aldrig känt mig så svag i kroppen som efter operationen men ändå så va kroppen så stark att den bar mig genom en 9 månader lång graviditet. Och det va 3 månader efter strålningen. När jag kände mig som svagast, okapabel till att äta och röra mig så blev jag gravid. Hur stark är kroppen inte då! Jag älskar min svaga, svinstarka kropp. Jag lovar att ge tillbaka den fysiska styrkan jag en gång hade till den, som tack för allt.

Kärlek. Jag känner bara kärlek när jag tänker på allt. Kärlek till Junie, Tomas, familjen & alla underbara vänner. Kärlek till alla kända & okända vänner. Nya & gamla vänner som aldrig dömt ut eller ömkat. Kärlek till Billy, den största kärleken detta år. En ny familjemedlem som är som en stor tung diamantkrona som jag sätter på toppen av detta år. Han är min Show must go on. Han & Junie är mina Champions of the world. Jag har en miljard anledningar till att välja att se livet ljust och glittrande.

Jag inser att jag är så lyckligt lottad som lever idag. Och det känner jag så stor kärlek till. 

Jag är bara så innerligt jäkla tacksam & jag känner mig så förbannat innerligt stark och det är en stor kärlek i sig.

Föreställ er en arena med miljoners människor omkring, alla i en eufori efter en fantastisk framförd show. Föreställ dig hur DU står på scenen och tar emot alla applåder, visslingar & värme. Det är så jag vill göra med varenda en av er som stöttat mig. Bära upp dig, hylla dig och visa hela världen vilken sjujäkla stjärna & medmänniska du är.

Tacksamhet

Styrka

Kärlek.

2016, show must go on!

Billy 2015-12-16

Plötsligt är han här, som en liten ängel skänkt från ovan.

För det är vad han är, en riktig pralin som vi fått efter det hårda år vi haft.

Ett år som jag inte kan sammanfatta riktigt då det är så fruktansvärt mycket som har hänt. Jag läser gamla blogginlägg och förstår inte att det är mitt liv som det gäller.

Men nu finns det bara en sak jag vill fokusera på & det är och det är att  vara här och nu. Lägga ner telefonen när han är vaken så vi kan mysa utan störande moment. Okej, kameran åker på då & då så jag kan stanna ögonblicket lite. Men resten är så oviktigt, jag vill inte missa något.

Vi åkte in till BB den 16 december kl 07.00 för vårt planerade kejsarsnitt som vi, efter lite om & men fick. Till en början kändes allt bra, det va äntligen dax att få träffa den som guort mig otymplig, rund, gett mig halsbränna & som terroriserade mig med karatesparkar. När klockan var 8 så började förberedelserna med katerer, dropp & byta till sjukhuskläder. När det var dax att gå in i operationssalen började jag bli nervös och jag började skaka som ett asplöv. Jag försökte mig på att andas bort alla skakningar men det gick inte. Jag la fick sätta mig på kanten av britsen medans spinalbedövningen skulle ges och höll Tomas hand för att försöka fokusera på annat. En bedövningsspruta satte  ryggen och innan jag visste ordet av så försvann känseln i min kropp från brösthöjd & nedåt. Dom kontrollerade att jag itte hade känsel & sen sattes skynket upp så vi skulle slippa se.

9.59 hördes de första skriken från honom & allt såg bra ut, jag fick se honom en sväng innan Tomas och barnmorskan försvann, klippte navelsträngen och vägde & mätte honom.

3146 gram & 48 lång. Nu var våran Billy här. Namnet hade vi bestämt sedan länge och han passar perfekt i det.

Sen fick jag åka ner på uppvaket i 2 timmar medan Tomas fick ligga med Billy på bröstet. Han var lite kall efter snittet så närhet va viktigt. Det måste ha varit mina längsta 2 timmar någonsin!

Här hade man längtat i 9 månader och när han väl var ute så fick jag inte vara där.

Väl uppe på avdelningen igen så fick jag se våran skatt & hålla honom. Det är en galen känsla när alla ens hormoner triggas igång och plötsligt så är man hopplöst förälskad i någon man aldrig har träffat förut.

Min stora dotter kom på besök med sin mormor först av alla. Junie skänkte sin älskade nalle till Billy, Solis, en gul solnalle från bumbibjörnarna. En redan djupt älskad nalle som får gå i arv & jag fick absolut inte tvätta den.

Eftter 2 dygn åkte vi hem igen, jag är inget stort fan av sjukhus och snittet såg fint ut & vi blev utsläppta. Peg-läkaren hade även vart upp till oss och sagt att peges satt så pass bra nu att en röntgen inte va nödvändig, phu!

Billy hade haft lite lågt blodsocker, det låg på 2,2 & han fick en flaska ersättnig & jag fick lite tips om hur man skulle väcka honom innan amningen. Värdet gick upp till 3.6 och allt var lugn igen. Dom spasmiska skakningarna han hade haft minskade när allt stabiliserade sig.

Väl hemma så gjorde snittet så förbannat ont när jag stod upp, det liksom brann på ena sidan. Jag vart sittande i soffan de första dygnen, eller snarare veckan. 

Sen har allt bara rullat på, folk har besökt oss & underbara presenter har kommit på posten. Jag är mest av bara i himmelriket. Även om jag känner mig som en mjölkko, så behöver jag bara titta på honom så är jag såld. Totalt hopplöst förälskad i denna lilla 3-kilos varelse. 

Dett bästa för mig själv är att min aptit har ökat! Jag kan nu dricka mina näringsdrycker istället för att ta dom genom pegen, jag har ätit smörgåsar & bullar. Kan  äta fil & dricka nyponsoppa. Mat är fortfarande svårt av flera anledningar. Men jag äter igen! Och jag kan knyta skorna, knäppa jackan, nästan sova på mage, sova utan 100 toalettbesök osv! Jag börjar få min kropp tillbaka!

Ännu ett ärr pryder mig, men det ärret vill jag aldrig vara utan, så som jag aldig vill vara utan Billy.

Och Tomas är precis den pappa som jag visste att han skulle bli, lika förälskad som jag.

Nu är ett nytt kapitel i livet här. Ett nytt kapitel som handlar om livet.

Jag välkomnar 2016 och hoppas på ett friskt år för oss alla.

Ett speciellt stort tack vill jag ge till Louisa som hade möjligheten genom sitt jobb på lasarettet att vara med under Billys födelse. Det var så skönt att ha hennes bekanta pigga ansikte framför sig när snittet gjordes. Proffsig underbar person ska är på rätt plats! Puss på dig!

Nu ska jag snusa på min bebis, dofta och ta in att han är våran. Och när jag förstår det så är det som om världen fösvinner under mina fötter, så förälskad är jag.

Älskade lilla Billy Bertilsson