torsdag 8 januari 2015

Ha kvar känslan

När jag började blogga så var det mest för min egen skull. Kanske för att öppna upp för vännerna och familjen hur jag mår. Man kan eller orkar inte alltid säga samma sak till alla människor man känner men som alla undrar. Då är bloggen ett perfekt sätt att låta alla som vill, vara delaktiga.
Men jag trodde aldrig att jag skulle få den responsen jag har fått. Människor som skriver till mig här och på facebook och tackar mig för att jag har hjälpt dom att förstå andra drabbade. Hur deras resa kan se ut. Alla resor är ju unika och alla människor ser på saker ur sitt eget perspektiv. Men att veta att en vän kanske strålas, men utan att själv veta om vad en strålning gör. Nu kan jag dela med mig om vad den strålningen gör med mig. Alla blåsor, svampangrepp, oförmågan att äta eller vissa dagar knappt prata, håravfall och smaklökar som slutar fungera. Det är bara en del av det strålningen gör på mig i varje fall. Men kanske kan man få en större förståelse för den man känner, som inte delar med sig på samma sätt som jag. Sjukdomen är hemsk, den är vidrig och den kan lätt som en plätt slå klorna i ditt huvud och ge dig dödsångest. Men på något sätt, fråga mig inte hur, så har jag aldrig känt den. Bara en stor överlevnadskänsla. Men jag kan utan att ens anstränga mig sätta mig in i hur man kan falla tusentals meter ner i svart hål när man får diagnosen. Jag föll också en bit, men vägrade sen låta mig vara kvar där nere. Alla planer jag har, min dotter, min sambo, min familj. Hur skulle jag kunna lämna dom? Aldrig. Och i samma veva jag fick diagnosen så kom jag fram till att vara öppen med allt som händer mig. Jag tänker fortsätta lägga ut bilder på hur mitt utseende förändras på grund av att jag har haft cancer. För då tror jag också att jag bjuder in till att inte ta avstånd från mig. Ju öppnare jag är, desto lättare blir det för folk att inte vända mig ryggen. Inte för att dom inte vill träffa mig, men för att dom inte vet hur dom ska bete sig. Och det har jag full förståelse för. 

Kan jag med öppen mun le mot kameran och visa hur tandlös jag är på bild på facebook så är jag exakt likadan i verkligheten. Det kanske finns dom som tror att jag gör det här för att söka uppmärksamhet eller liknande. Men då hade jag nog satsat på det när jag hade mitt "snygga" ansikte kvar och inte nu när jag ser ut såhär.
Nej, jag gör det här för att öppna upp förståelse för medmänniskor som går igenom likande saker men inte vill eller kan vara så öppen som jag.

Tänk om någon nu får mer förståelse för sin vän som mår dåligt utan att kunna uttrycka det bara för att jag kan skriva om min resa?!
En cancer är inte bara en diagnos, operation & strålning/cellgifter. Det är så mycket tankar, livsomställningar, sjukhusbesök, känslan av att vara utlämnad i andras händer. Våga lita på läkare, fysiker och andra som ska ge dig vårde som ska rädda ditt liv. Narkosläkare som ska kunna sitt jobb under långa operationer. Blodprover, sjuksköterskor, psykologer. I mitt fall även en ofrivillig abort mitt i allt. Läkare som ska vara på topp just denna dag då man ska ner på bordet. Sondmatning, dietister. Telefonsamtal, tidsbokningar. Läkmedel. Försäkringsbolag, försäkringskassan, skatteverket. Egen företagare mitt i allt. Tankar om pengar, utgifter. Hur mår min dotter i allt, min sambo & min mamma & resten av familjen. Samtidigt som du är sjuk vill du vara så frisk du kan för att kunna leva det liv du alltid gjort. Det liv som ger dig energi att orka vidare.

Hela livet vänds upp och ner. Och ditt liv ligger i guds händer praktiskt taget. Eller i tankens kraft. Jag ska leva för så är det bara. Hålla kvar vid den känslan i alla motgångar, när kroppen släpper kontrollen och magen ballar ur, smaken är borta & du är så less på den där plastbiten du har i munnen. Ha kvar känslan när du borstar dina tänder och stirrar in i en till stor del tandlös mun. Ha kvar känslan om att överleva. När du vaknar på nätterna av att saliven är spårlöst borta & du är så muntorr att det spricker på insidan av munnen när du gapar efter vatten. Ögat som är suddigt och bråkar 80% av din vakna tid. Då är tankens kraft det viktigaste jag har. Men om man inte orkar ha den tanken levande, då faller man. Och vilka hjälper en upp då om ingen vet hur man mår?

Jag kan bara dela med av min resa. Men det är som sagt inte bara en diagnos och lite läkarvård vi pratar om. 

Jag kanske faller när allt är över. När jag står på toppen av mitt liv och ser mig själv som frisk. Då kanske allt slår ner mig. Men nu lever överlevnadsinstinkten i mig starkare än tankar som vill slå ner mig.
Idag är jag vid gott mod även om jag stundtals är så less på att inte kunna äta eller helt vara som en normal människa. Men ändå. Känslan av att få meddelanden om att jag gör något gott genom att dela med mig gör mig tapper.

Ni gör mig tapper. Fortsätt med det.

Frukost & framtidsplaner.

1 kommentar:

  1. Kämpe.Du för.Vi följer.Stumma av dina ord.Bländade av din glans.Du för.Vi följer.

    SvaraRadera

Lämna gärna en kommentar & lite pepp! Ju fler soldater desto starkare krigare!
Kram