Kvicksand

Som att springa i kvicksand känns det som nu, på slutsturten.

Segt och sakta passerar dagarna som man borde fylla med liv & viktiga saker, men som man bara vill ska gå. Allt för att få åka dit på måndag med vetskapen om att sista dagen är avklarad. Del 2 av mina stora 3 saker för tillfrisknad och normalisering. För just nu vill jag bara ha allt normalt. Vara normal och ta tillbaka mitt liv, mitt gamla jag som förvisso är ett minne blott, men jag vill ha något liknande. Ett normalt utseende. En normal mun som inte torkar ut på nätterna, som går att öppna, som har tänder hela vägenbn och som kan äta mat på ett fullkomligt normalt sätt. Jag hhatar den här plastgommen jag har i munnen, det är så förbannat jobbigt att känna den hela tiden. Men jag vet att man måste fokusera bort det & jag gör det så gott jag kan, men när kvällarna segar sig och man bara längtar framåt så påminns jag. Och just när jag skriiver så kommer det upp. Annars försöker jag att inte tänka på alla skavanker som kommit. Jag som klagade på mina sneda framtänder, mörka ringar under ögonen när jag va "frisk", magen va svår att få platt och tuttarna för små. Nu önskar man bara att få vara frisk och att få se normal ut, men eller utan sneda tänder men MED tänder. Jag saknar den söta tjej som jag var. Jag fattar det nu, jag va söt & såg bra ut. Jag vet att en annan utstrålning kanske ersatt det nu, men jag saknar ändå känslan av att få kunna känna mig fin. Uppsminkad och iordninggjord. Nu är jag rädd att jag inte kan sminka mig mer om inte ögat slutar tåra sig hela tiden. Men det får tiden utvisa.

Just nu är jag bara trött på det här. 7 långa veckor går sakta sakta mot sitt slut och jag önskar inget hellre än att det är slut NU. Sen väntar ytterligare tid efteråt för att plocka tillbaka det som strålningen skrämt bort. smaken till exempel. Svullnaden, håret, rodnaden & torrheten i ansiktet vill jag också få kontroll på. Näsan och svalget som är så torra hela tiden. Maten som jag önskar få kunna äta snart men som samtidigt skrämmer mig. Tänk om jag inte kommer kunna äta igen, tänk om jag aldrig får tillbaka samma smakkänsla? Jag är rädd att det ska sätta sig i skallen på mig & att jag får kväljningar som innan pegen. Samtidigt så tror jag att bara jag får bort den här plastbiten i munnen så släpper mycket. Bara jaag får känna att mina tänder går ihop utan något i mellan som det ser ut nu. Den plastgom jag har nu sitter fäst över min "hela" tandrad i överkäken och bettet passar inte längre ihop. 

Occh ovanför den gommen stoppas tamponader upp som fyller ut tomrummet som dom opererade bort i köpenhamn.

I allt detta så kommer tankar som smärtar mer än något. Tankar på att jag skulle vara i 5 e månaden nu. I maj skulle våran bebis ha kommit, om vi hade fått behålla honom. Jag kan se mening med mycket men inte just det. Nu kommer nästa tillfälle att försöka igen inte komma förrens efter nästa operation. Alltså tidigast när man är frisk efter en operation i augusti/september. Men den perioden är lösa spekulationer från käkkirurgen i västerås.

Men den bebisen får vi aldrig, även om jag bara var i 7e veckan och alternativet att behålla inte fanns.

Det är tungt nu. Tungt när jag sätter mig ner och skriver & känner. Dagarna går rätt bra, när saker rullar på.

Var återigen in på min galma arbetsplats idag. Ett ställe jag vet att man kan boosta upp sig när man kliver in. Idag hade jag tur, 8 stärkande kramar från gamla kollegor på en snabbrunda i butiken. Jag kommer alltid ha en bit av mitt hjärta där, efter att ha jobbat 10 år med samma människor så är det en del av sitt liv man lämnar kvar när man byter jobb. Kommer alltid vara en Ica-Madde & jag är glad för all kärlek som finns kvar när man kliver in där!

Imorgon kommer min älskade syster hit, ska bli så mysigt! Har jag tur hinner jag även träffa storebror också på dagen. Fast vi bor 10 mil ifrån varandra så ses vi ofta. Efter allt som hänt mig så har hela familjen tänkt om vad som är viktigt i livet tror jag. Vi ser till att träffas oftare. Man tar tillvara på tiden mer. Pappa som så länge sagt att dom vill flytta till sitt sommarhus har fått tummen ur, sålt lägenheten och är på väg nu. Nu och inte om "några år" som dom sagt. Nu har dom båda sagt upp sig och är på väg. Tyvärr alldeles för långt bort från oss, men till ett liv dom vill leva. Och det är ju det livet är till för. Att ta tillvara på sittliv & hälsa och leva som man vill.

Jag ska försöka rycka upp mig och fokusera på målet, det är så nära men stegen går så långsamt. Jag vill bara bli av med biverkningarna & få tillbaka en del av mig. Bli så hel jag kan vara just nu. 

4 strålningar kvar....4 strålningar kvar....