Vem har du?

En sak med att bo på landet måste vara avsaknaden av ett 100%igt internet. Därav uteblivna blogginlägg. Skriva på telefonen går ju, men är så mycket jobbigare. Men paddan vill sig inte när inte internet fungerar. Men vi kör ett telefoninlägg ändå!

Jag funderade på hur mycket stöd man som cancerdrabbad får av sjukhusen. Jag minns inte att jag blivit erbjuden psykologhjälp speciellt mycket. Och är man en person som har svårt att ta till sig hjälp av den sorten så kanske man ska ge mer tydliga inviter till hjälp. Jag har kikat igenom papper från ungcancer & Cancerfonden men (rätta mig om jag har fel) ser mest att det riktas till anhöriga.  Man kanske tar för givet att hjälpen ska komma från avdelningen man är på när det gäller den sjuke. Men vem ser till att man verkligen för hjälp om man behöve? Det är ett stort steg att säga: jag behöver prata med någon. Det är inte så enkelt. Vet man ens vad man ska säga?

Jag har träffat kuratorn på mitt sjukhus 2 gånger. Men enbart för att diskutera om min dotter. Det är en rar tant som förmodligen går i pension snart. Men både jag & min dotter hade väldigt svårt när hon blundade större delen av vårat samtal. Säkert inget hon tänker på själv. Men det fungerar inte då vare sig för mig 

eller dottern. Vad gör man då? Om man så innerligt behöver hjälp men knappt vågar fråga & sen kanske hamna hos någon där det inte alls klickar?

Det handlar om stora tunga saker här. Sådant som depression, dödsångest, lämna sina barn, stora frågor och funderingar kring livet efter döden. Om man inte får hjälp att ventilera sådant, kan man ens bli frisk då, även om sjukdomen är borta? Ska man bara vara tacksam över att få leva & försöka glömma ångesten & stressen av att ens liv höll på att ta ett sjukt slut? 

Alla har inte ens lätt för att prata, skriva eller uttrycka sig. Hur får dom hjälp? 

Att hitta andra i sin situation kanske inte heller är så lätt. Vågar man ens skriva till någon annan om sina egna bekymmer, tänk om personen avisar dina blottade känslor. Då kanske man faller ännu djupare. Det finns inga lätta ord som säger vad man går igenom. Men det finns verktyg för hur man kan hantera sina känslor så man håller dom i rätt position. Jag vet inte om min kurator skulle kunna ge mig dom om jag setat som en tyst mus och inte saft något. Bara kännt mig som en döende sjukdom som man inte vet hur man ska hålla i. Och om inte hjälpen kommer så tror jag sjukdomen kan ta överhand. Då kommer tankar om döden att sakta sno grepp om en och dra ner en. Istället för att få hjälp att byta ut tankarna mot verktygen som behövs för att se livet framför en. Hur ska man tänka när ångesten river i en och man inte vill kliva upp ur sängen. Det kan man inte veta själv, man måste ha någon som talar om det. Jag har fått hjälp tidigare i mitt liv när jag hade en kris. Då fann jag inte bara verktygen utan också lugnet i livet. Det är det som gör att jag känner mig trygg & att mitt behov av att prata (proffesionellt) inte är så stort. Jag har inte fått höra att jag kommer bli frisk. Snarare så säger läkarna att jag är ett sådant unikt fall så vi kommer kanske aldrig kunna friskförklara dig. Men det är okej. För jag väljer att vara frisk efter den här operationen & strålningen. Jag väljer att planera för framtiden och se framåt. För då ställer vi in oss på det, min kropp, skalle & jag. Vi ska bli friska. Eller snarare vi ska vara friska. För då har vi tanken på en ljus framtid där livet fortsätter. Och med det målet så är det lättare att styra kosan rätt. 

Tankar tänkta tillräckligt många gånger blir en verklighet.

Jag hoppas det finns forum & mötesplatser på nätet för oss drabbade. Jag har inte tittat runt men jag förstår att det behövs.

Eller ska man starta ett slutet forum för oss på Facebook? Där vi kan stötta varandra & finnas som axlar att gråta mot när ingen annan förstår?

För vem förstår lika bra om inte den som gått i samma spår? 

Systrar & bröder. Tillsammans mot cancern.