lördag 1 november 2014

Aldrig mer detsamma, hejdå mig själv

Ingen kan säga åt mig att inte tänka på det.
Jag påminns om det så fort jag ser min spegelbild, borstar mina tänder eller äter.
Jag har alltid haft komplex för mina tänder, alltid. Men känner att jag kommit så  långt med mig själv att jag kan hantera det.

Men nu ska jag förlora 3 tänder till i överkäken. Totalt 4 stycken. Förhoppningsvis inte fler. Så kom inte och säg till mig att inte tänka på det.

Det är klart som fan jag är tacksam över att få överleva den här skitsjudomen, klart som FAN!!

Men jag kan inte dölja mitt ansikte, kan inte täcka över det med något. Jag kommer aldrig mer se ut som jag gör idag. Aldrig. Min själ är inte heller den samma, men det syns inte. Men mitt ansitke.
Aldrig mer detsamma.

Jag är rädd för vad folk som har fördomar ska tänka om mig. Tandlös. Ett stort svart gapande hål.
Jag är rädd att inte våga le igen, för jag vill inte se ut så. Jag vill inte det.

Det har ingenting med tacksamhet över livet att göra. ´

Men jag är rädd när det kommer synas utåt. Jag kan inte stå och skrika på den som glor att jag har haft en förjävlig cancer som åt upp mitt ansikte. Det funkar inte så.
Jag vet vad ni tänker svara, att skönheten sitter inuti. Men det hjälps inte.
Jag är 34 år, aldrig haft hål tändernal. Lärt mig leva med sneda tänder.
Men att lära sig leva utan!?.

Allt jag önskar i den här misären är att Tomas fortsätter vilja ha mig. Att han ser bakom tänder & ärr. Jag är rädd att kärleken ska dö. Det är jag. Rädd att inte kunna vara mig själv något mer. Men jag vet att han är en person som inte dömer så. Han ser inuti. Men rädslan kommer hänga kvar. Alltid.

Dom här dagarna ser jag mitt ansikte för sista gången, mitt leende kommer vara ett helt annat. Mina tänder kommer inte passa ihop, min känsel kommer försvinna. Min hörsel kan tappas. Luktsinne, smaksinne. Allt kan förändras. Allt.
Hur säger man hejdå till det. Till den man levt med i hela sitt liv.

Jag är glad att livet inte tas ifrån mig & att jag får behålla allt jag får.
Men jag måste få sörja det som kommer tas ifrån mig
Allt som kommer bli annorlunda. Jag måste få känna det, tänka tankarna när tänderna borstas för de sista gångerna. Se leendet i spegeln. Säga hejdå till det. Till en del av mig. Till den del av mig jag altid har varit jag.

För alldeles runt hörnet nu står mitt nya vingliga jag och väntar på mig. Tillsammans ska vi se vad vi kan göra med det vi har kvar. Hur ska vi på bästa sätt få ihop bitarna av det som finns att pussla med.
Hur ska en leende person kunna le när hon plötsligt skäms över hur hon ser ut?
Vi ska ta tag i det, mitt gamla & nya jag. Vi ska ta tag i det och se om vi hittar en lösning som gör att vi vågar le utan att täcka för handen över munnen.

Vi ska göra allt vi kan för att hitta något sätt att sätta dit något så hålet täcks.
Problemet idag är att det inte finns något att fästa nya tänder i, därför kan man inte sätta in nytt. Därav min uppgivenhet.

Jag måste få älta, måste få förbereda mig, måste få känna & tänka.


Snart vaknar jag upp till ett nytt kapitel i mitt liv. Ett liv där det alltid kommer finnas cancer och onda ting. Men där livet uppskattas mer än någonsin.
Ett blad är på väg att vändas till en blank sida.

Och jag vet ingenting...






5 kommentarer:

  1. Jag vet!
    Du är starkare än du tror.
    Styrkekramar från Eva B

    SvaraRadera
  2. Känner med dig.
    Styrkekram ��

    SvaraRadera
  3. Du är så modig! Så extremt modig, som berättar hur du mår. Hur du tänker. Rakt upp och ner. Jag har så djupa sympatier för dig, trots att jag inte känner dig. Hoppas av hela mitt hjärta att allt går bra. Du är en underbar människa, glöm aldrig det! Kram från en medmänniska <3

    SvaraRadera
  4. Nu har jag läst nästan hela din blogg, bakifrån, och är djupt imponerad över din styrka. I det här inlägget kunde jag däremot inte låta bli att skratta högt. På alla bilder jag sett av dig (halkade in här när jag såg bilden av dig på dagens inlägg på facebook), även de där du sett riktigt sjuk ut, har jag tyckt att du är en av de vackraste kvinnor jag har sett. Och en av anledningarna har varit dina tänder. Att nu läsa att du har haft komplex för dem fick mig faktiskt att skratta. Visst är det märkligt här i livet. Det den ena tycker är fult tycker nästa är vackert. Extremt vackert till och med. Och personligt. Stor kram till dig och din familj. Hoppas att du får uppleva din 100-årsdag.

    SvaraRadera

Lämna gärna en kommentar & lite pepp! Ju fler soldater desto starkare krigare!
Kram