torsdag 20 november 2014

Biverkningar från operationen

17 dagar efter operationen så r det många biverkningar. Jag vill inte gnälla men jag vill dokumentera för mig själv hur min resa ser ut.
Såhär är det. Området vid min tinning där vävnad togs för att sätta  in i gommen saknar känsel. Det är spänt och hårt i huden där ningreppet gjordes & dränaget satt.
Jag har fått en väldigt suddig syn på höger öga, därav att jag inte alltid ser om jag skriver med stavfel. Ögonen blir gansa snabbt trötta vid datorn/telefonen. I början efetr operationen hade jag mycket dubbelseende men det har lagt sig. Det blir bättre hela tiden, men helt inte bra än. Jag vågar därför inte köra bil än, särskilt inte vid mörker då jag ser ännu sämre. Och jag har alltid kört bil, i alla väder förut utan konstigheter. Kanske måste jag bara sätta sätta mig och köra för att se att jag kan. Är också väldigt svullen under ögat, kanske det som spökar med synen.
Örat. Jag hör allt, men det känns som om ett lock sitter över högerörat. Jag hör även ett svagt brus hela tiden, men det märks mest vid tystnad. Upplever det som om hörseln är nedsatt.
Från ögoat ner mot näsan & halva överläppen saknas all känsel. Det är verkligen som att dela näsan och läppen i två delar, precis som snittet går.  I munnen är även halva tungan domnad, som tandläkarbedövning. Tungan känns som om den har en isglass å sig dygnet runt. En påfrestande känsla som gör att man instinktivt rör på tungan för att "värma" den hela tiden, men den är varm fast den känns iskall. Insidan av kinden & där man borde ha en gomm, är likaså förlamad. Som tandläkarbedövning. Eftersom överläppen är förlamad så r det svårt att dricka då det lätt sipprar ut vatten om man inte fokuserar. Charmigt värre!
Jag saknar allt luktsinne och smaksinne. Ingenting finn kvar, jag hoppas verkligen det kommer tillbaka!
Näsborren på höger sida är avstängd, dinns ingen luftpassage där och kommer heller aldrig finnas.
8 tänder saknas i överäken och käken på högersidan saknas helt.
Min underkäke går inte att öppna speciellt mycket, jag kan heller inte svänga den som jag vill, åt sidorna eller ut & in. Försöker träna på det.
Det känns ibland som små fjädrar kittlar mig nedanför underläppen, jag hoppas på att det är nerver som är på väg tillbaka.
Sen är jag fortfarande väldigt öm ovanför baken på vänster sida,  efter att jag legat ner i sängen för mycket. Kan inte sitta i soffan för länge utan att det molar till vänster om svanskotan.
Jag har gått ner från 56 kg till ca 49-50 kg. Vet inte exakta siffran då det va en vecka sen jag vägde mig och låg då på 50. Men sen har jag haft rätt svårt att äta.
Jag har tappat varenda muskel i hela kroppen. Byxor i strl 26 hänger och jag kan greppa flera centimeter på benen. Jag ser ut som spagetti. Orkar knappt lyfta en kastrull med vatten utan att skaka. Innan operationen va jag ändå i hyfsat form och kunde köra viktade chins, dips och annat kul på gymet.
Nu är jag helt urblåst. Jag har enorma svettningar på nätterna, måste nästan varje natt gå upp och byta kläder för att dom är helt dyngsura. Jag svettas väldigt lite i vanliga fall.

Det är mina bieffekter från operationen.Jag hoppas många klaras upp. Läkarna sa att om 5 år ska ingen kunna se på mig vad jag  har gått igenom. 5 år är en lång tid till att bli helt "felfri" men det får ta den tid det tar. Jag tänker inte gömma mig. Jag skiter faktiskt lite i hur jag ser ut. Jag vill kunna vara social & gå ut utan att vara rädd för vad tänker. Jag längtar tillbaka till gymmet för att få träna upp lite självkänsla igen & då orkar jag inte tänka på att folk glor. Och eftersom jag tränar på ett litet gym & alltid med minst en av mina bästa vänner så är man aldrig ensam. Dessutom vet de flesta vad man går igenom.

Cancer är inget någon önskar sig och det kan ta mycket ifrån mig, men inte min personlighet. Jag är alldeles för social för att sitta inna hemma som jag har gjort nu när jag vart på permiss. Jag ska kolla med mina doktorer och får jag fritt fram att hugga tag i livet igen så gör jag det så mycket jag orkar.
Orken är inte som den har varit såklart men den måste tillbaka för att orka resa vidare. Strålningen drar snart igång och får jag då möjlighet att boost amed hundpromenader och gymkvällar med mina vänner, precis som innan så ökar mina positiva tankar & det ger i sin tur mer energi att orka.

Jag har inte valt cancer & att se ut såhär & därför tänker jag inte skämmas för att jag bara har en rad tänder i fram. Undrar eller glor någon så är det inte värre än att man förklarar läget.

Så får et bli. Jag vill tillbaka till ett så normalt liv som går nu. Jobba kommer jag inte orka göra, det är alldeles för smutsigt att klippa hundar & dessutom tungt. Det är hårt att vara egen företagare i allt det här då försäkringskassan inte flaggat någonting om ersättningen än.
Men så är det. Att få  börja plocka upp smådelar av livet och placera dom rätt känns viktigt för att orka tuffa på. Resan har bara börjat och jag vet att även strålningen kan bli hård. Men man får ta en dag i taget, gråta när tårnarna kommer och skratta när skrattet bubblar.
Sen väntar ytterligare en stor operation när dom ska ta mitt underben in i käken. Men jag hoppas att tillmin 35 års dag, den 22 mars 2015 kunna tacka av alla svåra behandlingar och bara gå in för läkning. Jag siktar på det och sen får vi se.

Men det är min vision. 22 mars 2015. Jag kommer nu!  


Det skiljer en dag på bilderna. Livet förändras fort. Tänk på det. 


3 kommentarer:

  1. Vilken kämpe du är. vilken otrolig positiv vilja och styrka du har. Massor av kramar// Eva

    SvaraRadera
  2. Du är så himla klok som tänker som du gör och du har helt rätt inställning till livet. Jag känner inte så många av de dina, men i alla fall två varav en väldigt väl, och dom måste bara vara så glad att ha dig som en käresta, en familjemedlem och som en god vän. Stor kram till dig Madeleine <3

    SvaraRadera

Lämna gärna en kommentar & lite pepp! Ju fler soldater desto starkare krigare!
Kram