2 månader

2 månader.

Två små korta månader som har vart dom absolut längsta i mitt liv. Tiden har ändå gått fort men ändå känns det som jag aldrig har levt i annat än det här.
Två månader med cancer.
Två månader med röntgen, nålar i armar, händer, fötter och hals. Slangar i näsan och huvudet, stygn som klamrat  fast mina öppningar vid operationen, trådar som sticker fram under huden. Dom månaderna känns som en livstid. Presenter i brevlådan av underbra medmänniskor, gåvor från mina vänner, blommor och kontakter med folk som dammas av efter många år. Tårar och oro hos familjen, vänner som är ledsna och inte vet hur dom ska göra med allt.
Och så jag själv.
Jag med mina tankar och funderingar men ändå med ett enda fokus, fram och igenom. Jag har aldrig sett detta som en dödsdom, det skulle vara alltför absurt och overkligt och därför finns den inte. Och det gör den ju inte direkt heller. Men framtiden lever ett eget liv som vi inte vet något om ändå. Med eller utan cancer. Men hur levde man livet innan det här. Vilka var de största bekymmren man hade innan man vart flåsad i nacken av det här?
Jag minns knappt. Men jag minns min första tanke när allt hade lagt sig lite vid beskedet hos doktorn 1a oktober. Jag måste vara öppen med det här, måste skriva & dela med mig. Inte för att få uppmärksamhet & att folk ska tycka synd om mig. Utan det va bara så det kändes, jag måste få ut det. Att vem som helst, när som helst kan få det. Bara sådär. Man kanske måste öppna ögonen och vara tacksam för varje dag man är frisk. Jag är det, även nu. Tacksam för att jag får vara hemma och träffa vänner och ha ett socialt liv istället för att vara på sjukan. Tacksam för att läkarna nästan bugar inför mina besök. Jag har absolut toppvård! Dom bästa läkarna är satta på det här, både här & i Danmark. Jag är oerhört ödmjuk inför det. Jag vet hur vården kan fungera, jag har hört. Och visst tog det tid innan rätt personer såg mina röntgenplåtar och såg vad det va. Olika doktorer har  konstaterat att det syns på mina första röntgenbilder som dom missade i Västerås. Men efter det (och kanske tack vare) så är jag så bra omhändertagen nu.

Därför tänker jag se de här 2 månader som en viktig del i mitt liv. För nu vet jag mer än någonsin vad livet är.