fredag 2 januari 2015

På papper

Vad borde det spela för roll egentligen. Håret.
Det är en del av mitt gamla jag som förvinner för att mitt nya ska få ta plats. Men om man inte är bered på att säga adjö till sitt gamla jag då. Om jag blir ett allt för snabbt dödsfall för mig själv. Där del efter del av mig trillar bort? Som att jag inte får tiden att säga adjö. Men nya saker kommer till liv. Nya uttryck som den som möter mig för första gången idag, ser som mig?
Jag vill visa bilder på hur jag har sett ut, kolla vad fin jag var. Ser du! Jag har varit snygg, förut.
Men nu är jag i ett ingenmansland. Känner inte igen det nya, är inte bered att släppa det gamla. Men i samma tankebana snurrar anledningen, åter igen är anledningen att allt händet så mycket större än allt jag förlorar. För jag har vunnit livet.

Jag glömmer bort det. Livet är mitt och i och med det så får jag göra uppoffringar. Släppa delar av mig för att offra till livsguden. För att få tid kvar på jorden. Tid jag lovar att förvalta väl. Lovar att ta tillvara på min kunskap och föra vidare det som ska vidare. Om någon få ett bättre liv, kan hantera sorg eller förlust sjukdom eller andra tragedier för att jag har något som kan lindra. Då är resan värd. Då är håravfall, känslelbortfall och att inte få vara densamma en skitsak.
Jag vill veta hur jag ska hjälpa, när jag är redo och frisk ska jag ut. Ut och ta reda på vart jag ska, vart mitt kall är, hur jag ska lindra. Jag har alltid vetat åt vilket håll jag ska, men jag visste inte att den här resan behövdes. Jag vill inte jobba inom vården, det har jag redan bestämt. Vill inte läsa psykologi för jag känner inte att jag vill sätta människan i fack för att man tänker si eller så. Det som har dragit mig är krissituationer, har alltid velat vara på plats efter stormar, bränder, översvämningar. Jag vill hjälpa där. Vara medmänniska, organisera och stötta. Se den svaga och lyfta upp. Försvarsmakten. Dom senaste åren reklamen har kommit har jag alltid vart så sugen. Vart in på hemsidan och tittat. Rottweilern kom hem till oss. Jag såg oss som ett team i nöden. Tillsammans skulle vi.
Nu blir det inte hon och jag. Men jag finns kvar. Med eller utan hår. Med eller utan att vara samma person som förut. Men mitt inre säger mig samma sak - framåt. För där framme är mitt kall. Kanske kan jag så benhårt tro på en överlevnad i det här. För att jag tror på att det finns mer för mig. Min gud har sagt det. Eller snarare min tro på störrre saker än mänskligheten. Gud är inte ordet för mig, men det symboliserar vad jag tror på, men inte kristendomen i sig. Min egen gud, min egen tro. Änglar eller vad du vill kalla det. Jag vet för att jag tror.
Därför kommer jag klara det här för att få ge tillbaka. Och där & då kommer jag hitta min plats.
Så under mina svaga stunder, dagarna då smärtan bränner i munnen och håret faller av. Stunder då jag känner mitt gamla liv rinna av mig. Det är då jag ska plocka upp framtidskänslan. Känslan av vad jag kommer få ge tillbaka tack vare det här. Mitt nya jag kommer vara värt det.
Ibland hamnar tankarna i denna orkan, denna spiral som sakta suger en nedåt. Men inte förrens jag får orden på papper så ser jag vart jag ska. Tankarna måste få ta den plats dom måste till. I ord, att läsas. Då hamnar dom på rätt plats så jag kan se klart igen.

Att sakta släppa delar av mitt gamla liv, ger plats åt det nya livet jag ska bära.

Även mitt gamla jag levde utan hår förra sommaren.

1 kommentar:

Lämna gärna en kommentar & lite pepp! Ju fler soldater desto starkare krigare!
Kram