torsdag 1 januari 2015

Jag tappar hår

Jag tappar hår.
Jag märkte det idag när jag skulle klia mig i nacken. En kal fläck på varsin sida nacken, snett bakom öronen. Det känns inte okej.
Halva tiden på strålningen har gått och nu kommer de stora biverkningrrna. Det är inte ens säkert att det växer ut igen & hur mycket mer kommer jag tappa.
Känslan av att kunna dra av sitt eget korta hår som äntligen börjat växa ut igen, nej jag vill inte. Låt mig få ha det kvar.
Och hur ser det ut om 17 till strålningar?

Jag tycker jag försöker härda ut allt bra, gnäller inte över att inte kunna äta all julmat som står framför mig eller ta del av nyårsmiddagen. Men motgång efter motgång slår emot och det känns faktiskt lite orättvist nu. Jag kan ta att hela skiten har hänt, men nu kan jag inte äta, gapa, smaka , känna, höra, eller ens ha mitt hår kvar. Vad ska jag lära av det?

Ser på gamla bilder av mig själv. Saknar henne. Nu är jag inte den personen längre, utan en annan med ett annat utseende. Förändrat utseende.
För alltid. Jag vet inte hur man ska vara förberedd på det.
Snart har 3 månader gått sedan diagnosen om cancern. Ocg det är så mycket som är förändrat. Jag vill många gånger slita ut den här plastbiten som sitter i munnen på mig. Den sitter snett och är allmänt obekväm. Jag vill kunna se ordentligt utan att ha ett öga som rinner och blir torrt på kvällarna så allt flyter ihop.
Jag vill slippa ljudet som hela tiden rjuter i mitt öra, som ett gammalt modem. Jag vill slippa höra mig själv bättre än de jag pratar med.
Jag vill behålla mitt hår.

Snart är strålningen över och min kropp kan andas ut efter den extrema prövning det är.
Många man läser om ställer sig frågande till strålningen eftersom den går så hårt på kroppen. Om man tappar hår, är det inte ett tecken på att kroppen säger ifrån? Att man dödar allt som står i vägen, inklusive det friska!? Är det värt när man inte ens vet OM eller HUR många cancerceller det finns kvar? Allt är en chansning. En chansning på bekostnaden av mitt liv.Läkarna jublar över hur exakt pressisionen är på min strålning. 0.01mm rätt är dom. Alla är förundrande och väldigt nöjda. Så exakt ligger jag varenda gång. Och det är bra på sitt sätt för då är synnerver i säkert läge och andra viktga saker dom vill undvika. Men jag kommer aldrig få svar på om det här är nödvändigt eller inte. Jag kan bara fortsätta tro det, eller hoppas.

Och hoppas på att håret växer ut och att jag får tillbaka en stor del av mitt gamla jag.
Jag vill inte ha kala fläckar resten av mitt liv.


(Däremot vill jag ha en ny riktig Ipad, för den här förbannade samsungen är bara skit).

1 kommentar:

  1. Hej Madeleine....känner dig inte och vet inte vem du är men hamnade på din blogg och FB pga att en vän kommenterat dig, och nu följer jag dig så gott som varje dag. Lider med dig, men du verkar vara en otrolig krigare och har massa härliga människor omkring dig och en fantastisk familj. Jag opererades för bröstcancer för tre år sen och blev då strålad, men gick ur det men endast bränd hud och en otrolig klåda, så förstår att det är väldigt olika...och håret under armen växer lika mycket på den strålade sidan som den icke strålade, så det är klart det kommer åter. Önskar dig all lycka och håller alla tummar och tår att när du nu går in på halvtid på strålningen att tiden går fort. Stor kram till dig...<3
    Eva

    SvaraRadera

Lämna gärna en kommentar & lite pepp! Ju fler soldater desto starkare krigare!
Kram