måndag 8 december 2014

Är du beredd att ta får du vara beredd att ge.

Jag minns en händelse för några år sedan när jag jobbade på Ica. Jag var ensamstående med min dotter varannan vecka och hade en väldigt knaper ekonomi.
Den arbetsplatsen är den bästa jag har varit på. Kanske också va det därför jag  stannade där i 10 år. Väldigt många av dom som jobbar där tillhör inventariena där och med kollegor som man jobbar med så ofta och i så många år så byggs små band upp. Man kände folk på ytan men ändå kunde man veta deras innersta hemligheter. Ibland kunde man bara ha 2 minuter på sig att prata mellan kassabyten och då hann man inte med småsnacket utan  stora saker togs upp i komprimerad form och man delade med sig av sina råd så snabbt man kunde. Vi va som en enda stor familj. Innanför dom väggarna bor så mycket kärlek. Jag minns som sagt särskilt den där julen. Jag tror jag pratade om hur dyrt saker var & hur jag hade svårt att få ihop till julklappar med en kvinnlig kollega. En varm fin människa.
Någon dag efter vårat samtal ropade hon in mig i rökrummet där hon satt. Tog min hand och tröck ner en 500kr sedel. Det var för att jag skulle ha råd med julklapp till min dotter och hon kunde klara sig utan den pengen. Men för mig gjorde den sån enorm skillnad. Inte bara i plånboken utan i hjärtat. Det är en  stor gest att få såna pengar när man behöver. Jag har inte glömt den händelsen utan försöker påminna mig om den, om hur jag kände. Tacksamhet och en enorm ödmjukhet.
Jag försöker att ge när jag kan, inte alltid pengar men saker. Kläder, proslin eller vad som kan behövas hos den som är utan. Jag vet själv hur känslan var att inte kunna skaffa av olika anledningar.
Man lär så mycket av handlingar man varit med om själv.

Jag var även blodgivare ett tag. Något jag avskydde som pesten då nålar är en stor ovän till mig. Men jag  bet ihop och gav några gånger. Sen flöt det ut i sanden när jag tatuerade mig lite för ofta och måste vänta 6 månader.
När jag v ar i Danmark insåg jag värdet av att ge blod, när jag själv behövde efter operationen. 4 påsar blod gav dom mig, någon annans blod i måna ådror. En väldigt märklig känsla, men nödvändig. Då slog mig tanken mer än någonsin. Är man beredd att ta, ska man vara beredd att ge. Jag  skulle inte må speciellt bra om jag inte fick dom påsarna som någon helt frivilligt delat med sig av. Bara för att den personen var en medmänniska och satte sig i stolen och lät nålen spräcka skinnet och glida in i armen. Bara för att den personen gjorde det, så mådde jag bra. Helt osjälviskt.
Man vet ju aldrig när en sån händelse inträffar, då man behöver blod eller kanske ett organ.

Skulle du ge ditt blod? Skulle du ge bort dina organ om du  gick bort?

Eller snarare skulle du ta emot blod om du blev sjuk?
Och skulle du tacksamt ta emot ett organ om döden stod brevid?

Såna frågor blir så verkliga när man ligger där.
Jag vill ge blod igeen. Om jag får vet jag inte, men om möjligheten finns senare i livet så tvekar jag inte. Då är sticket i armen (som numera är vardagsmat ändå) inte så farligt om man tänker på vad det gör.
Jag vill donera mina organ om jag sulle gå bort.
Vi har våran tid på jorden bland kärlek och hat. Det är upp till oss att göra det vi kan för att bidra till en bra värld. Där något som kallas karma faktiskt existerar. Jag vill tro på det. Även om det känns som om jag övertrasserat mitt karmakonto rejält så tror jag på det. Eller så får jag nu för att ge tillbaka på annat sätt i framtiden.

Ibland är det så enkelt att göra något för en medmännika. Känd eller okänd. Det du har över kanske blir någons räddning.
Nu är snart julen på intågande, gör någon glad och ge bort det du har mycket av.

Som en påse blod ?!



Sista bilden på mitt gamla jag.
Det skiljer endast några timmar mellan bilderna. Från att vara "frisk" till att bli "sjuk". Fast egentligen är det tvärtom. 




2 kommentarer:

  1. Det är en stor tanke du delar med dig av. Att hjälpa någon att överleva när jag ändå inte behöver det själv 💕 det är stort och viktigt. Har aldrig givit blod men mest av den anledningen, det som jag tycker väldigt illa om egentligen, det har inte blivit av...det är inte en okej anledning! Ska ta mig i kragen efter jul och ta reda på mer om det! 😊 tack för att du får mig att tänka! 😉

    SvaraRadera
  2. Jag är stolt blodgivare. Har bara varit i drygt ett år, men ändå. Det är stort.
    Och vilken fin människa som gav dig pengar när du behövde. Jag kom och tänka på en gång nr jag var och handlade på mitt lilla Ica här, jag ska precis betala, ett barn i vagn och en trött grinig 3-åring bredvid. Då upptäcker jag att kortet är inte i plånboken. En underbar man ur personalen drar upp sin plånbok och betalar mina varor. Bara sådär. Han fick tillbaka allt dagen därpå, men ändå. Bara tanken. Fint. Karma!

    SvaraRadera

Lämna gärna en kommentar & lite pepp! Ju fler soldater desto starkare krigare!
Kram