tisdag 2 december 2014

57402

1002 läsare på ett inlägg igår. Totalt sen jag började skriva 57402 sidvisningar. Då är det inte unika visningar,  men dock ändå.
Ni läser vad jag skriver och jag har svårt att förstå det. Att mina tankar och ord kan göra skillnad och fånga någons intresse. Hade ni sagt det till mig när jag var en totalt blank och rätt färglös person när jag växte upp (jo mamma)hade jag aldrig trott er. Jag hade inget eget att säga till om bland vännerna & ville inte heller, gjorde bara som alla andra sa åt mig och hade aldrig något eget driv. Och långt fram i vuxen ålder så var det precis så jag såg på mig själv. Jag har knappt kunnat köpa kläder själv för att jag kan inte avgöra vad som är snyggt eller vad som passar mig. Jag har först nu efter att ha en gång legat på botten i ångest & rädsla, kunnat skapa mig en egen identitet. Att gå igenom det jag gick igenom för några år sedan knäckte mig totalt men det byggde också upp en helt ny person. Jag skulle aldrig någonsin förutspå det som ung. Jag har alltid haft stora drömmar men sällan rott dom i mål. Men när jag låg på botten så tog min överlevarinstinkt över och den sa åt mig att gå. Jag föll hårt och brutalt, krampade i panikångestattack en gång och tappade kontrollen helt över mig själv. Men efter det så fanns det bara en väg & utan att jag egentligen reflekterade över det så gick jag. Sakta gick min väg framåt och någonstans lärde jag mig att se meningen  med det. När jag sedan lite vinglig stod upp igen så kunde jag se bakåt och förstå varför den resan va nödvändig.
För att även om jag gick igenom en stor hjärtesorg så vaknade mitt rätta jag efter det.
Och därför är jag så tacksam över att livet gav mig den möjligheten. Och det är nog det som gör att jag inte tvivlar på mig själv idag, för jag vet vad jag är kapabel till. Den resan gav mig en bättre självkänsla och insikt. Jag har många områden i mitt liv som jag har tvivel på mig själv i och där jag saknar karaktär & förtroende för mig själv. Jag är långt ifrån perfekt, utan en vanlig människa. Ordet perfekt finns nog inte ens som beskrivning när det gäller mänskligheten. Men när det kommer till att kliva på framåt så är jag fokuserad. Skulle ett större bakslag komma och jag inte är mentalt i balans finns såklart risken att jag inte är så stursk längre. Men skillnaden från nu & då är att jag vågar tro på mig själv. Det tog 34 år & en skilsmässa.

Jag är så fundersam och spänd på vad livet är på väg att föra mig nu. Jag har tack vare alla er läsare, fått kontakter som har inflytande i världar jag aldrig satt min fot. Jag vet inte ens vilka alla är som läser. Men jag vet att jag är på väg någonstans. Någonstans känner jag att det här är mitt kall, att få dela med mig av mina upplevelser och synvinklar till människor. Jag vet inte hur eller när, men när tiden är rätt så är det här det jag ska göra. Eller så är det nu jag gör det jag ska. Jag läser att ni blir berörda av mina texter, det är så ofattbart stort att ta in så det känns svindlande när jag tänker på innebörden. Mina ord berör en människa, gör mina ord skillnad i den personens liv?
Har dom orden förändrat något till det positiva, har dom varit avgörande? Då gör jag ju redan verklighet av den som jag känner är min framtid. Jag älskar mitt jobb annars, men jag har alltid vetat att det finns andra saker för mig också. Men hur & på vilket sätt, jag har bara en utbildning på papper, resten är livets skola och det finns det inga diplom på. Bara en blogg med tusentals läsare.

Tusentals

När jag ser tillbaka på det här, när den här resan börjar närma sig sitt slut och jag är frisk. Då har jag nog redan fått svar på mina frågor. Kanske är det när jag ser min bok i bokhandeln och äntligen kan slappna av. Då har jag delat med mig av min del av livet och kanske är mitt liv inne på en annan riktning då. Man kan bara spekulera och fundera. Livet har sina vägar vi ska vandra, slumpmässiga eller förutsägbara. Det är upp till var och ens egen tro.

Men jag tror att alla dessa ringar på vattnet, alla meddelanden från okända människor som berörs, alla ni som jag känner eller inte känner som följer mig. Bland er så står hjälpen som för mig framåt. Varje dag så insuper jag er energi och den ger mig styrkan och bekräftelsen på att jag är på rätt väg.
Ni delar med er av kontakter vad det gäller allt jag behöver. Därför är sociala medier så fantastiska när det används på rätt sätt. Kanske står den personen där ute som hjälper mig med att skriva boken, outa den, placera mig på rätt plats och se till att min mening i livet kommer till sin rätt.
Jag ser på framtiden som ett barn som ser julklapparna under granen, med spänning och förhoppningar.
Men givetvis även med tanken på at framtiden inte är oss alla självklar. Att när som helst kan mattan ryckas undan från våra fötter och framtiden blir inte alls som vi önskat oss. Om vi ens får en framtid.
Man kan aldrig veta, men vi kan lära oss och lyssna på vad livet försöker säga oss. Ibland behövs en hård käftsmäll för att vi ska se klarare och uppskatta det vi har.
Sen är det upp till var och en att våga göra någon skillnad av det.

Det är trots allt här och nu vi är, och förhoppningsvis kommer morgondagen till oss.

 
En av mina energispridare, griffonen Kija. Kuröligans Evanescence













2 kommentarer:

  1. Madde ~ vilken tjej du är! Modig, stark & vacker :)
    En dag fick jag adressen till din blogg med uppmaningen: läs den här bloggen den är så läsvärd!
    Och vet du, det är den, alla ggr om. Du sätter verkligen saker i perspektiv, speciellt livet självt, man blir verkligen påmind om att det är NU just idag vi lever, och att tänka till lite extra & reflektera över vad är viktigt här & nu.
    När du skriver rycks man med, man känner nästan doften av sondmaten & nålsticken i armar & fötter - det är målande!
    Du kommer fixa det här, med din kämparglöd & vilja till livet - det är helt rätt inställning & den kommer du långt på - jag känner det utan att känna dig!
    Många kramar Pernilla
    Kickis fd kollega (din granne)
    PS; det du skriver om att inte lämnas utanför pga sin sjukdomsbild, good point, man får ju inte glömma bort att du fortfarande är du, sjukdomen har ju INTE blivit du! Och jag tänker att det är viktigt att få vara sig själv lika mycket i den mån man var innan så långt det bara går! DS

    SvaraRadera
  2. Hej Pernilla.
    Underbara rader att få läsa, tack för det. Jag är lika förvånad varje gång mina ord påverkar någon. Men oerhört tacksam, kram

    SvaraRadera

Lämna gärna en kommentar & lite pepp! Ju fler soldater desto starkare krigare!
Kram