Hon kommer hem!

Sitter och inväntar en leverans från Stockholm, globen innehållande en lycklig 10-åring. Med såna vänner som jag har så är jag så lyckligt lottad. Sara hade fått  biljetter till idolfinalen och frågade om Junie ville följa med. Dum fråga!
Så hon vart hämtad från sin pappa idag och såg på finalen med Sara och några till. Sen ville hon hem hit, till sin mamma. Jag har haft så mycket läkarbesök och hennes varannan vecka (minus några dagar) har inte vart i takt sen innan beskedet. Hos pappa har hon alla vänner, skolan och sin plastsyrror i samma ålder. Det har hon inte hos oss som bor ute på landet i en grannkommun. Därför har det fallit sig lite naturligt att hon bor mer hos sin pappa. Det är förstås tomt och inte alls kul, men man måste förstå henne också som är rätt sysslolös här. Det gör mig så glad att hon vill komma hit och kramas med sin mamma.
Därför är jag så glad för min vän som kör nästan 5 mil extra bara för att lämna av henne här i natt.

Ännu en sak som gör att jag ifrågasätter hur mycket medvind man kan ha är gårdagens möte med gymägarna.
Jag skulle ner för att säga hej till Madde som va och tränade och ville bara andas lite gymlukt. Jag har tränat ganska frenetiskt innan jag blev sjuk och därför känner man sig hemma på vårat lilla gym som ligger i ett industriområde och utan några större krav på perfektionism.
Hur som, mitt gymkort gick ut för någon månad sen och jag har inte tänkt att starta upp ett nytt just nu, känns som att kasta pengarna i sjön när jag inte vet vad strålningen gör med en. Men utanför gymet möter jag ägarna i mörkret och jag frågar om dom kan låsa upp till mig då mitt kort gått ut. Den ena släpper in mig genom första dörren & in i ljuset och då tittar han på mitt sargade ansikte och frågar vad som hänt! Jag beskriver lite kort hur det ligger till och va samtalar några minuter. Vi enas om att cancer suger och ett "kämpa på" innan vi skiljs åt. Jag är på gymet ett tag och får kramar och klappar på axeln av människorna som va där och tränade. Jag blev nästan tårögd av all värme. Jag får sitta där och se ut som jag gör och det är helt okej. Hur mycket jag än inte vill känna den känslan så är det en överjävlig käftsmäll att se sig själv i spegeln nu. Inga tänder, sne och svälld med ett ärr som syns rejält när det är så svullet under ögat. Det suger och jag hatar det. Men det är läget just nu. Därför ger deras kramar så mycket extra energi nu.
Väl hemma fylld av energi, kikar jag in på facebook och ser ett meddelande:

"Hej, Daniel här från gymet.
Vart grymt tagen av din berättelse.
Vi kommer öppna upp din bricka så du har tillgång till gymet i den mån du kan.
Kämpa på nu.
Mvh Micke & Daniel"

Mitt hjärta svämmar över av all den kärlek som florerar omkring mig, jag vill aldrig glömma såna här saker. Det är så viktigt att minnas vilken kraft sådana handlingar har. För dom kanske det är en liten del, men för den som mottager sådan medmänsklighet och omtanke ger det så mycket.
Jag har många sådana handlingar från folk som berör mig. Tex har en tjej på ett annat hundtrim startat en insamling i mitt namn. Helt otroligt!
Hon säljer rosa cancer hundhalsband och skänker en viss del av pengarna till mig! Jag är överväldigad.

I morse fick vi träffa Överläkaren på onkologen igen. Hon kunde nu berätta mer om exakt hur strålningen skulle gå till då hon sett alla röntgenbilder & journaler. Hon hade pratat med fysiker och annat folk som ska vara delaktiga i det hela. Fick även en tid direkt efter till tandhygienisten som gav tips på bra sprayer mot muntorrhet.
Usch, jag vet att det väntar en tuff resa nu. Det är som att ladda för att hålla näsan, kasta sig i det kalla vattnet och bara vänta till  man flyter upp mot ytan för att få andas igen. Brännsår, ont i svaljet, svårt att äta, trötthet osv. De är såna biverkningar man får räkna med när man strålar mot ansiktet.
Men inga djävular ska målas på väggen innan man vet men en förberedande tanke måste väckas. Om 2 månader kan jag sitta och berätta hur det va, en erfarenhet rikare.
Och också först efter strålningen kan dom sätta i den andra plastgommen med tänder på. Vilket betyder att jag måste gå såhär i minst 2 månader till.Förbannat skit.
Jag ogillar känslan skarpt av att se ut såhär. Jag sa verkligen adjö till mitt gamla jag den där kvällen i köpenhamn framför spegeln. Jag sa adjö till mitt leende, min hy utan ärr och ett ansikte med full rörelseförmåga. Hela mitt gamla jag försvann.
Nu känner jag mig mer bedövad än förut, saknar massor av känsel, en inte kostig reaktion enligt läkarna. Jag kan inte öppna munnen mer än  1,5-2 cm vilket gör att maten åker av gaffeln om jag tar för mycket. Tugga är svårt & väldigt ansträngande. Tungan når inte dit den nått förut för att få bort saker som fastnat. Bettet passar inte. Jag kan inte äta med stängd mun, knappt dricka utan att någon droppar ut. Det är tröttsamt. Det är jobbigt att prata i flera timmar utan att bli trött i käkarna. Och sen lägger vi på svårigheter att svälja på det. Läkaren pratade om att eventuellt sätta peg i magen på mig så jag fick i mig näring den vägen. Och det gör jag nog hellre än sond i näsan. Samtidigt så är jag så trött på nålar och stick. Men allt är tillfälligt, man får försöka intala sig själv det hela tiden nu. Det är bara just nu det gäller. Tiden går fort och snart har ett år gått.
Jag har även en märklig men förmodligen bra känsla i näsan då & då. Halva näsan är fortfarande förlamad och i den sidan av näsborren så kan det börja killa massor. Försöker jag klia tillbaka så känner jag ingenting. Jag antar att det är nerverna som börjar vakna till liv. Jag hoppas det!
Håret blir lite längre för varje dag också, det är skönt för det är iskallt att inte ha hår. Visserligen är frisyren i sig oerhört lättskött. Men det kräver sitt smink för att bäras upp. Nu ser jag bara mer sjuk ut.

Nähä, bäst att göra som hygienisten sa & borsta tänderna ordentligt med alla nya tillbehör jag fick med idag. Och snart snart kommer min älskling hem, som jag har saknat! Dessutom får hon en överraskning då jag spenderat all kraft denna vecka för att måla om hennes rum & fixat lite nya möbler! Allt för min älskade unge!

Ha en skön helg soldater!

Kunde inte låta bli chinsstången när jag ändå va på gymet. Jag är svag men väger mindre, 2 stycken & en darrig kropp blev det!

Mantra att lägga på minnet! Go Pippi!