Jag längtar något så förbannat mycket.
Jag längtar bort den här känslan som finns i min kropp nu. Som säger att det som ligger framför mig nu, i veckor är förenat med smärta. Jag är upplyst om alla möjliga smärtlindringsmedel. Skölj munnen men koksalt varje halvtimme, skölj med smärtstillande. Men redan nu, efter 13 gånger av 35 så är smärtan ett obehagligt tecken på vad som komma skall. Det kommer bli värre. Jag börjar få små blåsor på insidan av underläppen. Svidande små jävlar som brinner som helvetet när jag kommer åt någon del i munnen. Och tungan. Den svider så fort den nuddar plastgommen eller tänderna. Men det är bara början.
Därför längtar jag mer än någonsin bort & framåt.
Och maten. Tänk dig att du är så hungrig så magen skriker. Maten står uppdukad med det bästa du vet, sill, lax, potatis, kolor, kakor & knäck. Men din mun är förseglad, du får inte in något. Den är stängd och allt du kan göra är att känna doften & minnas smakerna. Se de andra till bords äta gott, ta mer & berömma den hemmagjorda currysillen.
Men du är avstängd, får inget. Har du tur så kanske nästa år. Om du har smaklökarna hela då, efter strålningen. Om du har tur.
Annars får du glädja dig över de 34 år du haft i en perfekt frisk värld. Där du utan allergier alltid kunnat äta vad du velat & gjort det med nöje. Mat har alltid varit dagens höjdpunkt.
Men det va innan.
Innan cancern kom och gjorde ett angrepp mot din kropp och omstrukturerade dina goda vanor. Ställde allt uppochner för att göra livets frågetecken ännu mer tydligt.
Jag frågar aldrig varför detta händer mig, för det svaret vet jag redan.
För att lära och lära vidare.
Men jag vill ifrågasätta sättet det sker på. Varför det inte kunde räcka med allt jag gått igenom ändå. Måste jag bli avskuren från mat och gemenskapen som det innebär. Det blir inga middagsbjudningar på ett bra tag. Vad är lärdomen med det?
Därför längtar jag bort igen, till tiden efter strålningen först och främst. Bort från den eld som härjar redan nu i min mun. En brasa som kommer eskalera till en
brand som kommer härja i veckor & ta tid att släcka. Jag vet att den kommer och jag kan bara invänta den. Med mig har jag en hink med vatten att försöka döda den med. Men branden kommer ta sig mer och mer varenda dag. Kanske tills jag blir tokig & skriker att jag inte vill mera, att strålningen måste upphöra?! Är det här det ultimata testet för att pröva min styrka? För att se om jag ger upp eller härdar ut.
Ger jag upp försvinner min omedelbara smärta men håller jag ut så försvinner risken att cancern är kvar.
Därför längtar jag nu bortom allt. Jag vill ha min 35-års dag inom räckhåll. I slutet på mars. Då vill jag sitta med mina älskade syskon i Köpenhamn & dricka en flaska vin & kunna njuta av mat, tillsammans. Diskutera smaker och aromer.
Dit längtar jag nu. Bortom eldar och smärtor.
Till en tid där bara välmående och tacksamhet över livet står i fokus.
Dit längtar jag.
Jag älskar dig! För alltid och alltid! Och jag vet att de inte hjälper ett dugg just nu, men jag har inget annat vettigt att säga.
SvaraRaderaJag hatar att se dig lida såhär, det skär i hela mig! Vill att du ska må bra, vara lycklig! Kunna glädjas åt allt precis som alla vi andra! Jag önskar de så innerligt! Du är den sista som förtjänar all denna jävla smärta.
Det första jag tänkte när jag fick reda på att du hade cancer var hur jävla onödigt det var. Det var liksom sånt slöseri att lägga sånt på dig för du vet ändå. Du vet vad livet är värt och vad som är viktigt. Du är ödmjuk och fantastisk med dina medmänniskor. Du behöver inte det här. Man kan väl inte säga att det finns någon som behöver det, det är ju en tragedi som absolut ingen förtjänar, men att just du skulle få det kändes så himla himla otroligt extra onödigt på något sätt. Så jag förstår att du funderar över vad som är meningen med det här egentligen. Det gör nog vi alla som känner dig. Jag gör det verkligen. Aldrig har väl en cancerdiagnos känts så onödig. Och kanske är det bara det den är. Så jävla onödig. Kanske får man bara acceptera att det här var ju jävligt onödigt. Onödiga jävla cancerjävel. Vad skulle du på Madde och göra? Du får ju bara spö iallafall.
SvaraRaderaKämpa på Madde, du är en hjälte! Massa kramar /Malin