tisdag 9 december 2014

Strålningen

Jag satt i bilen på väg upp till onkologen, kände mig laddad men lite nervös. Va det smart av mig att åka ensam eller skulle jag fixa det ändå? Jag hade frågat Junie om hon ville följa med idag, men både hon och jag var nog rätt överrens om att det kanske va bäst att vänta tills jag visste hur det gick till först. Och det va nog bra med facit i hand.
Jag gick upp mot onkologen, tog en nummerlapp och satte mig ner i första väntrummet. Lyssnade på musikhjälpen i lurarna från telefonen. Nr 60 och det va  min tur att anmäla mig i receptionen. En kvinna nära min ålder tog emot, samma kvinna som suttit där de andra gångerna jag har varit på inskrivning. Hon ser trevlig ut, snäll och rar. En sån som kommer komma ihåg ens namn när man kommer. En person som sitter på rätt plats.
Jag får gå in i väntrum nummer 2, där finns en kaffeautomat att utnyttja medan man väntar på sin tur, en tv är påslagen med en gammal svartvit film från 1700-talet. Passar ju perfekt för klientelet som hänger här tänker jag. Förutom jag. Jag är klart yngst, i varje fall just idag. En kvinna kommer in och ropar upp mitt namn efter ett tag. Jag följer med henne och hon berättar at det finns 2 maskiner och idag ska vi till den vänstra. Vi kommer in i ett stort rum där maskinen är placerad i mitten. Jag får gå in bakom ett skynke för att ta av mig skor, jacka & tjocktröja. En tunn t-shirt är okej att ha under. Är den för tjock går inte masken på. Jag får lägga mig på britsen. Kudden som utformades efter mig förra besöket är på plats. Eller kudde kan den knappast kallas. Den är ganska hård men formad efter mitt huvud. Benen får jag lägga i någon slags upphöjd platbacke, med ett ben i varje skåra och sen ta stöd med fötterna. Så ska jag ligga varenda gång.
Så långt är allt okej.
Sen kommer masken. Den stora masken som gjöts efter mitt ansikte. Den är nu hård och stel. Dom lägger den över mig samtidigt som dom hela tiden lugnt berättar hur allt ska gå till. Dom är 3 stycken i rummet & så jag. 2 sköterskor & en överläkare. När första knäppet sätts fast i madrassen från masken börjar mitt hjärta slå. Andra knäppet, tredje och fjärde. Nej! Stopp, min käke trycks ner och det kännns inte alls okej. Dom stoppar och försöker flytta mitt ansikte någon millimeter för att prova igen. Efter lite om & men så går det bättre. Men då knäpper dom fast masken över halsen. Så hårt att jag blir rädd. Åter igen måste jag stoppa. Och rädslan över att det inte kommer gå gör att hjärtat rusar och jag börjar andas ryckigt och tårarna bränner under ögonen. Jag kan inte rå för att dom bara rinner samtidigt som jag försöker ta kontrollen över andningen igen. Andas sakta, lugn försöker jag intala mig själv. Detta måste göras & jag måste slappna av. Fokus nu. Någon klappar mig på axeln och pratar lugnt.
Dom sätter på masken igen och har insett att det inte går att knäppa den över halsen. Men den spänns hårt fast över min käke och över min panna. Där ska jag ligga i 15 minuter. Dels för att strålningen ska göras och dels för att ta röntgenbilder. Alla tillfällen kommer inte vara såhär långa, men de första gångerna ska röntgen tas och då är det så.
Okej, det är nu det gäller. Försök att andas lugnt, fokusera bort vart du är, att du inte kan se något eller att du sitter fast. Det finns kameror så sköterskorna kan se dig hela tiden. Allt är lugnt, du är trygg här. Jag försöker gå till ett happy place någonstans i mitt huvud. Det går kanske bra, man måste ligga helt blickstilla men jag måste svälja ibland. Det säger dom inget om. Och andas, plötsligt vill jag ta ett djupt andetag men jag får inte, kan inte. Lugn och fin, fokusera, slappna av. Det är snart klart. När jag hör röntgenbågen åka över ansiktet så antar jag att det snart är över. Det börjar kännas som om det svider i pannan, nästan så det bränns. Men jag förstår inte varför. När jag äntligen hör dörrarna öppnas och sköterskorna säger att nu är det klart. Vill jag nästan be dom slita av masken så jag får ta av den. Men dom är snabba att ta bort den och jag känner på min panna. Den är alldeles prickig av masken, så hårt har den suttit. Jag är så lättad att det är över för idag. Och att jag nu är på väg, nedräkningen har börjat. Nu vet jag hur det går till. Och jag vet att de andra gångerna kommer det gå bättre. Då kommer dom inte knäppa över halsen igen eller pressa upp käken.
Jag klär på mig, tar ett foto på mitt ansikte & på maskinen. Jag vill visa hur det ser ut, visa Junie innan hon följer med. Jag går ut och vidare mot käkkirurgen där jag har min nästa tid. Helst skulle jag åka hem. Jag känner en svag huvudvärk av stress men tänker be om en tablett på käk.
Kvinnan jag ska till på käkkirurgen va den kvinna som gav mig beskedet om cancern.
Det är med olika känslor jag hälsar på henne idag. Men jag har förtroende för henne och det är huvudsaken. Vi byter ut tamponaderna och det är ganska skönt att slippa åka till Örebro. Hon berättar sen att hon ska på semester i 2 veckor över jul, sen piper hon iväg en sväng för att svara på ett samtal. Kvar sitter jag med sköterskan också hon en kvinna man får förtroende för. En äldre med erfarenhet. Jag vill inte vara någon försöksdocka för studenter att grejja med så jag gillar när dom vet vad dom gör. I och med semestern så måste jag träffa andra läkare säger hon. Och då tar jag min chans att säga ifrån en av dom direkt. Den spydiga mannen som så arrogant avfärdade mina bekymmer med att jag va "täppt i näsan"när jag besökte honom i våras. Bakåtlutad med armarna i kors undrade han vad mina bekymmer va & jag bad honom läsa min journal... jag sa att åker tillbaka till Örebro om jag måste träffa honom. Och det kändes så skönt att säga. Att jag hade ett alternativ. Nu är tider inbokade för tamponadbyte och jag vet att jag slipper honom. Men en del av mig har god lust att säga till honom vilken jävla tabbe han gjorde som missade en tumör mitt framför ögonen på honom. Bara för att han inte ens kunde kolla upp saken ordentligt. Men det hjälper inte mig just nu,  men en del av mig är bra sugen.
Besöket gick bra och jag bestämde mig för att strunta i tabletten och åka till gamla jobbet på djuraffären istället och hoppas på god energi där. 2 minuter efter att jag glidit in där för att säga hej till Madde så dyker även Evelina upp! Vi två satt och fikade en stund innan vi gick ut i butiken igen och då dyker även Sara upp! Vilken lyckoträff, ingen av oss visste om att den andre skulle dit! Så jag fick avsluta dagen med 3 av mina närmaste vänner omkring mig och det kändes så skönt. Underbart att få prata hund, utställningar, ungar och allt annat vanligt. Så som det brukar vara. Energin va på plats igen när jag sen rullade hem till min Tomas och hundarna.
Nu sitter jag i soffan och laddar för nästa dag under masken. Jag kommer klara det fint. Jag har nämligen ett helt overkligt stöd från folk som läser och hejjar på. Varenda dag läser jag kommentarer som stärker mig. Jag försöker ta in orden ni skriver när jag blir kallad så fina ord. Jag är mållös och så tacksam för varenda en av er. Det är ni som gör att jag kan andas och fokusera när jag ligger där. Ni är soldater!



Och jag är så tacksam för er.

7 kommentarer:

  1. Du är en sann krigare och för varje ord du skriver är du ännu lite närmre målet! "Kill Bill" :-) Vi finns och tänker, håller tummar och tår! Som du skrev i ett annat inlägg ingen vill veta av dig Cancerhelvete. Försvinn och kom aldrig mera tillbaka! Stora styrkekramar till dig Madde! <3 <3

    SvaraRadera
  2. Madde det gör ont i mitt hjärta när jag läser om vad du måste gå igenom ❤️ Hoppas nästa besök går lättare! Du är stark du är en survivor!!! ❤️ Kram och FUCK cancer!!! 👊

    SvaraRadera
  3. Åh! Tänker på dig! Du är så duktig! Cancern ska väck!! Fokusera på det, du är en survivor, och kommer fixa detta! Fuck cancer 👊 👊 En stor hög styrka kommer här! ❤❤

    SvaraRadera
  4. Du är så otroligt stark och modig!!! Du har en stor styrka att kunna fokusera i den där masken och maskinen. Vem som helst skulle kunna flippa ur. Men du fixar det <3

    SvaraRadera
  5. Hjärtat , du är så stark , så imponerande, att älska och beundra en dej och ha dej som en vän är ett privilegium en ära , kämpa på , <3

    SvaraRadera
  6. Vilken kamp du går igenom. Indra o ja sänder varma styrke kramar ♥

    SvaraRadera
  7. Så skönt att du fick säga nej till den där läkaren!! /Malin Klingborg

    SvaraRadera

Lämna gärna en kommentar & lite pepp! Ju fler soldater desto starkare krigare!
Kram