Danmarks Calling

2014-10-16

När siffrorna med de konstiga riktnummret kom upp på telefonen blev allt så verkligt igen.

Jag satt hemma hos en av mina fina vänner Anna & pratade sådär djupt och på riktigt som man bara kan med sina äldsta vänner. Innerliga verkliga tankar som snurrade mellan oss i rummet samtidigt som hennes 3-månaders son förgyllde stämningen.

I bilen på väg till Anna lyssnade jag på låtar som berör mig. Bara för att kunna lätta på trycket och låta tårarna flöda. Men som vanligt är det inte över diagnosen jag gråter utan förlusten över vårat barn. Jag trodde jag skulle vara ledsen när jag fick gosa med hennes bebis. Orättvisan som drabbat oss. Kände samtidigt att jag va på rätt plats om tårarna skulle ösa över. Men när hon öppnar dörren, den där Anna så är det bara så mycket glädje och kärlek jag känner. Hon är en av de vänner som jag har som är så... va ska jag säga. Jo, om det blåser en storm ute så står hon stadigt ändå. Mitt på jorden och är bara så ärligt okonstlad. Hon är inge knusslig och svårtolkad. Bara Anna. Där satt vi i varje fall och njöt av lillens uppenbarelse och vände på viktiga frågor och funderingar när telefonen ringde. Fort som bara den åkte penna & papper fram för att skriva ner och memorera. På knagglig dansk/svenska gjorde systern klart för mig att dom vill ha dit mig på undersökning redan på måndag. På tisdag får vi åka hem igen. Där och då kommer förberedelser ske inför operationen. När vi la på kände jag mig sådär kall i kroppen, nästan skakig och frusen. Det är så nära nu. men jag vill inte låta tankarna gå dit, till operationen och resans början. Jag vill vara kvar i min frid och känna harmoni. Men det betyder inte att jag lyckas behålla dom känslorna fram till operationsdagen. Det är nu det börjar bli jobbigt och störningmomenten knackar på i huvudet. Det är nu det börjar bli svårt att fokusera. Men klart som fasen jag är rädd. Inte för att jag kommer uppleva en psykisk smärta utan en fysisk. En lång sådan som till slut kryper upp i sinnet på mig och får mig att tveka inför min kapacitet. Är det då jag kommer få tankar som äter upp mig eller ger mig ångest? Nu står jag stabilt, trots ett besked som är både allvarligt och oerhört ovanligt. Men sen när smärtan knackar på, den riktiga vassa, är jag lika rak i ryggen då. 

I vilket fall är bollen i rullning och när lasarettet i stan kommit fram till hur och när vi åker så är vi på väg ner mot första etappen i Köpenhamn. 

Då har vi en bild av hur allt ser ut, vilka är läkarna och hur allt känns. Förhoppningsvis lika tryggt som hos Mathias i Örebro. Men om inte så vet jag ändå att vården är den bästa. Och jag vet att det står folk utanför som är som gjorda av betong och som inte viker en tum fast stormen viner. Jag vet också att dom skickar all energi och positiva tankar som finns till mig. Jag har en hel hög med brev som jag har fått i brevlådan från alla möjliga personer som står på min sida. Mina allra närmaste vänner är så många att det känns som om jag badar i pengar! Mail som plingar till i chatten på Facebook. "Vi stödjer dig och älskar läsa din berättelse". 

Det va som Anna sa, jag skriver och ger hopp om liv & frid, responsen är kommentarerna som i sin tur driver mig till nästa kapitel. Jag läser alltid ALLT ni svarar. Det ger mig så mycket! 

Anna gav mig presenter idag. Jag är en riktig paketnörd. Tycker lika mycket om att få som att ge. Helst oväntat. Hon sätter mitt i prick när boken "min roman, en steg för steg guide att skriva en roman" ligger och ler mot mig. Det här är ingen roman men tipsen är detsamma. 

Och nu är flödet öppet och hela tiden är tankarna inställda på att skriva. Jag skriver bakåt i tiden, för att knyta ihop det med nutiden. 

Fick även tummen ur & köpte ett trådlöst tangentbord till ipaden idag. 

Förhoppningen är att orka skriva efter operationen när man är lite piggare. Efter en dag med påfyllning av energi, tankar om testamenten & livets mening kryper jag nu mot sängen.

På övervåningen ligger min blonda prinsessa och väntar på en heldag med sin mamma. En mamma som faktiskt lovade henne att bli frisk. En mamma som har någon som sa till henne att det är de små sakerna som gör livet stort.

En mamma som älskar att leva & kommer fortsätta med det.