Jag är rädd. Jag är så rädd så att tårarna rinner okontrollerat. Fördämningen släpper och jag låter rädslan ta överhand. Rädslan av vad som väntat mig efter operationen. En dag efter, en månad, ett år, hela livet. Blir jag någonsin den samma igen. Hon som aldrig tänkt att cancer kunde drabba henne. Nu kommer varje del av min kropp vara misstänkt, varenda reklam på tv kommer påminna & det kommer alltid vara en del av mitt liv. Därför gråter jag nu. För att jag är rädd. Rädd för att något ska gå snett under operationen, aldrig vakna upp eller få dåliga besked efteråt. Rädd. Ovetande. Oförstående. För att det kanske är på väg ikapp mig. Jag har inte kunnat gråta förut. Jag accepterar fortfarande att jag har fått den här lotten. Men jag börjar bli nervös inför min sjukdom. Mest för att jag inte på något sätt kan förbereda mig inför att bli ordentligt mosad. Från frisk till sjuk. Det är jag rädd för. Avancerad kirurgi. På mig & i mitt ansikte. Smärtstillande, svullnader, stygn, blod & sjukhus kommer vara min vardag ett tag framöver. Strålning. Eld.
Det är rädsla inför det. Ovisshet.
Men jag får inte ens vara ledsen för sjukdomen. Den har tagit över halva mitt ansikte. Mitt ena öga gråter inga tårar, blir inte rött & svullet. Bara stirrar tillbaka helt obemärkt på mig. Finns inget liv i tårkanalen eller näsan. Blod är allt den sidan av näsan har att bjuda på. Jag får fan inte ens vara ledsen en endaste jävla gång utan att den ska jävlas. En enda gång, låt mig bara få släppa på fördämningarna och låta allt forsa ut. En endaste jävla gång. För nu är jag rädd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna en kommentar & lite pepp! Ju fler soldater desto starkare krigare!
Kram