fredag 31 oktober 2014

Livsviktigt

                                                                  2014-10-14




Hemmet. Äntligen städat. Förbannade äckliga hus som har fått stå så gott som orört under dessa illamåendeveckor. Finns det en endaste liten "bra" sak med att släppa vårt änglabarn så är det att jag är tillbaka som härskarinna över min kropp. Att den lilla pytte som bodde i mig kan röra om så brutalt. Trött, slö, illamående och helt trasig! Men vad är ett välmående egentligen när en bebis är belöningen? Det är bara tillfälligt. Men nu är han släppt, hans själ har fått vandra vidare.
Och huset blev i varje fall rent. Skurat, torkat & nya plädar till hundarna. Frid i själen. Rent i sinnet. 
Förmodligen är det bara en tidsfråga innan mitt tankspridda jag har släppt mina små bomber över hemmet igen. Lika väl som jag uppskattat hemmet i en intvålad upplaga kan jag låta det gro igen lika snabbt. Vem har tiden att prioritera städning? Jag har ju hundarna, familjen, träningen & allt annat att fokusera på. Och cancern. Men den är bara ett bihang just nu. En gammal ihärdig släkting som hasar efter hela tiden. Nåt jag ändå inte kan ta hand om själv. Jag låter det inte ta över mig. Men ändå är jag cancer hela tiden. Innan ögonen ens är öppna på morgonen vet jag. Minns. Och skulle jag mot förmodan glömma bort, påminner alla blommor, kort armband och hela Facebook mig. Fast det är så jag har valt det. Så jag vill ha det. För att i min förhoppning kanske hjälpa någon. Det är nog därför jag gör det. Kan någon annan människa lära sig en liten liten sak av min resa, lindra en oro eller dämpa en ångest. Då är det värt det. För det är så jag vill tro att meningen är med det hela. Att känna frid.
Inte att leva sitt liv med det renaste hemmet, nyaste bilen, flest övertidstimmar på jobbet eller högsta lönen. Utan att få leva. Här och nu. På riktigt. Att uppskatta det liv man har. Att de bekymren man har kanske inte är så stora om man jämför lite. Även om de är dom största problemen man har just då. Man kanske ska backa ett steg.
Har man ingen bikini till sin utlandsresa så är det väl inte hela världen. Det gäller att se vad man har, inte vad man saknar. 
Ett smutsigt hem är inte hela världen, men ett rent hem ger lite frid i själen. 
Jag har tänkt på en sak.
Att mitt liv är så bra just nu. Jag har verkligen allt jag vill ha i mitt liv & det har jag varit tacksam över så många gånger.
Att Cancern faktiskt kom in på bästa möjliga tidpunkt. Jag bor i mitt drömhus på landet. Jag har min kennel med 5 hundar. Mannen jag är med kommer jag aldrig släppa ur mitt liv. Han är den stora kärleken. Innan honom fattade jag inte vad kärlek va. Förälskelse, attraktion och allt det där, ja visst. Men när kärleken byggs på en viss grund, det är då den blir stabil och hållbar. Jag har lärt mig det nu. Därför är han min största kärlek i livet. Min Tomas.
Jag har den mest fantastisk dotter (tycker väl alla mammor om sina ungar såklart). Men hon är så klok, hon har ett hjärta som svämmar över av medmänsklighet, kärlek & empati. Tre egenskaper som ska värderas högt! Hon är eftertänksam & vacker. En vuxen 10-åring som nu ska bära ett besked i sina små armar. Hennes mamma har cancer. 10-åringar har tankar om cancer. Hemska tankar. Dom ska hon handskas med. Men hon står på en stabil grund. Familjen är stor varm och omtänksam omkring oss. Jag har min mamma, en fantastisk kvinna med en stor färgglad energi omkring sig. Hon sprakar, sätter spår hos folk. Har man träffat henne minns man det oftast. Hon är spindeln i vårat stora familjenät. Men nu är hennes ögon fyllda av oro. Jag har ofta tänkt att det enda som skänker mig tröst i cancerbeskedet är att jag blivit drabbad & inte min dotter. Men jag är mammas dotter & för henne är det en mardröm dom inte är rättvis. 
Jag har fantastiska syskon som visar sitt fulla stöd och gränslös kärlek. Syskon, det är något visst med dom.
Pappa. Min pappa är en varm människa. Jag vet vart jag har honom. Jag vet att han tar hand om bilen om den är smutsig om jag är borta för länge. Min pappa är en fantastisk far.
Alla i familjen är friska, mår bra. Är starka. 
Jag är trygg på jobbet. Klipper folks hundar. Har mina kunder & ett gott rykte. Där trivs jag. Kör mitt eget race. 
Kort & gott så lever jag mitt liv precis som jag önskar just nu. Och därför är beskedet ändå hanterbart. 
Kanske kommer en olycka inte ensam, men ingen oro finns. Här och nu kom det på bästa tidpunkt.
Nu kan jag hantera det på ett sätt jag inte ens visste själv att jag kunde.
Hade någon frågat mig för 3 månader sen: hur skulle du ta emot ett cancerbesked? Förmodligen hade jag skrikit, gråtit fått tillbaka min ångest och velat göra illa mig. 
Men att det skulle tas emot såhär?!
Jag är lika förvånad som ni. Att jag besatt en styrka som ni vill kalla den?
Jag vet inte, det är bara såhär jag ser det.
Jag är i livet där jag ska vara. Det är jag trygg med. Därför låter jag också livet föra mig över eldshav och blomsterängar. Försöker se vad det betyder och vad som är till lärdom.
Men just nu vet jag att ett städat hem är skönt men inte livsviktigt. 

Livsviktigt är att tacksamt ta emot ytterligare en regnig oktobermorgon med livet i behåll.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Lämna gärna en kommentar & lite pepp! Ju fler soldater desto starkare krigare!
Kram