Från dagens sjukhusbesök

2014-10-20


 

Nu börjar jag bli mätt på sjukhus. Fast vi bara vart här i några timmar. Känner mig allt för frisk för att gå runt bland alla sjuka kala människor. Jag är ju inte ens sjuk. Jag har bara lite cancer. 

Det ska bort & sen är det bra. Jag vet att det inte är så enkelt, jag förstår det. Men i mitt huvud är det så det är uppgjort. 

Cancer upptäckt. Cancer opereras bort, cancerrester strålas och sen tänkte jag vara frisk. Jag vill inte förknippas med nån cancer. Det där ordet som andas och flåsar död i nacken när man uttalar det. Fult fult ord, ful ful sjukdom. Men ändå måste det spridas ut att vem som helst kan få det. Vem som helst. Till och med jag. Jag!

En helt vanlig människa. Med varannan vecka barn,som måste gå hundpromenader i regn, som hus på landet där man måste klippa gräsmattan , jag med vänner som tvingar med mig till gymet fast jag inte alltid orkar. och med en rätt kul kärleksfull familj som småbråkar ibland. En helt vanlig människa. Precis som alla andra. En sån som du. 

Du kan få det. Du kan få beskedet som jag fick: "vi har hittat en typ av cancer".

Pang pang du är död. Det är så det känns. Hejdå, nu puttar vi dig över den här kanten, och vi får se hur stark du är att ta dig upp, om du tar dig upp. Har du tur hjälper någon människa dig att hålla huvudet uppe, har du otur så inte. Då får du klara dig själv. 

Beroende på hur öppen man är med sin diagnos desto lättare är det att kravla sig över kanten, i varje fall för mig. Jag har stöd. Det kommer brev, blommor & presenter. Folk hör av sig och peppar. Min öppenhet, sån jag är som person, drog upp mig själv. Jag är fortfarande stum. Gråter jag så är det av tacksamheten. Jag är ovanför kanten nu, men samtidigt väntar större och fler utmaningar. 

Men just nu vill jag helst slippa sjukhus. För jag är inte sjuk. Inte idag. Ändå tar dom röntgen, avtryck på mina tänder & tar mitt blod. För jag kommer bli sjuk. Sjukare än vad jag är nu. Men bara för att bli frisk, friskare än vad jag är nu. Så konstigt. Dom kommer skära i mitt ansikte, svänga bort käken och flytta runt mina tänder och fylla i med en ansiktsmuskel i min gom. Skära hål i min hals & stoppa ner slangar. Mata mig genom näsan. 

Så sjuk kommer jag bli.

Men jag avstår gärna. Går helst tillbaka till min underbara liv jag levde innan, som jag fortfarande lever men med en diagnos. Jag vill leva utan diagnos. 

Som som så många andra gör innan livet slår en kullerbytta. Samtidigt är jag lyckligt lottad som ändå har en allvarlig, ovanlig men en sån Cancer som man kan bota genom en operation & strålning. För så ser det ut nämligen. Jag kan nog inte förstå det själv. I mitt medvetande har jag knappt haft cancer i 4 veckor innan den är borta igen. Som ett bungyjumphopp. Snabbt ner med huvudet före, rasar med ljusets hastighet ner i det kalla mörka vattnet, men lika snabbt är jag på väg upp. Och innan jag vet ordet av så står jag på stadig mark igen. 

Inte längre cancersjuk. Utan en överlevare. En Survivor.

Men jag är inte där en, men jag är på väg.